tisdag 28 mars 2017

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 9

David Crosby & Graham Nash - Crosby & Nash (1972)

Efter att samtliga gjort ett eller flera soloalbum började de så sakteliga stråla samman igen. Första steget tog David Crosby och Graham Nash.

Liksom på skivorna med CS&N och CSN&Y framträder respektive karaktär väldigt tydligt. Grahan Nash har ett poppigt anslag likt det på "Songs for beginners" och David Crosby fortsätter i samma lite drömska moll-ton som han hade på "If I could only remember my name".


Graham både öppnar och avslutar skivan och det är med de två låtar som fastnar snabbast. "Southbound train" och "Immigration man".
Kan det vara så att "Immigration man"  handlar om när Graham flyttade till USA?

Davids låtar kräver lite mer ansträngning för att de ska komma till sin rätt. Denna ansträngning är värd sitt pris och utdelningen blir desto större om man ger sig till tåls.
Allra bäst är "Page 43" men det är verkligen inget fel på "Whole cloth", "Where will I be" eller "Games" heller. Den lite popigare "The wall song" är också busbra.


Det har i vanlig ordning samlat ett namnkunnigt gäng kompmusiker krig sig. Jerry Garcia, Dave Mason, Leland Sklar, Phil Lesh, Greg Reeves och Johnny Barbata. Bara för att nämna några.
David och Graham har stått varandra nära genom åren med återkommande samarbete på skiva och framför allt på scen. Deras konsert på Stockholm Waterfront för några år sedan gav ett bestående musikminne. På senare år har dock deras relation fått en törn och det kanske inte blir fler samarbeten.


Länk:
Hela LP:n kan man lyssna på här ... https://www.youtube.com/watch?v=3DuzRp8B7A8



tisdag 21 mars 2017

På spåret

Bob Dylan - Blood on the tracks (1974)
Efter "Blonde on blonde" blev Bob Dylands skivor under en lång tid ointressanta. I alla fall i min värld. Visst finns det bra låtar på "John Wesley Harding", "Nashville skyline" och till och med på "Self portrait", men som helhet är de rätt bleka album.
Inte förrän "Planet waves", åtta år efter "Blonde on blonde", kom det en helgjuten platta från Mr Zimmerman.


Det var dock bara en försmak av vad som skulle komma på plattan därefter. Det kom visserligen en utmärkt liveplatta emellan, men jag syftar nu på "Blood on the tracks". Här har han hittat helt rätt och är åter på spåret som han avvek ifrån efter "Blonde on blonde".
Det var värt att vänta in denna. Redan i öppningsspåret "Tangled up in blue" kommer rysningar av välbehag och de följer med hela vägen till och med avslutande "Buckets of rain".
Allra bäst är dock "Simple twist of fate", "Idiot wind", "Lily, Rosemary and the Jack of hearts" och "Shelter from the storm".
 

Jag håller "Blood on the tracks" som en av Bob Dylans absoluta höjdpunkter, men efter den blev plattorna återigen ganska ojämna. Kanhända ställer jag högre krav på honom än på andra.

För övrigt tycker jag att Bob Dylan är värd Nobelpriset!

Länkar:
Jag hittar inga vettiga länkar på YouTube så jag rekommenderar den nyfikne att lyssna på plattan på Spotify.