Efter "Blonde on blonde" blev Bob Dylands skivor under en lång tid ointressanta. I alla fall i min värld. Visst finns det bra låtar på "John Wesley Harding", "Nashville skyline" och till och med på "Self portrait", men som helhet är de rätt bleka album.
Inte förrän "Planet waves", åtta år efter "Blonde on blonde", kom det en helgjuten platta från Mr Zimmerman.
Det var dock bara en försmak av vad som skulle komma på plattan därefter. Det kom visserligen en utmärkt liveplatta emellan, men jag syftar nu på "Blood on the tracks". Här har han hittat helt rätt och är åter på spåret som han avvek ifrån efter "Blonde on blonde".
Det var värt att vänta in denna. Redan i öppningsspåret "Tangled up in blue" kommer rysningar av välbehag och de följer med hela vägen till och med avslutande "Buckets of rain".
Allra bäst är dock "Simple twist of fate", "Idiot wind", "Lily, Rosemary and the Jack of hearts" och "Shelter from the storm".
Jag håller "Blood on the tracks" som en av Bob Dylans absoluta höjdpunkter, men efter den blev plattorna återigen ganska ojämna. Kanhända ställer jag högre krav på honom än på andra.
För övrigt tycker jag att Bob Dylan är värd Nobelpriset!
Länkar:
Jag hittar inga vettiga länkar på YouTube så jag rekommenderar den nyfikne att lyssna på plattan på Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar