onsdag 31 december 2014

Bästa köp 2014

Ghost - Infestissumam (2013)

Som vanligt har jag köpt ett antal skivor även detta år. Både gammalt och nytt. Av de nyare är t ex "Croz" med "David Crosby" och "Give my love to London" med "Marianne Faithfull" värda att nämnas.

Årets bästa köp blir ändå denna. Jo, den släpptes föregående år men jag upptäckte och köpte den först det här året 2014. Trots tidig försäkran om dess storhet från trovärdiga (Janne, Markus och Malin) musikfränder var jag länge avvaktande. Till slut kapitulerade jag.


Skivan inleds med något som liknar en besvärjelse, eller kanske hyllning till "The evil spirit (spiritus malum)". Det är länge sedan jag läste latin och minnet sviker säkert, men efterföljande "Per aspera ad inferi" gissar jag är en "glimt" till mer kända "Per aspera ad astra" som betyder något i stil med att sikta mot stjärnorna. Inferi är då motsatsen.  

 

Därefter kommer "Secular haze" ... cirkusmusik, glättigt om man inte lyssnar på texterna.
Allvarligt talat bryr jag mig inte om att det är mycket satan och sånt. Viktigast är att det är bra musik. Men det finns gränser.

Första sida avslutas med "Ghuleh/Zombie Queen" som jag skrivit om i andra sammanhang på http://bengtchi.blogspot.se/
Sida två inleds med "Year zero" och likt sida ett med en besvärjelse. Jag ska inte citera den här. Det är både hård rock och, faktiskt, pop. Det är nog ingen tillfällighet att Ghost gjort cover på ABBA (I'm a marionette) och Beatles (Here comes the sun).

Det är en mycket bra LP. Det tog mig tid att hitta fram, men nu tillhör den en av favoriterna.


Länk till hela plattan ... https://www.youtube.com/watch?v=iFhqCXl5jb0



tisdag 30 december 2014

Innan stjärnan tändes

Elton John - Empty sky (1969)

Reginald Dwight tyckte nog att hans stjärna saknades på pop- och rockhimlen när han gav ut sitt första album som Elton John. Så blev det inte. Den här första LP:n hade inte tillräcklig lyskraft och den förväntade stjärnstatusen fick vänta en aning.


Det börjar bra. Titellåten är stark med ett bra driv som vi kan känna igen från Eltons senare skivor. Därefter kommer ingenting. Med lite välvilja kan jag lyfta fram "Skyline pigeon" som här mest är att betrakta som en demo för B-sidan till singeln "Daniel" som släpptes några år senare.


Det var ingen rusning efter plattan när den kom och jag, liksom en del andra, skaffade plattan lite senare när Elton slagit igenom och vi inbillade oss att vi missat något.


Det mesta av den här plattan har med all rätt fallit i glömska. Det finns några tecken på att fortsättningen skulle kunna bli bra och så här i efterhand går det att med god vilja skönja frön till vad som skulle komma de närmast följande åren.

Plattan avslutas med en "medley" av alla låtar från plattan som ett desperat försök att påminna lyssnaren om skivans innehåll. Det hjälper förstås inte.

Länk till titelspåret "Empty sky" ... https://www.youtube.com/watch?v=K6l9lIq7xyo


fredag 26 december 2014

Time is on my side

The Rolling Stones - No 2 (1964)

Femtio år gammal. På mitt skivomslag står det 1964, men på Stones egen webbsida står det att skivan gavs ut i januari 1965. Det spelar ingen roll vem som har rätt. I USA gavs Stones andra LP ut i slutet av 1964 med samma omslagsbild, men delvis andra låtar, och med titeln "12x5".

Det här är en direkt fortsättning på debutplattan. Covers och några egna låtar av Jagger/Richard. Mindre än ett år efter deras fösta LP är väl denna inte lika sensationell och tyvärr lite bortglömd, förmodligen med anledning av vad de kom att ge ut senare.


Bland coverlåtarna finns inte helt oväntat en av Chuck Berry, nämligen "You can't Catch me". Här finns också "Everybody needs somebody to love" som första spår på skivan. Det är en låt av Jerry Wexler, Bert Burns och Solomon Burke. Burke hade själv spelat in och haft en hit med låten en kort tid innan.


Tre egna låtar av Jagger/Richard har de med. Skivans första sida avslutas med "What a shame" och "Grown up wrong" och på sida två finns "Off the hook", den senare B-sida till "Little red rooster" som dock inte är med. Den var ju A-sida på en singel. Av dessa tre egna låtar är "What a shame" min favorit. Den var med på en svensk EP där "The last time" var huvudspåret. Det var också en av mina allra första Stonesplattor.

 


På den här LP:n finns också "Time is on my side", som även den finns utgiven på en svensk EP.



Länk till "What a shame" ... https://www.youtube.com/watch?v=4XVTBJ3Olk0


onsdag 24 december 2014

It must be Santa

Bob Dylan - Christmas in the heart (2009)

Först tog jag det som ett skämt när jag hörde att Bob Dylan skulle ge ut en julskiva. Sedan tänkte jag att de skulle vara kul med nya jullåtar. När det visade sig vara de gamla vanliga nötta låtarna avvisade jag det hela som ett dåligt skämt ... ända tills jag hörde, och såg videon till, "Must be Santa". Då blev jag ändå lite nyfiken.


En första genomlyssning gjorde dock inget större intryck och skivan fick bli stående.
Jag är ingen stor fan av jul eller julmusik, med undantag för, till exempel, Ebba Grön och Anders F Rönnblom, men eftersom det är den tiden på året igen tänkte jag att jag kunde ge Bobs julskiva en ny chans. Det var trots allt en ganska bra idé. Den fick ett par lyssningar till och, faktiskt, är den inte så dum.


Det är förstås ingenting som når upp till nivån för "Must be Santa", men han gör låtarna rätt bra och delvis på ett eget sätt. Mycket beror förstås på rösten, men också att arrangemangen är relativt "ojuliga" med ganska få bjällror. Några änglakörer förstör tyvärr en del av ljudbilden.
Det är mycket 40- och 50-talskänsla. Swing i stället för pop. Det gillar jag.


Nu kommer skivan åter att ställas på undantag. Kanske kommer den fram om ett år igen. Inte tidigare, i alla fall.
Förutom "Must be Santa" går det att lyssna på "The christmas blues", "The christmas song" och "Christmas Island".

Länk till "Must be Santa" https://www.youtube.com/watch?v=a8qE6WQmNus


söndag 7 december 2014

Just a little bit of magic

Poco - Pickin' up the pieces (1969)

När Buffalo Springfield splittrades hamnade två av bitarna efter ett tag i Crosby Stills Nash & Young. Det känner nästan alla till. Två av de övriga bitarna, Richie Furay och Jim Messina, bildade Poco. Det känner tyvärr inte lika många till.

 
"There's just a Little bit of magic in the country Music we're singin'. So let's begin". Det är första raderna i titellåten som inleder sida två, och visst är det bitvis country som Poco spelar. Det är också pop med lite psychedeliska inslag.

Jag hade inte koll på Poco från början, utan lade, förmodligen, märke till gruppen via någon av CBS samlingsplattor från den tiden. Det var kanske Together eller Fill your head with rock. Det kan också ha varit en fråga om att plocka upp bitarna, eller utforska CSN&Y och deras släktträd. Minnet sviker på den punkten.


Mitt minne ville påskina att jag hade den här LP:n ganska tidigt, men noteringen på omslaget visar att den är köpt 24 april 1974. Det betyder också att det inte är den första Poco-LP som jag köpte. Mer om det an annan gång.

När jag kom på att jag ville lyssna på den här skivan ingen för första gången på många år, slog det mig att jag glömt de flesta av låtarna. Det är kanske lika bra. Problemet är att det bara är lite av magi. Det är bitvis väldigt bra, och plockar man upp de bitarna finns magin där.


Här är de magiska bitarna:
Grand junction - https://www.youtube.com/watch?v=piCcozkmMFI
Just in case it happens, yes indeed - https://www.youtube.com/watch?v=7D9XtzX4HWs
Consequently, so long - https://www.youtube.com/watch?v=RRNuu86gZsQ





lördag 29 november 2014

Hey Tim ...

Tim Rose - Tim Rose (1967)

Tim Rose tillhör skaran av singer/songwriter som inte gjorde alltför stort väsen av sig på egen hand. De lyckades få till några låtar som väldigt många känner till och är bekanta med. Vem eller vilka som står bakom låten är däremot inte alltid så bekant.

När denna LP, Tims första, kom ut hade han redan varit med i svängen ett tag i olika band/grupper och var nära bekant med John Phillips och Cass Elliott (The Mamas & The Papas). Vid det laget hade han dock bestämt sig för att bli soloartist.


Till sin första egna LP tog han bland annat med sig några låtar som han redan hade använt och spelat in med sina tidigare samarbetspartners. Det är framför allt tre låtar av intresse på den här skivan. Det är tre låtar som gjort stort intryck hos många lyssnare, men även andra musikutövare. Antalet inspelningar av de här tre låtarna har kanske ingen riktig koll på, men det är många. Alla tre finns alltså med på denna, hans första, LP. Det är, eller inte, låtar som han själv skrivit.


Come away Melinda spelade Tim själv in tillsammans med The Big 3, där Cass Elliott också var med. Några andra som spelat in den är bland andra Harry Belafonte, Judy Collins, Uriah Heep och UFO.

Morning dew finns också i en mängd inspelningar. Fred Neil, Grateful Dead, Lulu och Nazareth är några exempel. Låten är skriven av Bonnie Dobson 1961. Sex år senare när Tim spelade in låten ändrade han "Take me for a walk in the morning dew" till "Walk me out in the morning dew" och lyckades på så sätt göra sig till medkompositör och kamma hem 25 % av royaltypengarna. Hmmm ...

Hey Joe är allra mest känd, inte minst tack vare inspelningen med Jimi Hendrix. Ursprunget till låten har det tvistats om, men Tim har hävdat att det är han som arrangerat en traditionell låt och därmed haft rätten till den. Hmmm, igen ...

Hey Tim, where are you going with that song in your hand?
Hey Tim, I caught you messin' round with Another ones lyrics!

Tims version av Hey Joe, ett par år senare:
https://www.youtube.com/watch?v=u9Fe1kR-xvw

Morning dew:
https://www.youtube.com/watch?v=fcWU4JSlk18

Come away Melinda:
https://www.youtube.com/watch?v=qKWqEXoD--8


onsdag 26 november 2014

Det började ju så bra ...

Rod Stewart - Gasoline Alley (1970)

Det börjar verkligen bra. Titelspåret som inleder Rod Stewarts andra LP är strålande. Akustisk gitarr och mandolin som komp till Rods redan då raspiga röst. På papperet låter det kanske inte alltför lockande, men det är det ... gripande, suggestivt och känslosamt. Låten är skriven av Rod och Ronnie Wood, på den tiden polare i Small Faces.


Parallellt med solokarriären var ju Rod Stewart även sångare i Small Faces, sedermera förkortat till bara Faces. Det kan märkas i en del av låtarna.
Låt nummer två är It's all over now. Stilbyte, rock. Det var låten som gjorde mig till Rolling Stones-fan några år tidigare. Ett svårt ställningstagande men Rod får ändå godkänt. Trots allt var det ju inte en Stones-låt från början.

 
Det är några egna låtar av Rod på den här skivan, men det är ett par låtar av andra som sticker ut mest. It's all over now är redan nämnd. Låt nummer tre är en då outgiven låt av Bob Dylan, Only a hobo. Stilbyte, tillbaka. Omslagsbilden till engelska upplagan är förmodligen inspirerad av den låten.

 
Country Comfort är en låt skriven av Elton John och Bernie Taupin som faktiskt fick sin premiär på den här plattan. Eltons egen version släpptes strax efter. Skillnaden är så liten att det inte är värt att fundera på vilken som är bäst.
Förutom titellåten finns ytterligare en koppling till kompisgänget Faces. My way of giving är skriven av (Small) Faces-medlemmarna Ronnie Lane och Steve Marriott.
 
 
Det började ju så bra för Rod Stewart, och det höll sig under att antal år, men sedan gick det utför, och numer ... ja, vad ska man säga.
 
Om det ändå gick att ta honom tillbaka till "... carry me back down to Gasoline Alley where I started from".
 
Hör själv:
 



tisdag 18 november 2014

En galen grabb

David Bowie - Aladdin sane (1973)

Våren 1973 var lyckad ur LP-synpunkt. Strax efter att Roxy Music släppt sin andra LP kom den här som nästan, bara nästan, fick mig att glömma Roxy Music för ett ögonblick.
David Bowie var ingen nykomling ens vid det här tillfället, men hade ännu inte riktigt nått ut till den stora massan av rockdiggare. Det krävdes faktiskt en hel del påtryckningar från min sida att få mina vänner att inse storheten i den här plattan och i David Bowie över huvud taget.



Historien har visat att jag hade rätt. Det här är en grym platta, fortfarande efter drygt 40 år.
Jag får väl erkänna att jag till att börja med var lite tveksam till Let's spend the night together. Rolling Stones hade redan då varit mina favoriter under lång tid och att någon ens skulle försöka göra en av deras låtar på ett eget sätt var lite svårsmält. Den känslan gick dock över rätt snabbt och låten blev såklart en självklar del av plattan.


Allt är bra på den här skivan, allt! The Jean genie hade släppts på singel innan LP:n kom ut och är, förutom mest känd, även mest lättillgänglig. The prettiest star och Lady grinning soul tillhör också de låtar som föll många i smaken.


För min del är det de mer udda låtarna Aladdin sane och Time som gjort störst intryck. Gemensamt för båda, och framträdande, är pianot. Här är det inte rockpiano à la Jerry Lee Lewis eller Elton John, utan jazz och cabaret som är inspirationskällan. Spännande, smakfullt och mycket läckert.
 

Nej, det var inte grabben som var galen. Det var uppståndelsen kring honom vid den tiden som var galen. Allt han gjorde tycktes vara rätt. Han gav bl a Mott The Hopple och Lou Reed välförtjänt framgång genom att producera deras främsta plattor.

På mitt exemplar står det att den är inköpt 17 mars 1973. Enligt Wikipedia släpptes skivan 13 april. Det kanske är jag som är den galne grabben.

Titellåten Aladdin sane här:
https://www.youtube.com/watch?v=q2y9inP4CqE

Time här:
https://www.youtube.com/watch?v=MQSZR3NSqm8




fredag 7 november 2014

Whatever happened to Max?

Torsson - En svensk tiger (1989)

Historien om Max och Nisse lämnar några frågetecken efter sig. Vi vet att Nisse lämnade hemmet för att aldrig komma tillbaka, vilket i sig är ett mysterium ... men vad hände med Max? Stannade han hemma? Blev han återställd? Det förtäljer inte historien.
















Max och Nisse är bara en av de historier/låtar som ryms på denna, Torssons tredje, LP. Det är också historierna som är det bästa med Torsson. Det kan vara socialrealistiska berättelser som den om katterna i "Max och Nisse", "Kalla Kåre" eller om man ska satsa sina pengar på trav som i "Pröva lyckan".

Musikaliskt är det väl inte riktigt lika spännande eller intressant. Det är mestadels en blandning av pop- och rockklyschor som gör att man lätt fastnar i funderingar om vilken låt de inspirerats av. Det är ju inget originellt eller fel med det, men det kan ta för stort utrymme ibland.

Bara ett par exempel: "En vacker kväll" får mig att tänka på "Sultans of swing". "Om man vill tjäna pengar" påminner mig om "He was a friend of mine" och "Efter tretton" har vissa likheter med "Gett off". Det är i all fall vad jag tycker.

Jag hade mina förhoppningar om att få veta vad som sedan hände med Max då jag promenerade till Akkurat en oktobersöndag härom sistens för att lyssna på vad Torsson hade att förtälja. Tyvärr fick denna historia inget slut då, så jag undrar fortfarande. Vad hände egentligen med Max?
 
Början på historien får ni här:
 
 




söndag 26 oktober 2014

En blodfatting Jack uppskärare

Lord Sutch and Heavy friends - Hands of Jack the ripper (1972)

Screaming Lord Sutch, som han också kallade sig, tog inte bara Screaming från Screamin' Jay Hawkins. Han kopierade hela konceptet med kista och allt. Skräcktema. Fantasilöst och även rätt talanglöst.
Han hade dock rätt tunga vänner. Keith Moon, Ritchie Blackmore, Noel Redding med flera.

 
De tunga vänner som han samlat ihop här räcker dock inte för att det ska bli en bra platta. Det är en live-platta och även om de är bra musiker är resultatet inte särskilt imponerande.

 
Halva plattan består av gamla nötta rocklåtar som Good golly miss Molly, Great balls of fire och Roll over Beethoven med mera. Tre egna låtar är det också. Två av dem skulle nog kunna bli föremål för upphovsrättstvist.


 
Den enda låt som sticker ut är titellåten Hands of Jack the ripper. Här spelar Lord Sutch ut hela sin galenskap. Det är ganska bra, men man tröttnar ändå ganska snabbt. Kul att höra en gång och sedan räcker det.
 
Om någon ändå blir nyfiken lägger jag här en länk till hela skivan:
 
 

 

tisdag 7 oktober 2014

Samma tid, samma plats

Bryan Ferry - Another time, Another Place (1974)

Vid sidan av Roxy Music hade Bryan Ferry en parallell solokarriär redan på ett tidigt stadium. Det var en mycket produktiv period. Till att börja med bestod Ferrys solokarriär av att tolka andras låtar på sitt eget sätt. Det lät förstås som Roxy Music ändå.

 
 
Den andra soloplattan med Bryan Ferry är, liksom den första, en coverplatta där han tolkar mer eller mindre kända låtar på sitt eget speciella sätt. Det är inte fråga om att bara spela att antal låtar som andra skrivit. Det handlar heller inte om att göra om dem till oigenkännlighet. Det handla om att göra dem till sina egna, som om det var han själv som skrivit och spelat in dem för första gången.
 
Det låter såklart som Roxy Music eftersom Ferrys speciella röst och sångsätt är en stor del av Roxys ljudbild. Därtill är den inspelad parallellt med Country Life, Roxy Musics fjärde LP, och med samma producent, John Punter.


En aning ojämnt resultat skulle jag säga. Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande men jag gillar skivan ändå. Två av de bästa spåren är The "In" crowd och Smoke gets in your Eyes. Allra bäst är titellåten Another time, Another Place som är en egen komposition av Ferry. Den hade såklart passat lika bra på en Roxy Music-LP.

Länk till Another time, Another Place: https://www.youtube.com/watch?v=N-ZHmVR6bTE
Länk till Smoke gets in your Eyes: https://www.youtube.com/watch?v=8wQv6sRHEnU


fredag 19 september 2014

Electric Light Harrison

George Harrison - Cloud nine (1987)

När stjärnan dalat för ELO lyckades ändå Jeff Lynne föra soundet vidare genom att producera andra så att de lät precis som ELO. Varför gick vi på det, kan man undra. Om vi fått nog av ELO, varför köper vi en massa annat som låter just som ELO?


Cloud nine var ändå en efterlängtad LP. Till att börja med var det nog för att George Harrison inte hade släppt en platta på fem år och för att den närmast föregående inte hade varit särskilt övertygande.
Som så många andra föll jag direkt för I got my mind set on you som var första singel. Intressant att han inte valde en egen låt. I got my mind set on you skrevs av Rudy Clark i början av 60-talet, men det var det inte så många som hade koll på.


Det är absolut inte en dålig platta, men det är väl mycket Jeff Lynne tycker jag. En låt till sticker ut och det är When we was fab vilket syftar på det där bandet han var med i. Jag har glömt vad de hette.

På plattan medverkar förutom Lynne ett antal välkända musiker som Eric Clapton, Elton John, Ringo Starr med flera. Deras medverkan gör dock inte så sort avtryck som man skulle kunna tro.

Fem år senare producerade Jeff Lynne också den sista plattan med George Harrison, Brainwashed. Det får jag återkomma till om jag lyckas få tag på ett vinylexemplar någon gång.


Till slut tröttnade alla på Jeff Lynne och han har knappt hörts av sedan dess.


https://www.youtube.com/watch?v=XZGYYDvZnpg

söndag 14 september 2014

Freedom no compromise

Little Steven - Freedom no compromise (1987)

Little Steven är väl nu mer känd som skådespelare än musiker även om han fortfarande spelar med Bruce Springsteen. Han hoppade av E-street Band för det egna bandet Little Steven & The Disciples Of Soul under några år, men återvände till Bruce och E-street band efter ett tag. Några egna skivor har han inte gett ut på de senaste femton åren. Tyvärr!

 

Det här är hans tredje LP och den skiljer sig inte så mycket från hans tidigare. Rock ungefär i samma anda som Springsteen med starka soul- och R&B-influenser, men också ett uns av s.k. World Music. Det är ett lite märkligt begrepp men får väl stå för att inspirationen också tillåts komma från delar av världen som befinner sig lite vid sidan av rockens allfartsvägar.

 


Bruce är med och sjunger på Native American, en reggaedoftande låt om miljöförstöring. Steven har dock inte indiansk ursprung, utan italienskt.
Allra starkast på skivan är Bitter fruit. Här är det latinska rytmer som gäller och han har tagit med sig en av de största i genren, Ruben Blades, att medverka. Ruben Blades är, förutom att vara musiker (salsa), också skådespelare och politiker.


Little Steven är politisk med ett stort socialt engagemang som återkommer i det mesta han gör. Ett exempel är nämnda Bitter fruit, tillsammans med Ruben Blades.

Här är en länk till den: https://www.youtube.com/watch?v=SjQhu6gfL7M




söndag 10 augusti 2014

Ung och oerfaren

Jimi Hendrix Experience - Are You Experienced (1967)

När den här skivan var ny var jag knappt tonåring och reflekterade naturligtvis inte över titeln. Jag visste ju knappt vad orden betydde. Det var ju heller inte orden som var viktigast, det var gitarren och låtarna.

Vid den här tiden var jag och mina kompisar mycket unga och det var inte bara att rusa iväg och köpa LP-skivor hur som helst, i den mån de ens fanns att få tag på där ute på landsorten. Oftast fick vi nöja oss med en singel eller EP då och då. Min bästa kompis Janne hade singeln Hey Joe med Jimi Hendrix Experience.

Det här var en omskrivning för att säga att jag inte köpte denna LP när den var ny. Faktum är att jag köpt den på LP bara för någon vecka sedan. Genom åren har jag dock haft den tillgänglig på rullbandspelare, kassettband, CD och slutligen i dess rätta format. Det var en lång väg hem.


Jag skulle kunna räkna upp nästan alla låtar och hylla deras förträfflighet, men nöjer mig med att nämna några stycken. Mitt på första sidan dyker Red house upp, en ren blueslåt som på senare liveskivor har kommit i en mängd varianter, vanligtvis med betydligt längre speltid. Sida två börjar med May this be love, en låt som med åren har vuxit sig betydligt starkare än mina första intryck då det begav sig. På sida två finns också min favorit Third stone from the sun, utan att för den skull förringa titellåten Are you experienced. De två senast nämnda har nästan alltid funnits med när jag sammanställt "blandband" att ta med i bilen eller på andra resor.

 
 
Med den här plattan får man på sätt och vis både för mycket, och för lite. Med det menar jag att alla låtar inte håller måttet ... riktigt. Någon låt hade kunnat utelämnas för att ge mer utrymme åt, eller utveckling av, några av de andra. Särskilt tänker jag på att avlutningen på sida två. Om de skippat Remember och gått direkt på titellåten efter Third stone from the sun och dessutom låtit den (Are you experienced) fortsätta en eller annan minut till i stället, vilket kanonslut på skivan det hade blivit.


Det är en oförskämt bra LP ändå!


onsdag 30 juli 2014

Americana

Neil Young & Crazy Horse - Americana (2012)

2012 var ett extra generöst år för oss Neil Young-diggare. Jag har redan nämnt Psychedelic pill, en trippel-LP som släpptes på senhösten. Bara några månader tidigare hade denna hamnat på skivdiskarna och skivspelarna. En tresidig dubbel-LP med "covers". Covers är missvisande eftersom vad än Neil Young och Crazy Horse tar sig an blir det som om det var deras egna låtar och man glömmer snabbt man hört dem tidigare, och i helt andra versioner.


Det är inte helt enkelt att känna igen Tom Dula om man varit van att höra den som Tom Dooley i, exempelvis, The Kingston Trios version, och när Neil och Compani spelar Oh Susannah tänker jag inte längre på en bar i en gammal westernfilm såsom jag gjort tidigare. Mindre avvikelse från tidigare eller mer kända versioner är Get a job som här följer originalet som The Silhouettes gjorde i slutet av 50-talet.


Förutom Crazy Horse medverkar också Pegi Young och Stephen Stills här och var på denna LP. High flying bird är lite extra intressant och tillhör de nyare av låtarna på Americana. Låten är skriven av Billy Ed Wheeler och framfördes 1964 av The Company där Stephen Stills var sångare. Neil Youngs band The Squires spelade samma låt vid samma tid och det är den versionen som Neil har utgått ifrån här.


Mina favoriter varierar men jag lyfter fram This land is your land (som hade passat in på Time fades away) och framför allt Travel on (som också passat på Time fades away). Den senare var en av min tidiga ungdoms favoriter, då framförd av Towa Carson på svenska. Då hette den Jag måste ge mig av.

Numer föredrar jag när Neil och Crazy Horse framför den.
https://www.youtube.com/watch?v=A9eVH1t8ki8

lördag 26 juli 2014

Lyckopiller

Neil Young - Psychedelic pill (2012)

Det är kul att gilla Neil Young. En av anledningarna är att skivorna kommer ganska tätt. Det är inte alltid han har Crazy Horse med sig, men när han har det blir resultatet extra bra. Crazy Horse har till och från varit kompband till Neil Young sedan hans andra LP Everybody knows this is nowhere som kom 1969.


Det börjar här lite som på Rust never sleeps, akustiskt och med raderna Hey now now, hey now now ... men efter drygt en minut kommer Crazy Horse in och (inte höjer tempot, men) fyller ut ljudbilden. Låten lunkar (positivt) sedan på i närmare en halv timme omväxlande med Neil och Frank Sampedros karaktäristiska gitarrvindlingar och verser som bland annat handlar om Neils passion för ljudkvalitet. Låten heter Driftin' back och pågår i drygt 27 (!) minuter, men det är 27 fantastiska minuter. Efter det kommer titellåten som nog är albumets svagaste spår. Den är dock blygsamma tre-och-en-halv minut lång.

 
 
På den här trippel-LP:n är det bara 8 låtar. Tre av dessa är mer än en kvart långa. Förutom Driftin' back har vi Ramada Inn (16:48) och Walk like a giant (16:26) och det är de tre som är de allra starkaste bidragen i mitt tycke. OK, slutet på Walk like a giant är i ärlighetens namn onödigt utdraget, faktiskt.
 
De här åtta låtarna är utspridda på tre skivor och fem sidor. Den sjätte skivsidan är inte för att spelas utan består av en bild av Crazy Horse-loggan. Se bilden ovan.


 
 
Det finns en hel del ekon från Neils tidigare låtar särskilt i de kortare låtarna, men vad gör det. Den enda nackdelen med den här femsidiga LP:n är att Driftin' back är uppdelad på två skivsidor.
 

Om en vecka står Neil Young och Crazy HorseSkeppsholmens scen. Det är väl tveksamt om han spelar halvtimmeslånga Driftin' back men titellåten Psychedelic pill kanske vi får höra.