lördag 29 november 2014

Hey Tim ...

Tim Rose - Tim Rose (1967)

Tim Rose tillhör skaran av singer/songwriter som inte gjorde alltför stort väsen av sig på egen hand. De lyckades få till några låtar som väldigt många känner till och är bekanta med. Vem eller vilka som står bakom låten är däremot inte alltid så bekant.

När denna LP, Tims första, kom ut hade han redan varit med i svängen ett tag i olika band/grupper och var nära bekant med John Phillips och Cass Elliott (The Mamas & The Papas). Vid det laget hade han dock bestämt sig för att bli soloartist.


Till sin första egna LP tog han bland annat med sig några låtar som han redan hade använt och spelat in med sina tidigare samarbetspartners. Det är framför allt tre låtar av intresse på den här skivan. Det är tre låtar som gjort stort intryck hos många lyssnare, men även andra musikutövare. Antalet inspelningar av de här tre låtarna har kanske ingen riktig koll på, men det är många. Alla tre finns alltså med på denna, hans första, LP. Det är, eller inte, låtar som han själv skrivit.


Come away Melinda spelade Tim själv in tillsammans med The Big 3, där Cass Elliott också var med. Några andra som spelat in den är bland andra Harry Belafonte, Judy Collins, Uriah Heep och UFO.

Morning dew finns också i en mängd inspelningar. Fred Neil, Grateful Dead, Lulu och Nazareth är några exempel. Låten är skriven av Bonnie Dobson 1961. Sex år senare när Tim spelade in låten ändrade han "Take me for a walk in the morning dew" till "Walk me out in the morning dew" och lyckades på så sätt göra sig till medkompositör och kamma hem 25 % av royaltypengarna. Hmmm ...

Hey Joe är allra mest känd, inte minst tack vare inspelningen med Jimi Hendrix. Ursprunget till låten har det tvistats om, men Tim har hävdat att det är han som arrangerat en traditionell låt och därmed haft rätten till den. Hmmm, igen ...

Hey Tim, where are you going with that song in your hand?
Hey Tim, I caught you messin' round with Another ones lyrics!

Tims version av Hey Joe, ett par år senare:
https://www.youtube.com/watch?v=u9Fe1kR-xvw

Morning dew:
https://www.youtube.com/watch?v=fcWU4JSlk18

Come away Melinda:
https://www.youtube.com/watch?v=qKWqEXoD--8


onsdag 26 november 2014

Det började ju så bra ...

Rod Stewart - Gasoline Alley (1970)

Det börjar verkligen bra. Titelspåret som inleder Rod Stewarts andra LP är strålande. Akustisk gitarr och mandolin som komp till Rods redan då raspiga röst. På papperet låter det kanske inte alltför lockande, men det är det ... gripande, suggestivt och känslosamt. Låten är skriven av Rod och Ronnie Wood, på den tiden polare i Small Faces.


Parallellt med solokarriären var ju Rod Stewart även sångare i Small Faces, sedermera förkortat till bara Faces. Det kan märkas i en del av låtarna.
Låt nummer två är It's all over now. Stilbyte, rock. Det var låten som gjorde mig till Rolling Stones-fan några år tidigare. Ett svårt ställningstagande men Rod får ändå godkänt. Trots allt var det ju inte en Stones-låt från början.

 
Det är några egna låtar av Rod på den här skivan, men det är ett par låtar av andra som sticker ut mest. It's all over now är redan nämnd. Låt nummer tre är en då outgiven låt av Bob Dylan, Only a hobo. Stilbyte, tillbaka. Omslagsbilden till engelska upplagan är förmodligen inspirerad av den låten.

 
Country Comfort är en låt skriven av Elton John och Bernie Taupin som faktiskt fick sin premiär på den här plattan. Eltons egen version släpptes strax efter. Skillnaden är så liten att det inte är värt att fundera på vilken som är bäst.
Förutom titellåten finns ytterligare en koppling till kompisgänget Faces. My way of giving är skriven av (Small) Faces-medlemmarna Ronnie Lane och Steve Marriott.
 
 
Det började ju så bra för Rod Stewart, och det höll sig under att antal år, men sedan gick det utför, och numer ... ja, vad ska man säga.
 
Om det ändå gick att ta honom tillbaka till "... carry me back down to Gasoline Alley where I started from".
 
Hör själv:
 



tisdag 18 november 2014

En galen grabb

David Bowie - Aladdin sane (1973)

Våren 1973 var lyckad ur LP-synpunkt. Strax efter att Roxy Music släppt sin andra LP kom den här som nästan, bara nästan, fick mig att glömma Roxy Music för ett ögonblick.
David Bowie var ingen nykomling ens vid det här tillfället, men hade ännu inte riktigt nått ut till den stora massan av rockdiggare. Det krävdes faktiskt en hel del påtryckningar från min sida att få mina vänner att inse storheten i den här plattan och i David Bowie över huvud taget.



Historien har visat att jag hade rätt. Det här är en grym platta, fortfarande efter drygt 40 år.
Jag får väl erkänna att jag till att börja med var lite tveksam till Let's spend the night together. Rolling Stones hade redan då varit mina favoriter under lång tid och att någon ens skulle försöka göra en av deras låtar på ett eget sätt var lite svårsmält. Den känslan gick dock över rätt snabbt och låten blev såklart en självklar del av plattan.


Allt är bra på den här skivan, allt! The Jean genie hade släppts på singel innan LP:n kom ut och är, förutom mest känd, även mest lättillgänglig. The prettiest star och Lady grinning soul tillhör också de låtar som föll många i smaken.


För min del är det de mer udda låtarna Aladdin sane och Time som gjort störst intryck. Gemensamt för båda, och framträdande, är pianot. Här är det inte rockpiano à la Jerry Lee Lewis eller Elton John, utan jazz och cabaret som är inspirationskällan. Spännande, smakfullt och mycket läckert.
 

Nej, det var inte grabben som var galen. Det var uppståndelsen kring honom vid den tiden som var galen. Allt han gjorde tycktes vara rätt. Han gav bl a Mott The Hopple och Lou Reed välförtjänt framgång genom att producera deras främsta plattor.

På mitt exemplar står det att den är inköpt 17 mars 1973. Enligt Wikipedia släpptes skivan 13 april. Det kanske är jag som är den galne grabben.

Titellåten Aladdin sane här:
https://www.youtube.com/watch?v=q2y9inP4CqE

Time här:
https://www.youtube.com/watch?v=MQSZR3NSqm8




fredag 7 november 2014

Whatever happened to Max?

Torsson - En svensk tiger (1989)

Historien om Max och Nisse lämnar några frågetecken efter sig. Vi vet att Nisse lämnade hemmet för att aldrig komma tillbaka, vilket i sig är ett mysterium ... men vad hände med Max? Stannade han hemma? Blev han återställd? Det förtäljer inte historien.
















Max och Nisse är bara en av de historier/låtar som ryms på denna, Torssons tredje, LP. Det är också historierna som är det bästa med Torsson. Det kan vara socialrealistiska berättelser som den om katterna i "Max och Nisse", "Kalla Kåre" eller om man ska satsa sina pengar på trav som i "Pröva lyckan".

Musikaliskt är det väl inte riktigt lika spännande eller intressant. Det är mestadels en blandning av pop- och rockklyschor som gör att man lätt fastnar i funderingar om vilken låt de inspirerats av. Det är ju inget originellt eller fel med det, men det kan ta för stort utrymme ibland.

Bara ett par exempel: "En vacker kväll" får mig att tänka på "Sultans of swing". "Om man vill tjäna pengar" påminner mig om "He was a friend of mine" och "Efter tretton" har vissa likheter med "Gett off". Det är i all fall vad jag tycker.

Jag hade mina förhoppningar om att få veta vad som sedan hände med Max då jag promenerade till Akkurat en oktobersöndag härom sistens för att lyssna på vad Torsson hade att förtälja. Tyvärr fick denna historia inget slut då, så jag undrar fortfarande. Vad hände egentligen med Max?
 
Början på historien får ni här: