Sailing to Philadelphia

Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia (2000)

Nu när den här till slut har släppts på LP kan jag ta tillfället i akt och dela några tankar om denna utsökta platta. Den har givits ut som en del i Mark Knopflers box The Studio Albums 1996-2007 men förhoppningsvis släpps skivorna även separat om man inte är beredd att lägga pengarna på denna box, även om den betingar ett förhållandevis modest pris.

Det här är hans andra soloalbum. Parallellt och efter Dire Straits gjorde han en del filmmusik och några samarbeten med andra, men solodebuten kom först med Golden Heart 1996. Sedan tog det alltså ytterligare fyra år för att följa upp det albumet med Sailing to Philadelphia.
Egentligen har det väl inte hänt så mycket musikaliskt sett under åren som gått. Det låter mer eller mindre som det gjorde redan på Dire Straits första platta. Inte minst Knopflers karaktäristiska gitarrspel. Gillar man det (som jag) finns det givetvis inget att klaga på här.

Det låter alltså som förväntat. Igenkänningsfaktorn är hög, lite laid-back lite up-tempo. Flera låtar har en tendens att etsa sig fast i huvudet och stanna där långt efter att de spelats färdigt. 
Första låten What it is för direkt tankarna till Sultans of swing från Dire Straits första platta och som blev deras genombrott. Inget fel i att låna från sig själv, är min bedömning.
Därefter kommer vi så till titellåten Sailing to Philadelphia. Här har Mark iklätt sig rollen av Jeremiah Dixon och gett rollen som Charles Mason till James Taylor. Ringer dessa namn några klockor?

Jeremiah Johnsson presenterar sig för Charles Mason som kartritare från Geordie och en som gillar damer. Charles Mason å sin sida presenterar sig som bagarson med större ambitioner. Båda seglar från England mot Philadelphia.

Dessa, Mason och Dixon, är alltså de två som gett namn åt The Mason-Dixon Line som skiljer Nord- och Sydstaterna i USA åt på sent 1700-tal. Två historiska personer alltså.

I överförd bemärkelse handlar det också om Mark Knopfler själv i hans resande mellan England och USA. Något avtryck motsvarande Mason-Dixon Line kan kanske inte Mark Knopfler hävda.

Bland övriga låtar kan nämnas The Last Laugh där Van Morrison delar sånginsatsen med Mark. Who's your baby now avviker en aning med akustisk gitarr och El Matcho med blås. Annars är det precis som vanligt.

Av någon anledning köpte jag inte de närmast efterkommande skivorna med Mark Knopfler under en tid. Det var först i samband med att hans skivor gavs ut på vinyl som jag vaknade till. Tyvärr vaknade jag lite sent och därför missade jag Get lucky när den kom. 

Om man vill ha en djupare analys av Sailing to Philadelphia kan jag rekommendera  en artikel av Amanda London ... här:

Länk till hela skivan:

Full album