Låtar på hjärnan

Jag är säkert inte ensam om att få låtar på hjärnan som inte vill släppa taget. Som tur är går det över ganska snart. Det är ju bra för det är ju inte alltid som det är en låt man faktiskt tycker om. Det kan vara väldigt enerverande att få ett av sina hatobjekt att mala i skallen, om så för några timmar.
För min del är det oftast bara ett par textrader som tränger sig på. Ibland är det ett intro eller en melodislinga. Vanligtvis är det bara trevligt. Ibland kan jag förstås önska att det var andra tankebanor som etsade sig fast, men här handlar det ju om musik och inget annat.

23 december 2020
En dokumentär till: "Vi är inte längre där (sista året med Kent" på SVT. Denna är svårare att rekommendera. Det är långdraget, pratigt och med mängder av upprepningar. Jag gillar Kent, men det här blev ganska trist. Den hade dock till följd att "Andromeda" (än en gång) gjorde anspråk på min uppmärksamhet.

18 december 2020
Jag tittade på dokumentären "How can you mend a broken heart" (HBO) igår som handlar om Bee Gees. Det mesta var bekant, men ändå intressant att se. Jag kom dock inte ihåg att de faktiskt hade lagt ner verksamheten under en tid. Det kom ju trots allt skivor med jämna mellanrum ändå. 
Som följd av detta fick jag "Stayin' alive" på hjärnan resten av kvällen och den satt kvar även dagen efter. Den är smittsam den låten.
Jag kan rekommendera denna dokumentär oavsett om man är fan av Bee Gees eller inte.

11 december 2020.
Jag lyssnar alltid på musik när jag är ute och går. Oftast låter jag spelaren slumpa låtar bland de jag har inlagda i telefonen, som är min musikspelare. Ofta blir det också så att den sista spelade låten vill stanna kvar i huvudet ett tag. Idag blev det "New blood, old veins" från Ian Andersons "Homo irraticus" som stannat kvar ett tag. Jag gillar Ian Anderson/Jethro Tull skarpt allt sedan jag köpte "Stand up" 1969. Spännande tempo och taktväxlingar. Så ock i dagens "Låt på hjärnan".
https://www.youtube.com/watch?v=QMU7qqIeJ2M

15 november 2020
"Det var den femtonde november och den dagen hände ingenting av vikt". Textraden kommer från låten 15:e november som finns med på Monica Törnells debut-LP från 1972. I några dagar har den låten "plågat" min hjärna men förhoppningen är att den ska släppa taget i morgon. Det återstår att se.
I vilket fall som helst är det en bra låt, liksom hela LP:n där den ingår. Man kan känna igen stämningen i november med regn och rusk. Just här och nu är det grått men inget regn eller snöslask. Jag har heller inte vaknat med huvudverk eller planerat att hoppa ut genom fönstret men det har heller inte hänt någonting av vikt.
https://www.youtube.com/watch?v=Qz72V4XsZfc

21 mars 2015
Sedan igår eftermiddag har den här trängt sig på. Efter en vecka av härligt vårväder gjorde sig ilskna, isande vindar och busig, blöt snö, klart för oss att våren är nyckfull. Nåja, jag förstår. Jag låtsas att det regnar ... (men det snöar, be en bön).
Den här låten, Vi låtsas att det regnar (Olle Ljungström), har "en del likheter" med en av mina favoritlåtar med Per Ubu som heter Waiting for Mary. Det är nog bara en tillfällighet.
https://open.spotify.com/track/5ibh6KOHIs7Fexj6a5HGIN
https://www.youtube.com/watch?v=GHXV5U-z0J4

25 januari 2015
Ohooho ohooho, ohoohooho ...
Varje söndag morgon kommer det. Så även idag. Sedan återkommer det hela förmiddagen. Det är inte otrevligt, faktiskt ganska medryckande. Precis vad som behövs en söndag morgon.
Orsaken är att Daniel alltid ser på föregående kvälls "On n'est pas couché" från france2 med Laurent Ruquier. Min franska är inte tillräckligt utvecklad för att hänga med, så jag sysslar med andra saker som hör till en söndag förmiddag, som tvätt, städning och annat praktiskt som inte hinns med på vardagarna.
Det är lite lustigt att en finsk poplåt hamnat som signatur till ett franskt pratprogram. Ännu lustigare är det väl för The Rasmus som cashar in royalty för In the shadows, som jag här refererar till. Den som hört låten vet vad jag menar med medryckande.
https://www.youtube.com/watch?v=_ao2u7F_Qzg

20 december 2014
Det finns en viss poäng i att låta musikspelaren slumpvis välja låtar. Min spelare är laddad med sisådär 5000 låtar och på väg till eller ifrån jobbet, eller när jag bara är ute och går, låter jag spelaren välja. Ibland dyker det upp en låt jag nästan glömt, ibland någon som jag hört nästan till leda. Ibland kommer en låt som på ett kusligt sätt fångar upp en så aktuell sinnesstämning eller omständighet att jag får en känsla av att något, inte slumpen, styr spelaren.
Jag har haft en minst sagt pressad arbetssituation senaste tiden och därför känns det lite märkligt att den här låten har dykt upp, och följaktligen snurrat i skallen, inte mindre än tre gånger under de två senaste veckorna.
Låten är Strength of strings. Det är sista låten på första sidan av en fantastisk LP med Gene Clark, nämligen No other.
Det mest kusliga är väl inte att låten dykt upp tre gånger på kort tid, utan att den också fångar upp känslan, och förståelsen, av att man inte kan vara hur stark som helst. Även strängar kan gå av och brista.
Så illa är det inte för mig, men en tankeställare blev det. Det är i alla fall en så bra låt att det inte stör mig om slumpen väljer att låta den återkomma lika frekvent även i fortsättningen.
Det är en så bra platta att jag lägger en länk till hela skivan här:
https://www.youtube.com/watch?v=x901yPr6pP8


23 november 2014
Det är ibland lustiga omständigheter som gör att vissa låtar gör sig påminda. Just den här kommer jag att ha svårt att undvika av speciella, och förklarliga, skäl.
För en tid sedan köpte jag nya badhanddukar. Jag tänkte inte på att de hade ett namn förrän jag skulle hänga upp dem. I ena hörnat stod det ”Happy”. Det var ju trevligt.  Sedan dess kan jag inte låta bli att nynna på ”Happy” varje gång jag är i badrummet. Det är ju också trevligt.
Jag är förstås inte lika happy varje gång jag är där. På morgonen, till exempel. Även om jag nästan alltid kliver upp i god tid så har jag alltid bråttom när jag ska iväg till jobbet. Då är jag inte så happy. En annan orsak är att varje gång jag tittar i spegeln, vilket är svårt att undvika, blir jag påmind om att tiden satt djupare spår i ansiktet än i något annat.
Det är en bra låt, så jag låter den pigga upp en stund. Det kunde absolut vara värre.
Det handlar förstås om Happy från Rolling Stones LP Exile on main street.
https://www.youtube.com/watch?v=fBcFjNUzFJ0

15 september 2014
Den låt som det handlar om denna gång är en favorit sedan drygt tio år och den ger mig rysningar varje gång jag hör den. Efter varje lyssning stannar den också kvar i huvudet, ja i hela kroppen. Så bra är den.
Tyvärr kommer den till  mig av andra anledningar också. Det är varje gång jag blir påmind om vad som händer mellan israeler och palestinier. Det är tyvärr alltför ofta den konflikten gör sig påmind. Tänk att människor ska ha så svårt att samsas och behandla varandra med respekt och kärlek.
Låten det handlar om är "Jerusalem" från skivan med samma namn, av och med Steve Earle. Det känns i hela kroppen när jag hör slutraderna "... and I Believe that on that day all the Children of Abraham will lay down their swords forever in Jerusalem." Vågar man hoppas på att den dagen småningom ska komma.
https://www.youtube.com/watch?v=nU278yFdvgQ

29 augusti 2014
Minnen kan väckas till liv av olika skäl. Den här låten har varit en favorit i många, många år och med jämna, eller ojämna, mellanrum dyker den upp för att påminna mig om vilken fantastisk skiva "Stand up" med Jethro Tull är. Nu var kanske någon som slickade sig om munnen och förväntade sig att jag skulle offentliggöra fantastiska avslöjanden om vad som hände där i skarven mellan 60-tal och 70-tal i den lilla staden Hedemora som var min hemvist vid den tiden, men så är inte fallet. Vad som hände där är ointressant förutom att jag hängde i skivbutiken och lyssnade på nya plattor.
Cut a long story short.
En av plattans låtar har på senaste tiden åter, envist och återkommande, snurrat i min skalle. Det är på inget sätt obehagligt då det är en högst sympatisk, harmonisk och älskvärd sång vid namn "Reason for waiting". Den här gången dök den upp i samband med att jag skulle göra en musikmix till ett möte och sedan har den hållit sig kvar och vill inte släppa taget. Den får gärna stanna för den för med sig ett behagligt lugn som jag välkomnar som motvikt till långa stressiga arbetsdagar.
https://www.youtube.com/watch?v=iybAyDFrhhI

18 juli 2014
Vissa plattor och låtar behöver mogna ett tag innan de fastnar. När de småningom väl når fram då är man fast. Så är det med Ghost och plattan Infestissumam. Jag kunde till att börja med inte uppfatta vad som var så bra med denna platta, trots försäkringar från pålitliga musikaliska själsfränder.
Framför allt är det en låt som har fastnat och som senaste tiden till och från har snurrat runt i skallen. Jag vet inte om Ghost hade räknat med att de "elaka" texterna skulle tappa sin tyngd genom att förpacka dem i popmusik, eller inte, men så blev det för min del. Det spelar ingen roll vad "Ghuleh / Zombie Queen" handlar om. För mig är det en riktigt bra poplåt som förföljt mig ett tag och som lär fortsätta att dyka upp då och då även i fortsättningen.
https://www.youtube.com/watch?v=yRB1hTjxjMg

14 juni 2014
En del TV-serier lyckas både med att ha en tillräckligt intressant story (oftast tröttnar jag efter ett eller två avsnitt) och en bra signaturlåt. En sådan serie är Orange is the new black. Jag har just börjat titta på säsong två och därför har "You've got time" åter etsat sig fast i skallen. Det är en låt av Regina Spector och den är precis lika påträngande, på ett positivt sätt, som Fidelity eller On the radio. Den är svår at värja sig emot om man kommer på sig själv med att nynna "... taking steps is easy, standing still is hard ... everything is different, the second time around ... and you've got time".
https://www.youtube.com/watch?v=w9_isl1jjHc&feature=kp

25 maj 2014
Jag har planerat att göra en musikmix till skolavslutningen och då poppar en del tankar och associationer upp. Bland många andra låttitlar kom "Summers cauldrun" upp. "When the school is done." Det är första låten på LP:n Skylarking med XTC. Det är också en av mina favoritplattor. Nu har låten förstås, än en gång, fastnat i huvudet och lär stanna där ett tag. Det är OK, speciellt som den följs av låten Grass. De två hör ihop.
Om du inte tror mig, lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=sYbGugKvy1o

28 mars 2014
Det kanske är vintern och vårens kamp om övertaget som gjort att den här låten trängt sig på den senaste tiden. Winter nights are long .... springtime melts the snow. Det kan också vara det enkla faktum att det är en riktigt bra låt som gärna stannar kvar långt efter en lyssning. Det är i alla fall en låt som gärna får göra sig påmind då och då, oavsett orsak. "Prarie Town" från Randy Bachmans Any road både öppnar och avslutar plattan. Den ena versionen är rockig och den andra country-ig. Vilken version jag för stunden föredrar beror på vilket humör jag är på, men båda är riktigt bra. Sedan är det förstås ingen nackdel att Neil Young deltar.
https://www.youtube.com/watch?v=jwOemu_QKIw&list=PLSGVVEAakzy5_EpVuis1jSvpipSFOzfj1
eller
https://www.youtube.com/watch?v=wdxNnhfLD5c&list=PLSGVVEAakzy5_EpVuis1jSvpipSFOzfj1


9 mars 2014
Det blir inte alltid som man tror eller har tänkt sig. Igår, efter en promenad här på Söder, hamnade Annika, Hasse och jag på ett ölhak där vi bland mycket annat pratade musik. Det är på inget sätt ovanligt, vare sig del ett eller del två. Vi pratade till exempel om en relativt ny musikalisk bekantskap och en låt som sätter sig som klister. Vi skojade och sade att nu kommer den att gå runt i skallen resten av helgen. Hur det blev för Annika och Hasse vet jag inte men för min del blev det faktiskt inte så. Jag återkommer sannolikt till den vid annat tillfälle.
Det som hände var att efter vi skilts och jag vandrat hem, lagat mat, ätit middag och tittat på en film så skulle jag skriva färdigt ett inlägg som jag hade haft på gång under veckan. Inlägget handlar om Monica Zetterlunds LP Monica/Monica. Jag tycker väldigt mycket om Monica Z men i mitt tycke har denna LP åldrats, men inte på ett bra sätt. Det går det att läsa om på ett annat ställe.
I vilket fall som helst blev det en låt från den här skivan som har kommit att gå runt i min skalle hela dagen och det är "I valet och kvalet". Varför, kan man fråga sig. Nog för att jag på många sätt står inför såväl val som kval, men inte några av de som Monica sjunger om.
https://www.youtube.com/watch?v=Unzn3cp5O3s

26 februari 2014
För ganska precis ett år sedan dök det plötsligt upp en ny låt med David Bowie. "Where are we now?" Det var en trevlig överraskning för många, inklusive mig. Den fick ganska stor uppmärksamhet, analyserades, spelades i olika sammanhang och fastnade följaktligen i skallen på en och annan. Till glädje eller till förtret. Under året som gått har den gjort sig påmind för mig ett antal gånger, senast gångna natt/morgon, vad det nu kan bero på.
Det är lite lustigt att i min skalle mixas den ihop med Thursday’s child och Valentines day. Om jag får gott om tid någon gång ska jag testa om det går att mixa ihop dom på riktigt också.

1 februari 2014
Igår kväll lyssnade jag på ett par gamla Moody Blues-plattor. In search of the lost chord, To our children's children's children och On the threshold of a dream. Så mycket dröm blev det sedan inte under natten. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Däremot fastnade några textrader som sedan har gått non-stop i skallen. "Speeding through the universe, thinking is the best way to travel".
Vad är det med "travel" som fastnar i mitt huvud hela tiden?
Jag kanske skulle behöva lite semester och ge mig iväg på en resa. Omständigheterna tillåter tyvärr inte det just nu så jag får nöja mig med att resa i tanken. Just nu reser jag bort från snö och kyla. Först några dagar med sol och värme, sedan blir det nog New York. Det var länge sedan.
Länk till "The best way to travel"
https://www.youtube.com/watch?v=ZoYbGPO_KKs

28 januari 2014
Jag brukar vakna tidigt på morgonen. För det mesta somnar jag om igen, för att sedan vakna och somna om ett antal gånger innan det är dags att stiga upp. Det stör mig inte så mycket för det är så det brukar vara. Just idag ville inte sömnen återfinna sig och hela tiden dök det upp ett par rader från "Travellin' in the dark" från Mountains LP Nantucket sleighride i min skalle. Travellin' in the dark, can't see a thing.
Det är i och för sig inte så långsökt eftersom den låten hade nämnts i en kommentar till mitt inlägg i bloggen om just Nantucket sleighride. Det märkliga är att den dök upp i min skalle flera dagar efter att jag läst kommentaren. Märkligt är också att igår hände saker på jobbet som medför att jag plötsligt får ta tag i saker som jag inte räknat med och som inte är förberedda. Är det mitt undermedvetna som säger att jag famlar i mörkret, och inte ser något av vad som väntar mig härnäst?
https://www.youtube.com/watch?v=6WJMK1a5Biw

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar