Många känner eventuellt bara till Kjell Höglund genom En öl till, som blev en (välförtjänt) hit för att antal år sedan. Den är dock bara en droppe i glaset av (mer) fantastiska låtar han har gjort. Det skulle kunna bli en lång lista men den här gången får den begränsas till den här plattan.
Det är bara en tillfällighet att just den här plattan får komma först. Det går inte att rangordna Kjell Höglunds skivor i den bästa, den sämsta, den intressantaste eller något annat. De är inte heller jämförbara med andra artisters skivor. De är alla en del av en helt unik samling betraktelser av en unik artist. Allt ifrån korta bagateller på mindre än en minut till epos på runt en kvarts timme.
Ett par av plattans melodier får nog räknas till Höglunds mer kända alster. Lugnare vatten är en. Höglund har blivit gammal och På det mest depraverade stället i stan är ett par andra. Det finns många fler, om än inte lika bekanta, guldkorn här.
Skivan ramas in av två epos, hörnstenar. De två är också mina favoriter här. Skivan inleds med Slutstrid och avslutas med Desertören (om man inte tar med det allra sista spåret, En höstdag i Paris). Slutstrid får mig i viss mån att tänka på Sagan om ringen och Desertören pekar på att vi fortfarande har en del att lära av historien. Några citat ur Desertören: Hur ska vi få slut på diktaturen genom diktatur? Hur kan vi få slut på krigen genom at slåss som djur? Hur ska vi finna kärlek genom att hata? Man bygger inte en mur för att få en gata. Dit vi vill komma måste vi också gå.
I de här två berättelserna, jag undviker att kalla dem låtar, lyckas Kjell Höglund att framkalla både tvivel och övertygelse i ställningstaganden jag gjort genom åren. Lite av Dr Jekyll och Mr Hyde finns kanske inom oss alla, när man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar