onsdag 26 februari 2014

Han kommer fortfarande ihåg


David Crosby - Croz (2014)

Hitintills har jag bara skrivit om skivor som funnits länge i mitt arkiv och som fått mogna, eller ruttna, med åren. Den här gången ger jag mig in i att försöka beskriva något nytt, något som får spegla de första intrycken av en ny skiva och upplevelsen som den framkallat. Tiden får sedan utvisa om intrycken bestått eller om de har omvärderats.

David Crosbys solodebut, If I could only remember my name, är en av mina favoritskivor och är svår att överträffa eller ens utmana. De två soloskivor han gjort under de dryga förtio år som gått sedan dess är bra men har inte kunnat mäta sig med debuten. Därför lyssnar jag på hans nya med återhållen skepsis, öppna sinnen och respektfull förväntan.


I första spåret hinner Mark Knopflers omisskännliga gitarrspel sätta sin prägel på låten redan innan David börjar sjunga och oron i viss mån skingras. Det var ju inte en Dire Straits-platta jag ville ha i det här fallet och här är det så mycket Mark Knopfler att man nästan glömmer vem som är huvudpersonen. Det kunde förstås ha varit värre.

 
Det är en samling bra låtar med viss spännvid över genrebeteckningarna precis som han levererat tidigare både på sina soloplattor eller som del av något av de band han tillhört. I Holding on to nothing, där Wynton Marsalis gästspelar, och i Find a heart är det lite jazztoner.
I låten Radio har de lånat lite av George Michaels Freedom, speciellt pianot, och If she called har lite av Guinnevere över sig.


Nu har den här LP:n snurrat ett antal varv på skivspelaren och den växer lite för varje gång. Det kanske är en värdig utmanare till debuten om det fortsätter så här. En sak är i alla fall säker. Han kommer fortfarande ihåg både vad han heter och hur bra musik ska göras.

 
Den här skivan har enligt uppgift tagit ett par år att göra. Nu hoppas jag att han har hälsa och inspiration nog att fortsätta göra musik.

söndag 23 februari 2014

Andra vintern 1969

Johnny Winter - Second Winter (1969)

Second Winter är min första riktiga bekantskap med Johnny Winter. Måhända var den allra första gången jag hörde honom på samlingsplattan Fill your head with rock där I love everybody finns med, men plattorna är samtida så jag är inte helt säker på vilken jag hörde först. Det är i alla fall en bekantskap som stått sig genom åren. En bekantskap som gör sig påmind då och då, alltid med samma belåtenhet. Den här plattan tillhör fortfarande, efter mer än fyrtio år, mina favoriter.


Second Winter är egentligen ett märkligt namn på det här albumet. Det är ju hans tredje. Nåja, det är hans andra för bolaget CBS och även hans andra för det året. Dessutom består det av två skivor, men bara tre sidor med musik. Av ljudkvalitetsskäl ville han inte trycka in all musik på två skivsidor, och heller inte plocka bort några låtar, så det fick bli så här. Det tackar jag för. Det är nämligen väldigt bra ljud.


För min del hade ha kunnat plocka bort Slippin' and slidin' och Johnny B. Goode som båda är uttjatade, men för övrigt skulle jag inte vilja ta bort en enda ton eller takt. Till och med mittenpartiet i Fast Life rider förtjänar sitt fulla existensberättigande.

Memory pain som inleder sida ett är ett riktigt start spår i gränslandet mellan rock och blues. Johnny spelar naturligtvis oklanderligt som alltid men jag har fastnat speciellt för basspelet som gör att man sugs in i låten. Så fortsätter det på alla tre skivsidorna. Mycket bra, om än med tidigare nämnda invändningar.


Idag, 23 februari 2014, är det Johnny Winters 70-årsdag och jag gratulerar honom på det här sättet. Jag hoppas att han är lite piggare än han var vid senaste besöket i Stockholm då han spelade på Debaser Medis. Gitarrspelet var förstås imponerande men hans kropp såg ännu bräckligare ut än vanligt och han fick ledas fram till en stol där han satt och spelade.





onsdag 19 februari 2014

Vad är det med 10th avenue?

Mick Ronson - Slaughter on 10th avenue (1974)

Många av New Yorks gator har historier och myter kopplade till sig. Broadway, 42nd Street, Bleecker Street och Washington Square för att nämna några kända gator och platser som figurerat i olika musiksammanhang.

Från början är Slaughter on 10th avenue balettmusik av Richard Rogers och en del i musikalen och filmen On your toes. Det är antagligen onödig information om man, som jag, vill propagera för en bra rockplatta. Det är dessutom bara titellåten på plattan.


Vid den här tiden spelade Mick Ronson i David Bowies band The Spiders From Mars. Det hörs tydligt. Han sjunger dessutom mycket likt Bowie ibland. En och annan låt skulle ha kunnat smälta väl in på till exempel Ziggy Stardust. Speciellt Growing up and I'm fine, Only after dark och Music is lethal på sida ett. Ja, hela skiva doftar Bowie. På ett bra sätt.

Till och med omslaget påminner om Ziggy Stardust.

 
 
Slaughter on 10th avenue har spelats in i rocksammanhang tidigare. I början av 60-talet blev den en hit med The Ventures. Bruce Springsteen har också, i 10th avenue freeze-out, uppmärksammat den här gatan i utkanten av västra Manhattan.


fredag 14 februari 2014

Electric Light Grieg

Electric Light Orchestra - On the third day (1973)

Och på den tredje dagen upptäckte Electric Light Orchestra popmusiken. Riktigt så enkelt är det nog inte. Jeff Lynne hade sysslat med popmusik tidigare, redan innan han började i Move och Electric Light Orchestra.
Utan att kunna historien alltför väl har jag för mig att Roy Wood och Jeff Lynne startade ELO som ett sidospår medan Move fortfarande existerade. Medan Move var ett rock/pop-band var ursprungliga ELO ett experimentellt band med starka influenser av klassisk musik och med en stråksektion som starkt präglade ljudbilden.
Roy Wood tröttnade snabbt och hoppade av redan efter en LP.


Jeff Lynne fortsatte på samma spår men här på LP nummer tre kan man ana att Lynne åter börjar intressera sig för popmusik igen. Det visar det sig så småningom vara hans starkaste sida. Inte minst kommersiellt.


On the third day finns det gott om stråkar av det slag som kännetecknar ELO både före och efter denna LP. De klassiska influenserna är tydliga liksom influenser från samtida progressiva band. Då tänker jag på till exempel Yes, men även Moody Blues.
Låtarna på sida ett vävs ihop till en svit på samma sätt som exempelvis Moody Blues gjort många gånger tidigare. Det är sådant som jag gillar.

Jeff Lynne var redan vid den här tiden en utmärkt låtskrivare. Hitsingeln från plattan Ma-ma-ma Belle är väl inte så representativ för plattan i övrigt, men visar att ELO är på väg mot ett annat musikaliskt område. En singel till, Showdown, släpptes i samband med den här skivan. På senare upplagor av skivan är den inkluderad, men inte här på ursprungsupplagan.



Jag vet inte om jag ska hävda att Lynne är före eller efter sin tid men skivans avslutande låt heter In the hall of the mountain king och låter väldigt lik ett annat stycke med samma namn. På skivan står det i alla fall att Jeff Lynne är kompositör till alla skivans titlar. Även om upphovsrätten upphört kunde det ha varit en snygg gest att ange den ursprungliga kompositören (Edvard Grieg). Lynne tyckte kanske att det var OK eftersom Roy Wood tidigare hade snott ett par takter från samma stycke och lagt in i Look at me now på första ELO-albumet.


fredag 7 februari 2014

Inte en öl till

Kjell Höglund - Doktor Jekylls testamente (1979)

Många känner eventuellt bara till Kjell Höglund genom En öl till, som blev en (välförtjänt) hit för att antal år sedan. Den är dock bara en droppe i glaset av (mer) fantastiska låtar han har gjort. Det skulle kunna bli en lång lista men den här gången får den begränsas till den här plattan.


Det är bara en tillfällighet att just den här plattan får komma först. Det går inte att rangordna Kjell Höglunds skivor i den bästa, den sämsta, den intressantaste eller något annat. De är inte heller jämförbara med andra artisters skivor. De är alla en del av en helt unik samling betraktelser av en unik artist. Allt ifrån korta bagateller på mindre än en minut till epos på runt en kvarts timme.
Ett par av plattans melodier får nog räknas till Höglunds mer kända alster. Lugnare vatten är en. Höglund har blivit gammal och På det mest depraverade stället i stan är ett par andra. Det finns många fler, om än inte lika bekanta, guldkorn här.


Skivan ramas in av två epos, hörnstenar. De två är också mina favoriter här. Skivan inleds med Slutstrid och avslutas med Desertören (om man inte tar med det allra sista spåret, En höstdag i Paris). Slutstrid får mig i viss mån att tänka på Sagan om ringen och Desertören pekar på att vi fortfarande har en del att lära av historien. Några citat ur Desertören: Hur ska vi få slut på diktaturen genom diktatur? Hur kan vi få slut på krigen genom at slåss som djur? Hur ska vi finna kärlek genom att hata? Man bygger inte en mur för att få en gata. Dit vi vill komma måste vi också gå.
I de här två berättelserna, jag undviker att kalla dem låtar, lyckas Kjell Höglund att framkalla både tvivel och övertygelse i ställningstaganden jag gjort genom åren. Lite av Dr Jekyll och Mr Hyde finns kanske inom oss alla, när man tänker efter.

söndag 2 februari 2014

I begynnelsen - Mellan dröm och verklighet

The Moody Blues - On the threshold of a Dream (1969)

Det är inte deras första LP, det är den fjärde. In the beginning heter inledningsspåret på den här LP:n som är ännu en temaplatta i raden från The Moody Blues. Jag gillar när Graeme Edge slår an tonen med sin dialog, om än obegriplig. Sedan kommer det en rad ganska ordinära psykedeliska poplåtar av typiskt Moody Blues-snitt innan spänningen höjs på andra halvan av sida två.


Efter den lite kusliga öppningen är det lite av en musikalisk transportsträcka. Jag är inte lika imponerad av låtarna nu som då. Det är väl inget större fel på Lovely to see you, Dear diary och absolut inte på So deep within you, men ändå.


Det är låtarna av Mike Pinder och Graeme Edge som ger störst behållning. Som vanligt, enligt mig. Edge är ansvarig för In the beginning och även The Dream som inleder skivans avslutande svit. Graham Edge sjunger inte på sina låtar, han talar dem.
The Dream vävs ihop med Have you Heard (i), The voyage och Have you Heard(ii) till en spännande avslutning på skivan som därmed också ger lite rättvisa åt skivans titel och artwork.

 
Det här skivan är ju bra, men det är inte den Moody Blues-platta jag placerar högst på min lista. Drygt ett halvår efter att den här skivan släppts kom det året ytterligare en LP. Den är min favorit och det återkommer jag till vid ett annat tillfälle.