I'm glad that they Got it made

Crosby, Stills, Nash & Young - American dream (1988)

Man kan nog inte på riktigt allvar säga att det är en fullvärdig uppföljare till 1970 års Déjà vu. Enligt David Crosby hade de inte tillräckligt många bra låtar att jobba med men för mig är det inte låtarna utan produktionen som är svagheten. Typisk för tiden men det passar dem inte särskilt väl, tycker jag. Men 80-talet är ju syntarnas årtionde så man får väl ha lite överseende med det.

Anledningen till att det trots allt blev en inspelning ska enligt uppgift vara att Neil Young lovat att spela in en ny platta med de övriga om David Crosby kunde göra sig kvitt drogberoendet. David lyckades, Neil höll sitt löfte och detta blev deras andra skiva som Crosby, Stills, Nash & Young, 18 år efter den fösta. Då räknar jag bort 4-way street från 1971 som är ett livealbum.

Det borde ha blivit sensationellt bra men jag kan hålla med David om att det inte är deras allra starkaste låtar de tagit fram. Kanske var han lite sur för att han bara fick med två egna låtar av de fjorton som hamnade på skivan. Det är alltid trevligt att få mycket musik för pengarna (i det här fallet drygt 57 minuter) men ett par låtar kunde ha kapats. Inte Davids bidrag dock utan jag tänker på Shadowland (Nash) och That girl (Stills) som enligt mig är svagast i samlingen.

Neil har skrivit hälften av bidragen, antingen på egen hand eller tillsammans med Stephen Stills. De är också de starkaste låtarna på skivan även om de blivit lite utslätade jämfört med hur Neil brukar låta. Han var ju inte ensam om att bestämma hur det skulle låta den här gången.

Titellåten är en satir om politiska skandaler. Den amerikanska politiken har de senaste fyra åren varit en enda lång politisk skandal, en amerikansk nightmare. 

Det är ändå bra att CSN&Y (glad that we) Got it made. Det är inte deras höjdpunkt men helt OK i mitt tycke.

Länkar till de bästa låtarna:

American dream ... https://www.youtube.com/watch?v=8akFq5jXiNw

Got it made ... https://www.youtube.com/watch?v=GTxr8pBlbyw

This old house ... https://www.youtube.com/watch?v=j0XBojlJPSA

Nighttime for the generals ... https://www.youtube.com/watch?v=JLxm15XC6sY

Compass ... https://www.youtube.com/watch?v=hFoUt3yUQbs

Nitlott

 David Bowie - Metrobolist (aka The Man who sold the World) (1970/2020)

Jag har skrivit ett inlägg om den här skivan tidigare. Då var det med en omslagsbild på den amerikanska utgåvan. Det är samma bild på denna utgåva dock med skillnaden att titeln blivit ändrad till vad som sägs vara det ursprungligen tilltänkta namnet Metrobolist och tillägget nine songs by David Bowie. 

Anledningen till att jag tar upp den igen är att den nu givits ut i en ommixad (med undantag av After all) version i samband med 50-årsjubileet av dess amerikanska utgivning. I hemlandet England släpptes skivan flera månader senare och då med det omslag som ratades i USA. Historieskrivningen gällande skivans omslag kan göras lång men jag drar en kortversion såsom jag har uppfattat den.

I USA tyckte de inte att det passade sig med ett omslag där Bowie är klädd i en klänningsliknande outfit så där bestämde man sig för ett annat omslag, nämligen det tecknade. 

När skivan lite senare släpptes i England var det dock det ursprungliga omslaget som användes. Denna första upplaga såldes inte i några större upplagor och ett exemplar betingar idag ett rejält tilltaget pris.
När Bowie senare slagit igenom gavs skivan ut på nytt (1972). Det på hans nya skivbolag RCA och med ett helt annat omslag, nämligen detta svart/vita.

1972 gavs skivan ut i Tyskland med ytterligare en variant av omslag. Det är ett tecknat omslag som kan vikas ut till en rund form. Mitt exemplar är en bildskiva exklusivt utgiven för Record Store Day 2016.

Senare har det kommit flera utgivningar med det ursprungliga dress cover-omslaget. Denna är utgiven på EMI av Simply Vinyl 1999. Bilden ser dock ut att vara något beskuren såsom den är på vissa förfalskningar. Om man får tro på Discogs är det här dock ingen förfalskning. 

Senast i raden är alltså denna 50-årsutgåva där skivtiteln är utbytt. Anledningen till namnbytet ska vara att originaltejperna var märkta med namnet Metrobolist. 

Efterforskning har visat sig att mitt gamla exemplar av USA-utgåvan är en förfalskning/bootleg, vilket förstås retar mig.

Musiken är givetvis det viktigaste. I det här fallet är omslagen också viktiga och jag har faktiskt fem olika exemplar på vinyl. Det kan bli fler om jag kommer över ett exemplar av originalet med det sk dress cover och även den tyska utgivningen med ett runt utvikskonvolut. Dessa betingar dock ett pris som jag är tveksam till om jag är beredd att betala. Den tyska finns som bootleg så den kanske jag nedlåter mig att investera i någon gång.

Rubriken syftar inte till skivan som sådan utan till det ofina tilltaget att den släppts i olika begränsade versioner (färger) och dessa avslöjas inte förrän man sprättat upp förseglingen. Mitt exemplar var det minst begränsade, nämligen svart vinyl. En vinstlott hade varit guld- eller vitfärgad vinyl. Nåja, jag har tur i kärlek i stället.

Musiken då. Vissa dagar är det här min favoritplatta i David Bowies diskografi. För den som inte är så bevandrad i David Bowies produktion kan man tänka på att den här gavs ut innan han slog igenom på allvar och har få likheter med t ex Let's dance, men nog kan man ana att Ziggy Stardust väntar runt hörnet. Det gäller inte minst Mick Ronsons gitarrspel.

Den nya mixen tycker jag inte tillför något väsentligt. Jag har inte gjort någon grundlig jämförelse men spelat en tidigare (den svart-vita USA-pressningen från 1972) direkt efter den nya mixen och den låter minst lika bra.

Om du inte redan har ett exemplar finns det all anledning att slå till nu. 

Länkar:
The width of a circle ... https://www.youtube.com/watch?v=pnRNAIQAc50
The man who sold the world ... https://www.youtube.com/watch?v=g33-W9t2q2Q
All the madmen ... https://www.youtube.com/watch?v=KrlvgARHdzc
Full album ... https://www.youtube.com/watch?v=pnRNAIQAc50&list=PL6ogdCG3tAWjFnl6fjR2omSPJEoej9Plw