Resebgränsningar

 Monica Törnell - Ingica (1972)

I dessa tider går det inte att resa hur som helst. Själv har jag inte ens åkt tunnelbana eller buss sedan februari (2020). Jobbet gick i princip att sköta hemifrån och de få gånger jag behövde vara där kunde jag gå dit.

Som tur är finns allt jag verkligen behöver på gångavstånd (t ex två kvarter till skivbutiken Pet sounds). Om jag absolut måste tar jag annars till webben. Resor är för närvarande helt uteslutna.

Jag har rest en del tidigare. Inte jättemycket, men jag har varit utanför tullarna ett antal gånger. Längre än dit tunnelbanan kan ta mig. New York, Paris, London ...

Monica upptäcktes av Cornelis Vreeswijk och här på debutplattan är hon uppbackad av bland andra Janne Schaffer, Stefan Brolund och Björn J:son Lindh. Cornelis finns också med på ett hörn. Producent är Lasse Svensson (bror till Lill-Babs och trummis i Tages, om jag inte missminner mig).

Till skivan. Den gjorde sig påmind i anslutning till den femtonde november, vilket är titel på en av låtarna som inte ville lämna skallen ro under flera dagar.

Skivan inleds med "Faster fantasis visa" vilket gav mig inspiration till detta inlägg. Den är skriven av K. G. Larsson och Björn Clarin och beskriver hur faster fantasi reser runt i världen även om hon inte går utanför dörren. Hon reser i fantasin! Det är så man ska resa i nuläget.

Sedan kommer en svensk tolkning av Melanies "I really loved Harold" som fått namnet "Förut (när jag var liten)" (svensk text av Cornelis Vreeswijk) och handlar om vad man ska tro på, eller hur svårt det kan vara att hitta den rätte. Man får helt enkelt prova sig fram.

Ytterligare två tolkningar/översättningar finns med. Eric Andersons "Come to my bedside, my darling" blir "Kom slå dig ner" (svensk text av Hawkey Franzén) och Jethro Tulls "Wind up" (svensk text av Jan Andersson/Hawkey Franzén) blir "När jag var ung" vilken passande nog avslutar plattan.

Däremellan finns exempelvis "15:e november", "Barkbrödslåten" (efter Knis Karl, Leksand), "Avstånd till min käresta (Bernt Staf), "Telegram för en bombad by" (Cornelis Vreeswijk) och "Vardag" (skriven av Björn J:son Lindh och Monica Törnell). 

"Lille Carl" är skriven av Bellman med arrangemang av Cornelis som också spelar gitarr, på sitt alldeles speciella sätt. Cornelis har också skrivit en text till "Barkbrödslåten" i arrangemang av Björn Ståbi (1940-2020). 

Monica Törnell är nog mer känd för "Vintersaga" av Ted Ström som kom 1984, men hennes debutalbum står mycket högt i kurs i min värld. Det är faktiskt ett svenskt favoritalbum från tiden som håller än i dag. Rekommenderas varmt!

När man inte kan resa i verkligheten får man resa i fantasin.

Länkar:

Faster Fantasis visa ... https://www.youtube.com/watch?v=4jQ1GSkAKwg
Förut (när jag var liten) ... https://www.youtube.com/watch?v=2aSq8CPCPg4
15:e november ... https://www.youtube.com/watch?v=Qz72V4XsZfc
Barkbrödslåten ... https://www.youtube.com/watch?v=T_DwWHO_KeM
Kom slå dig mer ... https://www.youtube.com/watch?v=n43lhg8MnZs&list=RDn43lhg8MnZs&start_radio=1
Telegram för en bombad by ... https://www.youtube.com/watch?v=YFlRLgN0B0o
Lille Carl ... https://www.youtube.com/watch?v=7gQCV7CDoZg
När jag var ung ... https://www.youtube.com/watch?v=Uuzc9Vw3En0

Gränsöverskridande

 John Mayall - Jazz Blues Fusion (1972)

John Mayalls diskografi är omfattande. Den är svåröverskådlig. Soloalbum, Bluesbreakersalbum, samlingsalbum och inte minst livealbum. Till detta kommer alla olika bolag som skivorna är utgivna på. Listan över eminenta musiker som spelat med honom är minst lika imponerande. Oftast har de inlett sin karriär genom att ingå i Mayalls band The Blues Breakers.

Detta är bara ett i raden av alla livealbum han har släppt. Det sjätte om man ska lita på Wikipedia. Inte så bara, ska väl tilläggas. Hans livealbum håller mycket hög klass, och detta är inget undantag från den regeln.

Som titeln antyder blandar John Mayall denna gång jazz och blues. Det är förstås inte så märkvärdigt då dessa genrer ligger nära varandra. Blues är hans ursprungliga område men i slutet av 60-talet var det blues som låg närmare rock än jazz som gällde. 

Öppningsspåret "Country road" är en blueslåt som har mycket gemensamt med Mayalls tidiga skivor. Den nya gitarristen Freddy Robinson får gott om utrymme. Han kanske inte kan mäta sig med Mayalls tidigare gitarrister som Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor eller senare exempel som Coco Montoya, men han gör ett gott jobb här.

På låt två "Mess around" börjar lite av jazzkänslan komma fram. Det svänger bra mycket tack vare Larry Taylors bas och blåssektionen med Blue Mitchell på trumpet och Clifford Solomon på sax. Detta fortsätter på låt tre döpt till "Good time boogie" som förutom diverse solon också innehåller en presentation av bandet.

Sida ett som är inspelat i Boston avslutas med "Change your ways" som är ett bra exempel på fusion som motiverar albumtiteln.

Sida två är inspelad i New York. Det börjar med "Dry throat" som är betydligt mer (långsam) blues än jazz. Därefter kommer ett avsnitt som jag numer har ganska svårt för. I närmare fem minuter får man solon, till största delen bassolo utan övrigt komp. Nu är ju fem minuter ingenting i jämförelse med de fyrtio minuter "Refried boogie" man hittar på Canned Heats dubbel-LP Living the blues. I båda fallen är det Larry Taylor som står för bassolona. Nåja. Efter ca fem minuter kommer bandet igång igen med en riktig jazzsvängig avslutning av låten. Skivan avslutas fortsatt svängigt med "Got to be this way".

John Mayalls livealbum är extra intressanta eftersom det oftast presenterar helt nya låtar. De är inte som de flesta andra artisters livealbum där man får liveversioner av låtar som tidigare funnits på studioplattor. Därför är hans liveskivor viktiga komplement till studioskivorna. Förutom att det är exklusiva låtar framträder spelglädjen med all sin tydlighet och glans på dessa album. Därför kan jag ha överseende med ett och annat (i mitt tycke) lite för långt solo.

Länk till albumet på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=KeL9WMOWqgw&list=PL8a8cutYP7fo0VcJNz4Ibu6-OU_VBF53o

Oljudet från Winnetka

 Bette Midler - Thighs and Whispers (1979)

Winnetka är en liten ort i nordöstra Illinois och Bette Midler är dock född i Honolulu på Hawaii så inledande "Big noise from Winnetka" kanske inte i första hand handlar om henne trots allt. 

Låten skrevs av Bob Haggart och Ray Baudoc (1938) med text av Gil Rodin och Bob Cosby men har här fått text tillagd av The Divine Miss M. Det är öppningen till denna LP som släpptes 1979.

Det är inte första gången Bette har tolkat låtar från tidigare tidsepoker. Redan på sin första LP har hon en gammal swinglåt med, nämligen "Boogie woogie bugle boy" som The Andrews Sisters hade en stor hit med under andra världskriget. 

På LP nummer två plockade hon sedan upp "In the mood" (Glenn Miller), "Skylark" (Hoagy Carmichael) och "Surabaya Johnny" (Weill/Brect). Annars var det ofta 60-talslåtar hon gav sig på blandat med då aktuella kompositörer som t ex John Prine, Leon Russell och senare Tom Waits.

Den här skivan kom 1979 och då är det ju disco som gäller vilket har gett avtryck på helheten. Ett exempel är "Hang on in there baby" av Johnny Bristol, men även lugnare låtar av exempelvis James Taylor (Millworker) och "Rain" (Dr John) finns med. 

Åter till "The big noise from Winnetka". Går det att kombinera swing med disco? Ja, rätt basgång och rätt BPM löste problemet. Om jag minns det rätt fungerade det på dansgolvet. Om man sedan tycker att Bette är stort oljud eller inte får var och en avgöra. I min värld är hon ändå "The Divine Miss M".

Man får förstås inte glömma "My knight in black leather" som avslutar sida ett. Här är det verkligen genuin discokänsla från tiden. 

Länkar:

Big noise from Winnetka ... https://www.youtube.com/watch?v=5H9c-FMaI1E

Hang on in there baby ... https://www.youtube.com/watch?v=Wle4GrzdYiE

My knight in black leather ... https://www.youtube.com/watch?v=H8nt-vfZ1m0

Dansa The Strand

Roxy Music - For your pleasure (1973)

1973 var Roxy Music giganter i min musikvärld. Det var dock en värld som jag levde relativt ensam i, i landsbygdshålan där jag bodde då. Några till fanns det ändå som uppskattade lite "udda" musik, som Roxy Music. Första LP:n gick fortfarande varm när denna kom mindre än ett år senare.

Denna uppföljare till debutplattan Roxy Music skiljer sig egentligen inte nämnvärt från sin föregångare. Det är helt enkelt bara mer av det goda. 

There's a new sensation, a fabulous creation, a danceable solution ... Det startar hårt och intensivt med Do the Strand. Inget instrumentalt intro utan direkt på med text och musik. Om man tröttnat på tango och ledsnat på fandango kan man i stället dansa the Strand enligt texten. Exempelvis The Twist, Madison och Mashed Potatoes är kända 60-talsdanser men The Strand var bara ett namn på en dans som Roxy Music hittat på och några kända danssteg lär inte existera.

Tempot dras ner i andra låten Beauty queen. Inledningsvis en "ballad" som halvvägs avbryts  av ett mellanspel för att sedan återgå till sitt ursprungliga tempo. Denna följs av Strictly confidential i samma anda. Därefter dras tempot upp igen med Editions of you där Andy McCay och Eno öser på för fullt. Avslutande In every dream house a heartache sänker åter, åtminstone inledningsvis tempot igen.

Om tempoväxlingar är typisk för sida ett är sida två i stor del dess motsats. Inledande The Bogus Man är en lite enformig sak på dryga nio minuter som kräver visst tålamod att uppskatta. Suggestivt men aningen enahanda.. Grey lagoons återknyter till sida ett innan avslutande titellåten For your pleasure får avsluta sidan. Här har tempot återigen dragits ner. Lite väl utdragen avslutning om jag ska vara ärlig.

De visste i alla fall hur de skulle paketera sina album för att bli uppmärksammade. Damen på bilden är Amanda Lear som något år senare skulle få stor framgång främst inom discogenren.

Det var sista plattan med Eno och därefter blev musiken lite mer "lättillgänglig"

Bara några månader efter denna släppte Bryan Ferry sin första soloplatta som, vill jag minnas fick vänligare mottagande bland mina bekanta. Den återkommer jag sannolikt till vid ett annat tillfälle

Länk till låtarna i tur och ordning och startar med Do the Strand:

Do the strand ... https://www.youtube.com/watch?v=M5X6BifSQ9U&list=PL6ogdCG3tAWij84CF03wn1Kq6aLAvEmb2

I'm glad that they Got it made

Crosby, Stills, Nash & Young - American dream (1988)

Man kan nog inte på riktigt allvar säga att det är en fullvärdig uppföljare till 1970 års Déjà vu. Enligt David Crosby hade de inte tillräckligt många bra låtar att jobba med men för mig är det inte låtarna utan produktionen som är svagheten. Typisk för tiden men det passar dem inte särskilt väl, tycker jag. Men 80-talet är ju syntarnas årtionde så man får väl ha lite överseende med det.

Anledningen till att det trots allt blev en inspelning ska enligt uppgift vara att Neil Young lovat att spela in en ny platta med de övriga om David Crosby kunde göra sig kvitt drogberoendet. David lyckades, Neil höll sitt löfte och detta blev deras andra skiva som Crosby, Stills, Nash & Young, 18 år efter den fösta. Då räknar jag bort 4-way street från 1971 som är ett livealbum.

Det borde ha blivit sensationellt bra men jag kan hålla med David om att det inte är deras allra starkaste låtar de tagit fram. Kanske var han lite sur för att han bara fick med två egna låtar av de fjorton som hamnade på skivan. Det är alltid trevligt att få mycket musik för pengarna (i det här fallet drygt 57 minuter) men ett par låtar kunde ha kapats. Inte Davids bidrag dock utan jag tänker på Shadowland (Nash) och That girl (Stills) som enligt mig är svagast i samlingen.

Neil har skrivit hälften av bidragen, antingen på egen hand eller tillsammans med Stephen Stills. De är också de starkaste låtarna på skivan även om de blivit lite utslätade jämfört med hur Neil brukar låta. Han var ju inte ensam om att bestämma hur det skulle låta den här gången.

Titellåten är en satir om politiska skandaler. Den amerikanska politiken har de senaste fyra åren varit en enda lång politisk skandal, en amerikansk nightmare. 

Det är ändå bra att CSN&Y (glad that we) Got it made. Det är inte deras höjdpunkt men helt OK i mitt tycke.

Länkar till de bästa låtarna:

American dream ... https://www.youtube.com/watch?v=8akFq5jXiNw

Got it made ... https://www.youtube.com/watch?v=GTxr8pBlbyw

This old house ... https://www.youtube.com/watch?v=j0XBojlJPSA

Nighttime for the generals ... https://www.youtube.com/watch?v=JLxm15XC6sY

Compass ... https://www.youtube.com/watch?v=hFoUt3yUQbs

Nitlott

 David Bowie - Metrobolist (aka The Man who sold the World) (1970/2020)

Jag har skrivit ett inlägg om den här skivan tidigare. Då var det med en omslagsbild på den amerikanska utgåvan. Det är samma bild på denna utgåva dock med skillnaden att titeln blivit ändrad till vad som sägs vara det ursprungligen tilltänkta namnet Metrobolist och tillägget nine songs by David Bowie. 

Anledningen till att jag tar upp den igen är att den nu givits ut i en ommixad (med undantag av After all) version i samband med 50-årsjubileet av dess amerikanska utgivning. I hemlandet England släpptes skivan flera månader senare och då med det omslag som ratades i USA. Historieskrivningen gällande skivans omslag kan göras lång men jag drar en kortversion såsom jag har uppfattat den.

I USA tyckte de inte att det passade sig med ett omslag där Bowie är klädd i en klänningsliknande outfit så där bestämde man sig för ett annat omslag, nämligen det tecknade. 

När skivan lite senare släpptes i England var det dock det ursprungliga omslaget som användes. Denna första upplaga såldes inte i några större upplagor och ett exemplar betingar idag ett rejält tilltaget pris.
När Bowie senare slagit igenom gavs skivan ut på nytt (1972). Det på hans nya skivbolag RCA och med ett helt annat omslag, nämligen detta svart/vita.

1972 gavs skivan ut i Tyskland med ytterligare en variant av omslag. Det är ett tecknat omslag som kan vikas ut till en rund form. Mitt exemplar är en bildskiva exklusivt utgiven för Record Store Day 2016.

Senare har det kommit flera utgivningar med det ursprungliga dress cover-omslaget. Denna är utgiven på EMI av Simply Vinyl 1999. Bilden ser dock ut att vara något beskuren såsom den är på vissa förfalskningar. Om man får tro på Discogs är det här dock ingen förfalskning. 

Senast i raden är alltså denna 50-årsutgåva där skivtiteln är utbytt. Anledningen till namnbytet ska vara att originaltejperna var märkta med namnet Metrobolist. 

Efterforskning har visat sig att mitt gamla exemplar av USA-utgåvan är en förfalskning/bootleg, vilket förstås retar mig.

Musiken är givetvis det viktigaste. I det här fallet är omslagen också viktiga och jag har faktiskt fem olika exemplar på vinyl. Det kan bli fler om jag kommer över ett exemplar av originalet med det sk dress cover och även den tyska utgivningen med ett runt utvikskonvolut. Dessa betingar dock ett pris som jag är tveksam till om jag är beredd att betala. Den tyska finns som bootleg så den kanske jag nedlåter mig att investera i någon gång.

Rubriken syftar inte till skivan som sådan utan till det ofina tilltaget att den släppts i olika begränsade versioner (färger) och dessa avslöjas inte förrän man sprättat upp förseglingen. Mitt exemplar var det minst begränsade, nämligen svart vinyl. En vinstlott hade varit guld- eller vitfärgad vinyl. Nåja, jag har tur i kärlek i stället.

Musiken då. Vissa dagar är det här min favoritplatta i David Bowies diskografi. För den som inte är så bevandrad i David Bowies produktion kan man tänka på att den här gavs ut innan han slog igenom på allvar och har få likheter med t ex Let's dance, men nog kan man ana att Ziggy Stardust väntar runt hörnet. Det gäller inte minst Mick Ronsons gitarrspel.

Den nya mixen tycker jag inte tillför något väsentligt. Jag har inte gjort någon grundlig jämförelse men spelat en tidigare (den svart-vita USA-pressningen från 1972) direkt efter den nya mixen och den låter minst lika bra.

Om du inte redan har ett exemplar finns det all anledning att slå till nu. 

Länkar:
The width of a circle ... https://www.youtube.com/watch?v=pnRNAIQAc50
The man who sold the world ... https://www.youtube.com/watch?v=g33-W9t2q2Q
All the madmen ... https://www.youtube.com/watch?v=KrlvgARHdzc
Full album ... https://www.youtube.com/watch?v=pnRNAIQAc50&list=PL6ogdCG3tAWjFnl6fjR2omSPJEoej9Plw

Kittlingar - Grant håller stilen

John Grant - Grey tickles, black pressure (2015)

Första intrycket när jag just hade köpt skivan var att jag inte uppfattade att den hade någon motsvarighet till "GMF" och "Glacier", två av utropstecknen på "Pale green ghosts", som jag för övrigt utnämnde till 2013 års bästa skiva.

En sådan utnämning blir givetvis svår att följa upp. Efter några lyssningar (det har blivit många fler sedan dess) är jag beredd att skatta denna lika högt.

Som jag skrev i mitt inlägg om "Pale green ghosts" sjunger han väldigt bra och texterna är ömsom vackra, tänkvärda, utlämnande och sarkastiska. Musikaliskt är spektrat även denna gång brett. Det som i sammanhanget tilltalar mig minst är dansmusiken. Mina dancing days är sedan länge historia men jag ska erkänna att åtminstone "Dissapointing" får mig att omedvetet stampa takten.

Albumet inleds lite märkligt med "Intro" i vilken han läser ett utdrag ur Paulus fösta korintierbrev på flera språk, samtidigt. "Love is patient, love is kind ..." Albumet avslutas med "Outro" som är samma text (dock endast på engelska) och då läst av ett barn.

Däremellan levererar han en rad av utmärkta låtar och till ett urval länkar jag i slutet av inlägget. Han är i mitt tycke bäst i de lugnare spåren vilket märks i urvalet. Det är där hans röst får den inramning den bäst förtjänar. 

"Global warning" behöver ingen förklaring. Inledningsraderna i "No mor tangles" (Stockholm is a place that I adore ... ) vill jag gärna instämma i och även att han inte gillar det så kallade Stockholmssyndromet. Hur välbekant han egentligen är med Stockholm vet jag inte, men han har i varje fall varit här minst två gånger och uppträtt på Kägelbanan och Stockholm Music & Art då jag har sett och hört honom. Det var planerat en spelning på Göta lejon här i höst men den blev av förklarligs skäl flyttad till september nästa år.

Sedan det här albumet släpptes har det kommit ytterligare ett album, Love is magic (2018). Den är naturligtvis införskaffad, liksom hans första (Queen of Denmark, 2010) men dessa återkommer jag kanske till vid senare tillfällen. Alla hans skivor kan dock varmt rekommenderas.

Grey tickles lär vara en översättning från isländska och stå för medelålderskris (inte kittlingar) och black pressure är en översättning från turkiska och betyder mardröm. John Grant behärskar ett flertal språk som tyska, ryska, spanska och franska. I en intervju från 2010 nämner han också att han börjat med holländska och svenska. Eftersom han bor på Island gissar jag att han vid det här laget även talar isländska.

Det har nu gått ett par år sedan senaste albumet släpptes så det är min förhoppning att han snart har något nytt på gång. Jag väntar otåligt.

  

Några av höjdpunkterna:

Grey tickles, black pressure ... https://www.youtube.com/watch?v=IV8Z9E3Ciuc

Global warning ... https://www.youtube.com/watch?v=T_pdcKd3dmY

Magma arrives ... https://www.youtube.com/watch?v=umQOa0h-a2M

No more tangles ... https://www.youtube.com/watch?v=tCiAhV8K0h4

Geraldine ... https://www.youtube.com/watch?v=5VXPtp1RPo0

Dissapointing ... https://www.youtube.com/watch?v=U2Ig4sMURdc

Two left feet

Kursaal Flyers - Golden mile (1976)

Kursaal Flyers var ett kortlivat band som bara gav ut tre studioalbum och ett livealbum innan de upplöstes. De fick en mindre hit med inledningsspåret från denna, som är deras tredje platta.

Det två första albumen Chocs away och The Great Artiste lyckade inte locka skivköparna till butikerna. Om det var skivbolaget som gav upp eller om det var ett frivilligt val känner jag inte till men album nummer tre gavs ut på det betydligt större bolaget CBS. 

Det hjälpte föga. Även om Little does she know blev en mindre hit blev LP:n ingen försäljningssuccé och flygarna gav upp.

Det två första albumen gavs ut på Jonathan Kings bolag UK Records vilket borde ha resulterat i att åtminstone någon singel uppmärksammats men så blev alltså inte fallet.

UK Records gav ut de två första plattorna med 10 cc. De lämnade dock bolaget efter Sheet music, 1974. Måhända var det bolagets ambition att hitta ersättare till 10 cc som Kursaal Flyers kontrakterades. I mina öron finns det i alla fall en del likheter mellan banden. 

Låtarna har sinsemellan väldigt olika karaktär. Little does she know låter mycket Phil Spector, men det blandas friskt mellan stilarna. One arm bandit skulle kunna vara en tidig 10 cc, Drinking socially får mig att tänka på Dr John, osv.

Two left feet som fått ge rubrik till det här inlägget handlar om att ha dålig taktkänsla och därmed svårt att göra sig gällande på dansgolvet. Det var ju ofta där man knöt kontakt på den tiden. Numer spelar det nog inte så stor roll nu när det finns andra sätt.

 

Problemet för eventuella skivköpare var kanske att det var för många stilar.

Efter att gruppen upplösts bildade två av medlemmarna The Records. Även det blev ett kortvarigt band som gav ut tre album som alltför få brydde sig om.

 

Det går att hitta Kursaal Flyers plattor billigt i diverse REA-backar. Mitt råd är att då slå till och ge dem en chans. Det är de värda. 

Länkar:

Little does she know ... https://www.youtube.com/watch?v=c9bt9OCqSM4

Drinking socially ... https://www.youtube.com/watch?v=z7OuooLEyaw

Two left feet ... https://www.youtube.com/watch?v=5gyM3aieQSo

Mellan Jesus Christ och Chess

Murray Head - Between us (1979)

Murray Head är nog mest känd för att ha sjungit rollen som Judas i originalinspelningen av Jesus Christ Superstar 1970 och som The American med låten One night in Bankok från Chess 1984.

Däremellan spelade han in ett antal album varav detta är min favorit. Han har spelat in skivor senare också men förutom enstaka låtar har de inte gjort samma intryck på mig.

Omslagsbilden speglar innehållet väl. Det är en till största delen lugn, sorgsen, avskalad, lite öde stämning som präglar låtarna. Samtidigt är det suggestivt, dramatiskt. Det är Eldoradomusik.

Det börjar med ljudet av ett flygplan som landar i Los Angeles, som också är titeln på skivans första låt. Man kan först få intrycket av att det är en hyllning till staden från en besökare som fascineras av stadens boulevarder och ständigt lysande sol. Dock är det inte staden i sig med sina gräsmattor kantade av murgröna och "candy coated homes" som är anledningen till besöket utan troligtvis sökandet efter ett jobb i Tinseltown eller kanske den förrymda kärlek vilken figurerar i låten How many ways som följer efter.

Dessa två är mina favoriter men resterande åtta spår är nästan lika bra.

I Sorry, I love you som är sista låten på sida 1 kan man känna igen tonläget från Judas tidvis desperata röstläge från Jesus Christ Superstar.

Sida 2 öppnar med Countryman som skiljer sig från övriga låtar genom att vara mer up-tempo, lite dansvänlig, men det är undantaget på skivan som gjort att jag inte spelat sida 2 lika ofta som sida 1.

Förutom musik och musikal (han var med i musikalen Hair före inspelningen av Jesus Christ Superstar) har Murray Head också gjort en del filmroller varav den i John Schlesingers Sunday, bloody sunday (1971) är den mest minnesvärda.

Länk:

Between us (full album) ... https://www.youtube.com/watch?v=k1qhpFwk_lw&list=PLgO1IVT8VFyDWyTfO2nnFmW7vs7Q_oLa7