måndag 23 februari 2015

Don't judge a record by it's cover

Juicy Lucy - Juicy Lucy (1969)

Don't judge a book by it's cover har man ju hört och det kan absolut gälla för LP-skivor också. De som sett det här omslaget kommer säkert ihåg det, men om de kommer ihåg innehållet är mer tveksamt.
Synd, för det här är en rätt så bra platta.


Det är övervägande egna låtar, men singeln som släpptes för att hjälpa till med att sälja LP:n var Bo Diddley's Who do you love. Det var singeln som jag köpte då. LP:n har hamnat i mitt arkiv först på senare tid.
Redan i första låten Mississippi Queen lägger man märke till det speciella med bandet. Förutom ett hårt rock- och bluesbaserat driv har de en mycket framträdande steel-guitar, suveränt trakterad av Glenn Ross Campbell. Man glömmer nästan bort Ray Owens kraftfulla röst för att Glenn är så ... intensiv.
Rasande tempo fram till sista låten på sida A, Just one time, som jag aldrig har brytt mig om. Inte dålig, bara en temposänkare utan ... nåt.

 
Sida B är betydligt svagare än sida A, men börjar rätt bra med Chicago North-western. Avslutande Are you satisfied? är däremot ett obegripligt tilltag som borde ha bytts ut mot något annat. De hade ju faktiskt några singelspår att ta till.

Det är synd att bandet föll samman. Det kunde ha utvecklat sig till något sensationellt bra. Andra plattan (som jag skrivit om tidigare ... här... http://bengtchi.blogspot.se/2014/01/luta-dig-tillbaka-och-njut.html) är också bra (bättre), den tredje OK, men slutet var oundvikligt. Det kom en fjärde platta också, men den har jag ingen koll på. Jag hade tröttnat och gett upp.


De borde ha bytt ut något av de svaga spåren mot Walking down the highway, som var b-sida till Who do you love. Det hade höjt skivan ännu ett snäpp, men jag har singeln kvar så för mig spelar det inte så stor roll.
Omslaget passade förstås inte för den amerikanska upplagan. Där blev det lite mindre avklätt. Jag vet förresten inte vad omslaget vill säga. Jag (be)dömer i alla fall inte innehållet utifrån det.

Länk till:

Who do you love ... https://www.youtube.com/watch?v=QDNqxDdt0vU
Walking down the highway ... https://www.youtube.com/watch?v=otdHGdaRo-w
Hela skivan ... https://www.youtube.com/watch?v=6bvI-MxXWX4

torsdag 19 februari 2015

Does humour belong in music?

Dr Hook - Sloppy seconds (1972)

Humor och musik är en svår kombination. Frank Zappa ställde den frågan ett antal år efter att den här plattan kom ut, men om han fick något svar kommer jag inte ihåg. Det finns för övrigt heller inget samband mellan Zappa och den här plattan, det var bara något jag kom att tänka på.
Innan Dr Hook blev A Little bit (too much) more var de utmärkta tolkare av låtar som Shel Silverstein skrivit och det här är deras andra LP.

 
Freakin' at the freaker's ball (tonight at the freaker's hall) är en stark öppning på den här plattan som fick mig att upptäcka bandet strax innan deras stora genombrott. Silvia's mother är visserligen hämtad från deras första LP, men jag har för mig att den blev en (mindre) hit lite senare.


 
Tyvärr finns en hel del av det sötaktig anslaget från Silvia's mother med även här, vilket drar ner helhetsintrycket. Det ligger nära till hands att bunta ihop dom med horderna av dansband från den här tiden om man inte ser och hör det syrliga i det söta. Shel Silverstein är en betydligt bättre textförfattare än Thorleifs, om man säger så.

 
Bland de till synes lite gulliga och slätstrukna låtarna finns ett par som sticker ut och som jag vill framhålla lite extra på en, oavsett vad jag antytt, bra platta och det är ...
 
Länk till:

The cover of "Rolling stone"... https://www.youtube.com/watch?v=-Ux3-a9RE1Q
Freaker's ball... https://www.youtube.com/watch?v=uo9bKdIG_Yw


fredag 6 februari 2015

Så vackert, än sen då

Paul Simon - So Beautiful or so what (2011)

För ovanlighetens skull blir det denna gång en text om en förhållandevis ny platta, även om det finns tydliga kopplingar till 60- och 70-talet som vanligtvis är temat i mina kommentarer.
En ny LP med Paul Simon får inte samma uppmärksamhet nu som för fyrtio år sedan. Det är kanske inte så märkligt. Frekvensen av utgivningar har varit både sporadisk och av skiftande kvalitet, åtminstone det senaste kvartsseklet.


Det här börjar inte särskilt smart, i mitt tycke. Med en inledning som Getting ready for Christmas day är risken att det blir en platta som bara är relevant en viss årstid uppenbar. Det är i och för sig ingen gullig familjen-framför-brasan-jul det handlar om, men ändå. I låt nummer två, The afterlife, antyder han att det inte är så enkelt efteråt, heller.
Musikaliskt återknyter Paul i hög grad till det som gav honom inspiration för att göra LP:n Graceland. Rytmisk, snarare än melodiskt.


Som andra skivor med Paul Simon finns några låtar som sätter sig direkt, och några andra som kräver mer tålamod för att ta till sig. Sedan beror det på vilken sida man tycker bäst om. Jag tycker bäst om när han experimenterar med rytmer. Det finns en hel del av det här.
Graceland var det i huvudsak i Afrika han hittade inspiration och på Rhythm of the Saints var det i Brasilien. Det finns även här liksom "americana" som funnits med allt sedan tiden med, och före, Simon & Garfunkel.



Nytt för den här gången är de indiska influenserna. Konnakol dyker upp på några ställen och tillför extra spänning. Där är också plattans absoluta höjdpunkter. I Rewrite och framför allt Dazzling blue kommer det fram tydligast. Den senare har hamnat på listan av mina absoluta favoritlåtar. Det är en bedrift.
Ur titellåten ... "you know life is what you make of it, so beautiful or so what".

Jag kände mig tvungen att kontrollera försäljningen av den här skivan och kunde till min glädje konstatera att det är hans bästa framgång på 25 år. Det gläder mig. So Beautiful, yes!

Länkar:
Dazzling blue ... https://www.youtube.com/watch?v=vbZJb21EDFM
Rewrite ... https://www.youtube.com/watch?v=10YYBTD650s
So Beautiful or so what ... https://www.youtube.com/watch?v=6t4luubKRFw