Mr Bloe och en dumpad Elton

Mr Bloe - Groovin' with Mr Bloe (1970)

När låten Groovin' with Mr Blue blev en hit i Storbritannien skulle det förstås skapas en LP också, med samma namn. Det blev lite för mycket av samma sak. En singel till blev det, Curried soul. Den, liksom LP:n floppade totalt. Ridå.

I Sverige blev det lite tvärt om. Groovin' with Mr Bloe tog sig inte in på försäljningslistan Kvällstoppen men det gjorde Curried soul som låg på Kvällstoppen under några veckor i januari-februari 1971. Bästa placering som nummer 13.

Nu kommer jag inte ihåg detaljerna. Det kan ha varit så att jag upptäckte, och köpte Curried soul först. Möjligtvis hade jag upptäckt Groovin' with Mr Bloe via Radio Luxemburg först.

"Gruppen" Mr Bloe är med rätta bara en fotnot i musikhistorien och Groovin' with Mr Bloe blev ett One Hit Wonder med som bäst en andraplats på listan i Storbritannien och Belgien. Med lite välvilja kan man kalla Curried soul en hit i Sverige.

Jag gillar båda dessa singlar men LP:n (som kom in i samlingen långt senare) går inte att lyssna på, förutom de två singellåtarna. Det blir helt enkelt alltför tjatigt. 

Groovin' with Mr Bloe var ursprungligen en instrumental B-sida till första singeln med gruppen Wind, som hade Tony Orlando som sångare (ja, han som sedan fick många hits med gruppen Dawn).

Låten uppmärksammades i Storbritannien på grund av att BBC Radio råkade spela B-sidan istället för A-sidan i ett program. Det lade Stephen James på skivbolaget DJM märke till och ville ge ut skivan. Problem med rättigheterna ställde dock till det och i stället fick de möjlighet att göra en coverversion. På en av flera tagningar spelar Elton John piano, men det är inte den versionen som slutligen gavs ut. 

Artisten/Gruppen Mr Bloe var en ren studioprodukt och vilka som spelar är oklart, med undantag av Zack Laurence som spelar piano och har arrangerat samt Russ Stableford på bas. 

Eftersom det blev en Hit skulle den framföras i programmet Top Of The Pops och då spelar bland andra Dee Murray och Caleb Quaye som senare spelat på ett antal Elton John-plattor.

Länkar:

Groovin' with Mr Bloe

Groovin' with Mr Bloe (Original)

Curried soul

Sailing to Philadelphia

Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia (2000)

Nu när den här till slut har släppts på LP kan jag ta tillfället i akt och dela några tankar om denna utsökta platta. Den har givits ut som en del i Mark Knopflers box The Studio Albums 1996-2007 men förhoppningsvis släpps skivorna även separat om man inte är beredd att lägga pengarna på denna box, även om den betingar ett förhållandevis modest pris.

Det här är hans andra soloalbum. Parallellt och efter Dire Straits gjorde han en del filmmusik och några samarbeten med andra, men solodebuten kom först med Golden Heart 1996. Sedan tog det alltså ytterligare fyra år för att följa upp det albumet med Sailing to Philadelphia.
Egentligen har det väl inte hänt så mycket musikaliskt sett under åren som gått. Det låter mer eller mindre som det gjorde redan på Dire Straits första platta. Inte minst Knopflers karaktäristiska gitarrspel. Gillar man det (som jag) finns det givetvis inget att klaga på här.

Det låter alltså som förväntat. Igenkänningsfaktorn är hög, lite laid-back lite up-tempo. Flera låtar har en tendens att etsa sig fast i huvudet och stanna där långt efter att de spelats färdigt. 
Första låten What it is för direkt tankarna till Sultans of swing från Dire Straits första platta och som blev deras genombrott. Inget fel i att låna från sig själv, är min bedömning.
Därefter kommer vi så till titellåten Sailing to Philadelphia. Här har Mark iklätt sig rollen av Jeremiah Dixon och gett rollen som Charles Mason till James Taylor. Ringer dessa namn några klockor?

Jeremiah Johnsson presenterar sig för Charles Mason som kartritare från Geordie och en som gillar damer. Charles Mason å sin sida presenterar sig som bagarson med större ambitioner. Båda seglar från England mot Philadelphia.

Dessa, Mason och Dixon, är alltså de två som gett namn åt The Mason-Dixon Line som skiljer Nord- och Sydstaterna i USA åt på sent 1700-tal. Två historiska personer alltså.

I överförd bemärkelse handlar det också om Mark Knopfler själv i hans resande mellan England och USA. Något avtryck motsvarande Mason-Dixon Line kan kanske inte Mark Knopfler hävda.

Bland övriga låtar kan nämnas The Last Laugh där Van Morrison delar sånginsatsen med Mark. Who's your baby now avviker en aning med akustisk gitarr och El Matcho med blås. Annars är det precis som vanligt.

Av någon anledning köpte jag inte de närmast efterkommande skivorna med Mark Knopfler under en tid. Det var först i samband med att hans skivor gavs ut på vinyl som jag vaknade till. Tyvärr vaknade jag lite sent och därför missade jag Get lucky när den kom. 

Om man vill ha en djupare analys av Sailing to Philadelphia kan jag rekommendera  en artikel av Amanda London ... här:

Länk till hela skivan:

Full album