Det här är uppföljaren till en av mina favoritskivor från senare år, nämligen "Better than home". Efter hennes utmärkta uppträdande på Stockholm Music & Arts 2015 såg jag verkligen fram emot denna.
Förväntningarna var högt ställda men eventuell oro kunde läggas åt sidan redan efter att ha lyssnat på första låten Jazz man. Jag är ju lite svag för den typen av blues/rock/jazz. Billie Holliday, Dinah Washington, Ella Fitzgerald med flera. Det intresset väcktes tack vare Blood Sweat & Tears, Chicago (tidiga), Chase och andra. Blues har ju också varit en väsentlig inspirationskälla för många av de rockband jag haft som favoriter från exempelvis Rolling Stones, Animals och Spencer Davies Group. Det har påverkat min musiksmak i alla år.
Åter till den här plattan. Det är inte en jazzskiva. Frånsett antydan i inledningen lutar det mer åt rock/blues/soulhållet i mina öron. Om man nu måste kategorisera musik. Det viktiga är ju att det är bra och att man gillar det. Jag gillar det här!
Det är som jag nämnt inte en jazzplatta om nu någon skulle bli avskräckt från att ge den här skivan en chans. Inledningen med Jazz Man är inte en programförklaring. Det är betydligt mer blues med rock och soul som krydda än jazz på den här plattan. På ett par ställen smygs även lite latinska rytmer in.
Jazz Man är snarare en hyllning till musikgenren och dess utövare än jazz. Love Gangster är en ballad som efter hand får en latinoptouch. Coca Cola är ingen hyllning till läskedrycken utan till en ny man som smakar som CC. Kanske en slags indirekt hyllning till drycken ändå.
I Let´s get together dras tempot upp. Beth tycks ha sumpat chansen med Coca Cola-mannen efter att ha varit ute med hans bror och här vädjar om överseende. Det verkar inte hjälpa och nästa låt heter Love is a lie. Med det tar kärleksbekymren paus och sista låt på sida ett är Fat Man och handlar om diverse trasiga existenser och levnadsöden.
På sida två återkommer hon till kärlek- och relationstemat.
I titellåten Fire on the Floor sjunger hon "Love is a fever and it´s burning me alive. It can´t be tamed or satisfied" och i Woman you´ve been dreaming of avslöjas mannen av att han pratar i sömnen. Baby shot me down är lite av en hämnd och konstaterar ändå att det är en Good day to cry.
Avslutningsvis är tonen mildare om än melankolisk i Picture in a frame och No place like home.
Ja, förväntningarna var högt ställda men de infriades med god marginal. En uppföljare "War in my mind" släpptes 2019. Den står på min inköpslista.
Jag är dock inte lika imponerad av hennes samarbeten med Joe Bonnamassa. Jag vet inte riktigt varför, men han tillför inte något som tilltalar mig. Han är en imponerande gitarrist, men jag har lite svårt för honom. Det är dock vad jag tycker.
Det som måste framhållas är Beths röst och inlevelse i låtarna. Åsa som introducerade mig för Beth Hart jämförde henne med Janis Joplin och det är inte alltför långsökt. Som en mer samtida referens vill jag dock nämna Amy Winehouse.
Några länkar:
