Between the Buttons - Bengts musikblogg: december 2020

torsdag 31 december 2020

Resebgränsningar

Monica Törnell - Ingica (1972)

I dessa tider går det inte att resa hur som helst. Själv har jag inte ens åkt tunnelbana eller buss sedan februari (2020). Jobbet gick i princip att sköta hemifrån och de få gånger jag behövde vara där kunde jag gå dit.

Som tur är finns allt jag verkligen behöver på gångavstånd (t ex två kvarter till skivbutiken Pet sounds). Om jag absolut måste tar jag annars till webben. Resor är för närvarande helt uteslutna.

Jag har rest en del tidigare. Inte jättemycket, men jag har varit utanför tullarna ett antal gånger. Längre än dit tunnelbanan kan ta mig. New York, Paris, London ...

Monica upptäcktes av Cornelis Vreeswijk och här på debutplattan är hon uppbackad av bland andra Janne Schaffer, Stefan Brolund och Björn J:son Lindh. Cornelis finns också med på ett hörn. Producent är Lasse Svensson (bror till Lill-Babs och trummis i Tages, om jag inte missminner mig).

Till skivan. Den gjorde sig påmind i anslutning till den femtonde november, vilket är titel på en av låtarna som inte ville lämna skallen ro under flera dagar.

Skivan inleds med "Faster fantasis visa" vilket gav mig inspiration till detta inlägg. Den är skriven av K. G. Larsson och Björn Clarin och beskriver hur faster fantasi reser runt i världen även om hon inte går utanför dörren. Hon reser i fantasin! Det är så man ska resa i nuläget.

Sedan kommer en svensk tolkning av Melanies "I really loved Harold" som fått namnet "Förut (när jag var liten)" (svensk text av Cornelis Vreeswijk) och handlar om vad man ska tro på, eller hur svårt det kan vara att hitta den rätte. Man får helt enkelt prova sig fram.

Ytterligare två tolkningar/översättningar finns med. Eric Andersons "Come to my bedside, my darling" blir "Kom slå dig ner" (svensk text av Hawkey Franzén) och Jethro Tulls "Wind up" (svensk text av Jan Andersson/Hawkey Franzén) blir "När jag var ung" vilken passande nog avslutar plattan.

Däremellan finns exempelvis "15:e november", "Barkbrödslåten" (efter Knis Karl, Leksand), "Avstånd till min käresta (Bernt Staf), "Telegram för en bombad by" (Cornelis Vreeswijk) och "Vardag" (skriven av Björn J:son Lindh och Monica Törnell).

"Lille Carl" är skriven av Bellman med arrangemang av Cornelis som också spelar gitarr, på sitt alldeles speciella sätt. Cornelis har också skrivit en text till "Barkbrödslåten" i arrangemang av Björn Ståbi (1940-2020).

Monica Törnell är nog mer känd för "Vintersaga" av Ted Ström som kom 1984, men hennes debutalbum står mycket högt i kurs i min värld. Det är faktiskt ett svenskt favoritalbum från tiden som håller än i dag. Rekommenderas varmt!

När man inte kan resa i verkligheten får man resa i fantasin.

Länkar:

måndag 28 december 2020

Gränsöverskridande

John Mayall - Jazz Blues Fusion (1972)

John Mayalls diskografi är omfattande. Den är svåröverskådlig. Soloalbum, Bluesbreakersalbum, samlingsalbum och inte minst livealbum. Till detta kommer alla olika bolag som skivorna är utgivna på. Listan över eminenta musiker som spelat med honom är minst lika imponerande. Oftast har de inlett sin karriär genom att ingå i Mayalls band The Blues Breakers.

Detta är bara ett i raden av alla livealbum han har släppt. Det sjätte om man ska lita på Wikipedia. Inte så bara, ska väl tilläggas. Hans livealbum håller mycket hög klass, och detta är inget undantag från den regeln.

Som titeln antyder blandar John Mayall denna gång jazz och blues. Det är förstås inte så märkvärdigt då dessa genrer ligger nära varandra. Blues är hans ursprungliga område men i slutet av 60-talet var det blues som låg närmare rock än jazz som gällde.

Öppningsspåret "Country road" är en blueslåt som har mycket gemensamt med Mayalls tidiga skivor. Den nya gitarristen Freddy Robinson får gott om utrymme. Han kanske inte kan mäta sig med Mayalls tidigare gitarrister som Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor eller senare exempel som Coco Montoya, men han gör ett gott jobb här.

På låt två "Mess around" börjar lite av jazzkänslan komma fram. Det svänger bra mycket tack vare Larry Taylors bas och blåssektionen med Blue Mitchell på trumpet och Clifford Solomon på sax. Detta fortsätter på låt tre döpt till "Good time boogie" som förutom diverse solon också innehåller en presentation av bandet.

Sida ett som är inspelat i Boston avslutas med "Change your ways" som är ett bra exempel på fusion som motiverar albumtiteln.

Sida två är inspelad i New York. Det börjar med "Dry throat" som är betydligt mer (långsam) blues än jazz. Därefter kommer ett avsnitt som jag numer har ganska svårt för. I närmare fem minuter får man solon, till största delen bassolo utan övrigt komp. Nu är ju fem minuter ingenting i jämförelse med de fyrtio minuter "Refried boogie" man hittar på Canned Heats dubbel-LP Living the blues. I båda fallen är det Larry Taylor som står för bassolona. Nåja. Efter ca fem minuter kommer bandet igång igen med en riktig jazzsvängig avslutning av låten. Skivan avslutas fortsatt svängigt med "Got to be this way".

John Mayalls livealbum är extra intressanta eftersom det oftast presenterar helt nya låtar. De är inte som de flesta andra artisters livealbum där man får liveversioner av låtar som tidigare funnits på studioplattor. Därför är hans liveskivor viktiga komplement till studioskivorna. Förutom att det är exklusiva låtar framträder spelglädjen med all sin tydlighet och glans på dessa album. Därför kan jag ha överseende med ett och annat (i mitt tycke) lite för långt solo.

Länk till albumet på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=KeL9WMOWqgw&list=PL8a8cutYP7fo0VcJNz4Ibu6-OU_VBF53o

lördag 12 december 2020

Oljudet från Winnetka

Bette Midler - Thighs and Whispers (1979)

Winnetka är en liten ort i nordöstra Illinois och Bette Midler är dock född i Honolulu på Hawaii så inledande "Big noise from Winnetka" kanske inte i första hand handlar om henne trots allt.

Låten skrevs av Bob Haggart och Ray Baudoc (1938) med text av Gil Rodin och Bob Cosby men har här fått text tillagd av The Divine Miss M. Det är öppningen till denna LP som släpptes 1979.

Det är inte första gången Bette har tolkat låtar från tidigare tidsepoker. Redan på sin första LP har hon en gammal swinglåt med, nämligen "Boogie woogie bugle boy" som The Andrews Sisters hade en stor hit med under andra världskriget.

På LP nummer två plockade hon sedan upp "In the mood" (Glenn Miller), "Skylark" (Hoagy Carmichael) och "Surabaya Johnny" (Weill/Brect). Annars var det ofta 60-talslåtar hon gav sig på blandat med då aktuella kompositörer som t ex John Prine, Leon Russell och senare Tom Waits.

Den här skivan kom 1979 och då är det ju disco som gäller vilket har gett avtryck på helheten. Ett exempel är "Hang on in there baby" av Johnny Bristol, men även lugnare låtar av exempelvis James Taylor (Millworker) och "Rain" (Dr John) finns med.

Åter till "The big noise from Winnetka". Går det att kombinera swing med disco? Ja, rätt basgång och rätt BPM löste problemet. Om jag minns det rätt fungerade det på dansgolvet. Om man sedan tycker att Bette är stort oljud eller inte får var och en avgöra. I min värld är hon ändå "The Divine Miss M".

Man får förstås inte glömma "My knight in black leather" som avslutar sida ett. Här är det verkligen genuin discokänsla från tiden.

Länkar:

Big noise from Winnetka ... https://www.youtube.com/watch?v=5H9c-FMaI1E

Hang on in there baby ... https://www.youtube.com/watch?v=Wle4GrzdYiE

My knight in black leather ... https://www.youtube.com/watch?v=H8nt-vfZ1m0

söndag 6 december 2020

Dansa The Strand

Roxy Music - For your pleasure (1973)

1973 var Roxy Music giganter i min musikvärld. Det var dock en värld som jag levde relativt ensam i, i landsbygdshålan där jag bodde då. Några till fanns det ändå som uppskattade lite "udda" musik, som Roxy Music. Första LP:n gick fortfarande varm när denna kom mindre än ett år senare.

Denna uppföljare till debutplattan Roxy Music skiljer sig egentligen inte nämnvärt från sin föregångare. Det är helt enkelt bara mer av det goda.

There's a new sensation, a fabulous creation, a danceable solution ... Det startar hårt och intensivt med Do the Strand. Inget instrumentalt intro utan direkt på med text och musik. Om man tröttnat på tango och ledsnat på fandango kan man i stället dansa the Strand enligt texten. Exempelvis The Twist, Madison och Mashed Potatoes är kända 60-talsdanser men The Strand var bara ett namn på en dans som Roxy Music hittat på och några kända danssteg lär inte existera.

Tempot dras ner i andra låten Beauty queen. Inledningsvis en "ballad" som halvvägs avbryts av ett mellanspel för att sedan återgå till sitt ursprungliga tempo. Denna följs av Strictly confidential i samma anda. Därefter dras tempot upp igen med Editions of you där Andy McCay och Eno öser på för fullt. Avslutande In every dream house a heartache sänker åter, åtminstone inledningsvis tempot igen.

Om tempoväxlingar är typisk för sida ett är sida två i stor del dess motsats. Inledande The Bogus Man är en lite enformig sak på dryga nio minuter som kräver visst tålamod att uppskatta. Suggestivt men aningen enahanda.. Grey lagoons återknyter till sida ett innan avslutande titellåten For your pleasure får avsluta sidan. Här har tempot återigen dragits ner. Lite väl utdragen avslutning om jag ska vara ärlig.

De visste i alla fall hur de skulle paketera sina album för att bli uppmärksammade. Damen på bilden är Amanda Lear som något år senare skulle få stor framgång främst inom discogenren.

Det var sista plattan med Eno och därefter blev musiken lite mer "lättillgänglig"

Bara några månader efter denna släppte Bryan Ferry sin första soloplatta som, vill jag minnas fick vänligare mottagande bland mina bekanta. Den återkommer jag sannolikt till vid ett annat tillfälle

Länk till låtarna i tur och ordning och startar med Do the Strand:

Do the strand ... https://www.youtube.com/watch?v=M5X6BifSQ9U&list=PL6ogdCG3tAWij84CF03wn1Kq6aLAvEmb2