David Crosby - Croz (2014)
Hitintills har jag bara skrivit om skivor som funnits länge i mitt arkiv och som fått mogna, eller ruttna, med åren. Den här gången ger jag mig in i att försöka beskriva något nytt, något som får spegla de första intrycken av en ny skiva och upplevelsen som den framkallat. Tiden får sedan utvisa om intrycken bestått eller om de har omvärderats.
David Crosbys solodebut, If I could only remember my name, är en av mina favoritskivor och är svår att överträffa eller ens utmana. De två soloskivor han gjort under de dryga förtio år som gått sedan dess är bra men har inte kunnat mäta sig med debuten. Därför lyssnar jag på hans nya med återhållen skepsis, öppna sinnen och respektfull förväntan.
I första spåret hinner Mark Knopflers omisskännliga gitarrspel sätta sin prägel på låten redan innan David börjar sjunga och oron i viss mån skingras. Det var ju inte en Dire Straits-platta jag ville ha i det här fallet och här är det så mycket Mark Knopfler att man nästan glömmer vem som är huvudpersonen. Det kunde förstås ha varit värre.
Det är en samling bra låtar med viss spännvid över genrebeteckningarna precis som han levererat tidigare både på sina soloplattor eller som del av något av de band han tillhört. I Holding on to nothing, där Wynton Marsalis gästspelar, och i Find a heart är det lite jazztoner.
I låten Radio har de lånat lite av George Michaels Freedom, speciellt pianot, och If she called har lite av Guinnevere över sig.
Nu har den här LP:n snurrat ett antal varv på skivspelaren och den växer lite för varje gång. Det kanske är en värdig utmanare till debuten om det fortsätter så här. En sak är i alla fall säker. Han kommer fortfarande ihåg både vad han heter och hur bra musik ska göras.
Den här skivan har enligt uppgift tagit ett par år att göra. Nu hoppas jag att han har hälsa och inspiration nog att fortsätta göra musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar