Good feeling

Poco - A good feelin' to know (1972)

Poco fick leva med att befinna sig lite i skuggan av Crosby, Stills, Nash & Young och Eagles trots kopplingarna till båda. Släkthistorien är dock inte helt lätt att redogöra för. Jag förenklar det lite.

När Buffalo Springfield (där också Stills och Young var med) kraschade bildade Richie Furay och Jim Messina Poco. I första upplagan av Poco är också bland andra Rusty Young och Randy Meisner (senare Eagles) med. Till album nummer två har dock Meisner ersatts av Timothy B. Schmit (också han senare Eagles).

Go and say goodbye är skriven av Stephen Stills så med detta finns ännu en koppling till Buffalo Springfield. Till tredje plattan From the inside hade Paul Cotton kommit med i Poco. Han var tidigare med i Illinois Speed Press.

Paul Cotton skrev tre av låtarna till den här plattan, varav Ride the country är min favorit. Man ska inte tolka låttiteln som att det handlar om countrymusik/countryrock som inledningsvis var Pocos kännetecken. Det här är snarare en rockplatta även om titellåten skriven av Richie Furay nog ska klassas som countryrock. Richie har skrivit tre låtar och Timothy B. Schmit har skrivit två.

Rusty Young har en mindre framträdande (för att inte säga anonym) roll på den här plattan. Han stod för de bluegrassinslag som funnits på tidigare plattor och som här helt har fått stå tillbaka. Han ska dock få större betydelse och utrymme på senare plattor. Tyvärr avled han den 14 april 2021.

Det här är nog den Poco-platta jag spelat allra mest. Den hamnar högt på min lista över favoritalbum. I min värld står Poco inte i skuggan av CSN&Y och Eagles utan har en helt egen plats som ett av de stora banden i närliggande genre.

Med A good feelin´to know återupptäckte jag Poco. Jag hade visserligen debuten Pickin´up the pieces men hade inte följt upp den med de plattor som kom närmast efter. Om jag inte minns helt fel var det skivan med Loggins and Messina som fick mig att komma tillbaka till Poco vilket jag är tacksam för.

Som nämnt är Ride the country favoriten men resterande låtar håller även de riktigt hög klass.

Här är YouTube-länkar till låtarna i tur och ordning:

And settlin' down ... https://www.youtube.com/watch?v=xPMadlXtfE0
Ride the country ... https://www.youtube.com/watch?v=JGqV4TFHH5M
I can see everything ... https://www.youtube.com/watch?v=wEsylh6sAjQ
Go and say goodbye ... https://www.youtube.com/watch?v=qomCoCaSers
Keeper of the fire ... https://www.youtube.com/watch?v=uJVTdRMT708
Early times ... https://www.youtube.com/watch?v=k-H6vx3QkRA
A good feelin' to know ... https://www.youtube.com/watch?v=xPMadlXtfE0
Restrain ... https://www.youtube.com/watch?v=Rj9r0AsD_G4
Sweet lovin' ... https://www.youtube.com/watch?v=G4YahOOUNjI

Sluta på topp

Kent - Då som nu för alltid (2016)

För de flesta kom det som en chock när Kent aviserade sitt avslut som band med en video. En snygg video! Jag blev kanske inte chockad, men klart överraskad.

Jag kom ganska sent in i beundrarskaran. De första plattorna gjorde inte något större intryck på mig, även om jag faktiskt köpte dem. Det var först med Du & jag döden som jag verkligen fattade hur bra de var. Sent ska syndaren vakna.

Sedan dess har jag följt Kent med allt större intresse och beundran för deras album. När de så aviserade sitt avslut var det med viss oro för att de kanske inte hade något väsentligt att komma med. Denna oro kom dock på skam. Det är utan tvekan deras bästa album, i mitt tycke.

I Vi är för alltid som avslutar sida ett menar de att de snart kommer att bli bortglömda. Ingen kommer att skriva böcker om oss, ingen kommer att göra filmer om oss, ingen kommer att skriva sånger om oss. Hur det blir med sånger vet jag inte men åtminstone har det gjorts dokumentärer om Kent och böcker ser jag inte heller som uteslutet (fast det kanske redan finns). Bortglömda lär de inte bli i första taget.

De avslutar skivan med Den sista sången. Det är den sista sången vi får från Kent. Trist, men så är det tydligen.

För övrigt är det ett knippe mycket starka låtar vi får varav jag särskilt vill lyfta fram Andromeda, Den vänstra stranden och Falska profeter. Resten är för övrigt också riktigt bra.

 

Det är inte alla som vågar välja att lägga ner verksamheten när de står på toppen av sin konstnärliga och kommersiella karriär. Det finns ett antal artister som borde ha gjort likadant. 

Då som nu för alltid