måndag 28 oktober 2013

Sad song

Lou Reed - Berlin (1973)

För mig, som för så många andra är nyheten om att Lou Reed gått bort, mer än, sorglig. Helt oväntat var det väl inte, men ändå. Det är många som är överraskade att han över huvud taget hängt med så länge som han ändå har gjort.

LP:n Berlin fick ett rätt svalt mottagande när den kom ut. Om jag minns det rätt. Med tiden har den fått viss upprättelse och för några år sedan turnerade han med en föreställning byggd huvudsakligen kring albumet. Tyvärr missade jag det.

 
Berlin skiljer sig som helhet rätt så mycket från sin föregångare Transformer. Här finns inga rocklåtar eller hits och i stil med Vicious eller Satellite of love. Det är inte rock 'n' roll, snarare kabaré av det lite "dekadenta" slaget. Det är en mörk, långsam och sorglig skiva. Det är också en mycket bra skiva som jag återkommer till ganska ofta.


Flera av låtarna är omarbetningar från Lous tidigare produktion både som soloartist och som medlem i legendariska Velvet Underground. Titellåten Berlin fanns tidigare på hans första solo-LP.


Skivan avslutas med Sad song. Så även detta inlägg.


lördag 26 oktober 2013

Kanske inte så typisk

Robert Karl-Oskar Broberg - En typiskt rund LP med hål i mitten (1971)

Herr Broberg har här lämnat en del av de lustifikationer som präglat hans texter, melodier och skivor från 60-talet. Borta, om än tillfälligt, var även namnet Robban som en signal om att något nytt var på gång.

 
 
En hel del känns onekligen igen. Titlar som How do you feel-mjölk idag? och Jag drömmer en dröm när jag drömmer kunde absolut ha varit med på någon av hans tidigare plattor utan att någon reagerat nämnvärt. Finurligt, trallvänligt och barnvänligt.
 

Riktigt så barnvänliga är inte alla låtar på den här runda LP:n. Redan på första låten Redan när vi sätter oss till bords markerar Robert Karl-Oskar en, så att säga, lite vuxnare diktarådra. I en av hans tidigare hits, Uppblåsbara Barbara, var ämnet sex på tapeten om än på ett skämtsamt sätt. På den här plattan är ämnet tillbaka. Denna gång, så att säga, lite mer rakt på sak. Insidan av ditt lår är inte särskilt svårtolkad.


Mer av det här slaget kom på efterföljande LP. Det kommer vid ett annat tillfälle.

 


lördag 19 oktober 2013

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 5

Crosby Stills Nash & Young - Déjà vu (1970)

Att säga att det var här det började är såklart inte en rättvis beskrivning. Historien går mycket längre tillbaka i tiden än så. Det är dock här alla de fyra delarna sluter sig samman och slår världen med häpnad.

Man kan med viss rätt säga att det bara var ett hopplock av låtar från tilltänkta soloplattor där de andra agerar gäster. Det tycker jag ändå är att göra det lite enkelt för sig.

 
De gör ett par låtar var och de signalerar onekligen vad som skulle komma framöver. Det visste vi dock inte när den här LP:n släpptes. Då var det en LP med en grupp och ett antal låtar med lite olika karaktär som man hade olika åsikter om.
 
Så är det väl än idag. Om man håller Neil Young högst är det hans låtar man gillar bäst osv. Förutom de egna kompositionerna finns också Joni Mitchells Woodstock med. Även om det är Steve som sjunger vilket ger den en Steve-känsla så är det ändå i den man får mest känsla av att det är en grupp som framför låten. Med Woodstockfestivalen i färskt medieminne och dokumentärfilmen där låten finns med blev Woodstock också en välförtjänt hit för CSN&Y. 

 

Det är bra låtar rakt igenom där det avslutande spåret, Stills-Young-kompositionen Everybody I love you, hamnat lite i skymundan på plattan. Det är ju lite ironiskt med tanke på att det är enda låten de alla är med och där de fungerar som en grupp.

Oavsett för- och efterhistoria är det här en viktig LP. Den öppnade ögonen på många fler än mig för vilka enastående musiker dessa fyra var. Och fortfarande är.

Efter den här plattan kom en live-LP (4 Way Street) och sedan ingenting på väldigt många år. Däremot kom förstås en mängd fantastiska plattor från var och en, eller kombinationer, av CSN&Y.

Det återkommer jag till vid senare tillfällen.

tisdag 15 oktober 2013

The Crimson King

King Crimson - In the court of the crimson king (1969)

Omväxling förnöjer, säger man ibland. Rastlöshet, otålighet och förvirring kan vara en annan sida av samma sak beroende på hur man vill tolka det. Båda sidorna passar i alla fall för att beskriva King Crimson och deras debutplatta In the Court of the crimson king.

Gruppen King Crimson har sitt ursprung i trion Giles, Giles & Fripp som spelade in en LP och några singlar utan någon större framgång. Första upplagan av King Crimson höll inte särskilt länge och gruppen har ombildats ett antal omgångar även om de har behållit namnet. Robert Fripp är den enda som varit med på hela resan. Ett stort antal medlemmar har passerat revy genom åren.


Omslaget fick många att höja ögonbrynen. Då, 1969, mitt i hippieeran när allt skulle vara blommigt, gulligt och Peace, love & understanding var det här panik och skräckslagna ansiktet en aning provocerande. Det stack ut ur mängden. Omväxling. Smart.


Musiken följer samma koncept. Rastlös och omväxlande. Ena stunden långsam, drömsk och eftertänksam, i nästa ögonblick hård rock, friformjazz eller nästan Wagneriska körer. Omväxling förnöjer, om man är på det humöret. De första genomlyssningarna av denna LP är nog för de flesta mest förbryllande, men för den som har tålamod och ger den tid kan den med tiden växa till en angenäm musikalisk resa. Konstrock. Om man nödvändigtvis vill sätta en etikett.

 
Confusion will be my epitaph är en av textraderna i låten Epitaph och det kan möjligtvis symbolisera känslan efter den första genomlyssningen.
Det är egentligen rätt dumt att försöka beskriva eller förklara en sådan här skiva. Man måste höra på den. Vad man sedan vill kalla det man hör är inte så intressant, men det man hör är intressant. Ett öppet sinne är dock ett bra utgångsläge. Då blir behållningen som störst.
 
En annan låt bör också nämnas. 21st century schitzoid man som är den mest kända på denna LP och som Ozzy Osbourne har gjort en cover på.
 
Nyfiken? Här är en länk till Youtube:


lördag 12 oktober 2013

Banquet

Joni Mitchell - For the roses (1972)

Det är lite höstkänsla i den här omslagsbilden. Även om det i skrivande stund är en underbart solig sensommareftermiddag så är obönhörligen hösten ändå här. Dagarna blir kortare och kortare och uteserveringarna blir färre och färre för varje dag.

Visst ja, det skulle ju handla om musik nu. Mycket bra sådan.


Den här LP:n är så bra att jag har svårt att bestämma mig för var jag ska börja. Det får bli första spåret Banquet. Joni och ett piano. Inledningsraden lyder Come to the dinner gong, och det bådar gott. Matglädjen fastnar dock i halsen av avslutningsraderna ... and some get nothing, though there's plenty to spare. En bra låt är det i alla fall.

Låt nummer två heter Cold blue steel and sweet fire. Den handlar om heroinmissbruk. Inte heller så upplyftande, men också en mycket bra låt med lite jazzkänsla.

 
Joni ägnar sig också åt konst. Ett exempel på det finns på det ena av, de två, mittuppslagen. Ett annat exempel på det kan man få på omslaget till Crosby Stills Nash & Youngs LP So far.
 

Ackompanjemangsmässigt växlar Joni mellan piano (Banquet, Lesson in survival, m fl), gitarr (titellåten For the roses) och fullt band (exempelvis Woman of heart and mind och You turn me on I'm a radio). You turn me on I'm a radio är en satir om skivbolagens krav på artisterna att skriva hitlåtar. Ironisk nog blev den också en hit.

Avslutande Judgement of the moon and stars är inspelad live och ljudkvaliteten håller inte högsta klass. Det är det minst fördelaktiga jag har att säga om denna platta.




söndag 6 oktober 2013

Ssssh

Ten Years After - Ssssh (1969)

Den här LP:n släpptes i augusti 1969, samma månad som de spelade på Woodstockfestivalen. Det var bara ett halvår efter föregående LP (Stonedhenge). På festivalen spelade de bara en av låtarna från skivan, (Sonny Boy Williamsons) Good morning little schoolgirl. De spelade inga av de nya egna låtarna. De var alltså inte där för att sälja in sitt senaste alster. Respekt!

 


Det hade förstås en försäljningseffekt ändå. Den blev början på en framgångrik tid för det här bandet.
 
Skivan börjar med några underliga ljud innan de drar igång med Bad scene, som är bästa låten på plattan. Därefter är det en lite ojämn kompott som de bjuder på. Första sidan avslutas med den tidigare nämnda Good morning little schoolgirl, som för övrigt också börjar med en stunds underliga ljud, och med några tillagda textrader av Alvin Lee.
 
 
Ssssh är en Lp som fungerar rätt bra fortfarande, även om den har några svaga punkter. Jag tycker till exempel att The stomp är helt värdelös och borde ha utelämnats (eller ha bearbetats). Den låter som ett uppslag till en låt, eller (om jag ska vara snäll) som en demo.
 

Mittuppslaget till den här skivan har fått mig att tänka på en annan LP som jag ska skriva om vid ett annat tillfälle.
 



fredag 4 oktober 2013

Freak out!

The Mothers Of Invention - Frak out (1966)

Nej, jag köpte inte den här när den kom ut. Jag var ju bara ... år då, om nu det ska vara en ursäkt. Exakt när jag upptäckte Frank Zappa och The Mothers Of Invention kommer jag inte ihåg, men jag har ett tydligt minne av att vår engelsklärare spelade Plastic people (från Absolutely free) för oss på en lektion. Det var rätt vågat på den tiden. Jag gillade det!


Den här kom inte i min ägo förrän långt senare, någon gång på 80-talet (tror jag). Då var den ett samlarobjekt (det är den väl fortfarande) och jag fick betala förhållandevis mycket för den, men det är ointressant historia nu.

Det här blev i alla fall början på en spännande, intressant (och varaktig) bekantskap, även om det tog ett par år att inse det. En del låtar verkar bara fåniga vid en första lyssning (vilket de kanske är), men får mer karaktär med tiden (och fler lyssningar). Det är parodiskt, ironiskt och jäkligt kul lyssning.


Det går inte att rekommendera speciella låtar för att intressera eventuella nya lyssnare. Det här är ett koncept, hur spretigt det än kan verka. För de som lyssnat på Zappas senare produktion kan namnas att Trouble every day kom igen senare i lite olika variationer. För övrigt kan man nog säga att de tidiga skivorna med The Mothers Of Invention inte har så mycket att gör med Zappas senare (70-talet och framåt) produktion att göra.



Det här är väldigt bra, men bara enförsmak av vad som ska komma på de närmast efterföljande skivorna. Jag får återkomma till dem senare.

Några titlar måste jag ändå namna:
Who are the brain police
You're probably wondering why I'm here

It can't happen here
Help I'm a rock