lördag 28 juni 2014

I am waiting

The Rolling Stones - Aftermath (1966)

Aftermath är The Rolling Stones fjärde LP (England) eller sjätte (USA). Av någon anledning gavs skivorna ut i olika utföranden i England och USA. Ibland hade skivorna samma namn men olika innehåll, ibland fick skivorna olika namn och innehållet var en mix av låtar från olika LP.
Låter det rörigt?
Av de första fyra LP som gavs ut i England och stora delar av Europa blev det sex LP i USA, men sammantaget är låttitlarna ändå inte identiska. Ännu rörigare, eller hur!

Det som "avhandlas" här är den engelsk-europeiska upplagan av plattan Aftermath. Inledande Mother's little helper gavs inte ut som singel i England och det är anledningen att den finns med ändå. Det vanliga var ju att A-sidorna på singlar levde ett eget liv vid sidan av LP-skivorna och därför inte inkluderades.


Det här är den första LP med låtar endast skrivna av Jagger/Richard. Även om variationen är stor i stilen mellan låtarna är det ändå en sammanhållen LP. Bra från början till slut!

Mest känd av låtarna är Under my thumb som har funnits med i spellistan på ett stort antal konserter genom åren. Förutom de två nämnda finns det ytterligare tolv (!) utmärkta, om än inte lika kända, låtar att lyssna på här. Out of time lät de Chris Farlowe spela in, vilket gav honom en hyfsat stor hit, och Take it or leave it gav de till The Searchers som också fick en hit.

Det finns så mycket bra på den här LP:n att allt egentligen borde kommenteras, men några ord om Goin' home vill jag flika in. Avslutningen på sida ett är extra speciell, inte bara för att det är en ovanligt lång låt för en pop/rock-skiva, utan också för att den avslöjar något om hur pressat arbets-, spel- och inspelningsschema som gällde för gruppen vid den här tiden. De längtade helt enkelt hem för lite vila.


Det skulle vara kul om till exempel Flight 505 dyker upp på den kommande konserten. En och annan överraskning skulle sitta fint. Med tanke på hur många fantastiska låtar de gjort genom åren blir det lite trist om de än en gång spelar bara de som vi alla redan hört så många gånger.

Hur som helst ser jag fram emot den här konserten, med eller utan överraskande låtval.

Länk till I am waiting:
https://www.youtube.com/watch?v=8Uz8muZr-lk

onsdag 25 juni 2014

This could be the last time

The Rolling Stones - Out Of Our Heads (1965)

Nedräkningen till The Rolling Stones konsert på Tele2 Arena den 1 juli har börjat. Den ser jag fram emot. Jag har sett ett antal genom åren, men vem vet ...

Out of our heads var The Rolling Stones tredje LP (den fjärde i USA). Titeln är densamma men omslag och låtlista är olika på USA- respektive UK-utgåvorna. Lite märkligt är det också att i USA släpptes skivan ett par månader tidigare än i England.



Mitt exemplar är inköpt något år efter att skivan släpptes. Omslaget och låtlistan är som den amerikanska utgivningen men på omslaget står det att den är pressad i England. I vilket fall som helst är det den här versionen jag vuxit upp med och vant mig vid.

På den här LP:n finns några av mina tidiga favoriter som Good times, The spider and the fly och Under assistant west coast promotion man. De två senare skrivna av Mick och Keiths pseudonym Nanker; Phelge. Jag skulle föredra att de spelade någon av dessa, i stället för skivans mest kända låt (I can't get no) Satisfaction, på konserten. Det är en bra låt, men lite uttjatad i mitt tycke.


Skivan som helhet är mycket bra, bättre än den engelska. Framför allt beror det på att här finns The last time med. Det är en av mina absoluta favoriter med The Rolling Stones. Det var också en av mina allra första Stones-skivor, en EP, som jag köpte.

Den låten skulle ju platsa på konserten som är i annalkande, men det skulle kanske föra otur med sig.

Well this could be the last time
This could be the last time
Maybe the last time
I don't know. Oh no. Oh no!

Här är en länk till The last time, i alla fall:
https://www.youtube.com/watch?v=eM2b9CcH1KM


lördag 21 juni 2014

The world is a ghetto

War - The World is a ghetto (1972)

War spelade under några år med Eric Burdon och gav ut två album som Eric Burdon & War innan de "blev sina egna". Det här är deras tredje efter uppbrottet från Burdon. Den här plattan skiljer sig inte nämnvärt från vad de gjort tidigare med Burdon, eller på egen hand. Det är en härlig mix av rock, afro, latin, jazz ...


The Cisco kid, som inleder spelades ganska flitigt på diskoteken vid den tiden även om det inte är en typisk diskolåt. Det här var lite innan discomusik blev en egen genre. Efterföljande, New Orleans-svängande, Where was you at skulle ha smält väl in på en Dr John-platta från den här tiden.

Min favorit, då som nu, är förstasidans avslutning City, country, city. Det är dryga tretton minuter av instrumental latinosväng som närmast kan jämföras med några av låtarna från Santanas första plattor.

Titellåten är också värd att nämnas. Med den kan man dra vissa paralleller till samtida plattor med Marvin Gaye (What's going on) och Stevie Wonder (Innervisions), både musikaliskt och textmässigt.


Titeln antyder segregation och motsättningar men jag kanske missuppfattat budskapet. Efter ett långt instrumentalt parti kommer några textrader som eventuellt antyder en annan infallsvinkel.

There's no need to search anywhere
Happiness is here, have your share
If you know you're loved, be secure
Paradise is love to be sure


Det är en bra platta oberoende ...

Lyssna gärna och bilda dig en egen uppfattning.
https://www.youtube.com/watch?v=mipekrMKwvY




tisdag 17 juni 2014

Somliga går i trasiga skor

Traffic - Coloured rain (1967)

Stevie Winwood lämnade Spencer Davis Group och bildade Traffic med Jim Capaldi, Dave Mason och Chris Wood. Det kom snabbt två singelhits, Paper sun och Hole in my shoe. Båda finns med på den här svenska versionen av debut-LP:n. Det engelska originalet heter Mr Fantasy, men där finns singlarna inte med vilket var vanligt på engelska plattor på den tiden. Ytterligare en version av skivan är den amerikanska, som döptes till Heaven is in your mind. Tre olika versioner av skivan med tre olika omslag.


Båda singlarna är ganska typiska för 1967 med sitar som ett av de mest framträdande instrumenten. Psykedeliskt är bara förnamnet. På Utterly simple finns det också sitar, men den låten är bara med på den engelska varianten av LP:n och alltså inte här.
Några låtar är i alla fall med på alla tre varianterna. Dear Mr Fantasy är en av dom. Den låter inte lika 1967 som singlarna utan antyder riktningen för hur kommande skivor med gruppen skulle komma att låta. En annan låt som är med på alla tre är Coloured rain, en låt med väldigt mycket orgel och förstås Winwoods karaktäristiska röst.
Som många av Stevie Winwoods grupprojekt blev Traffic inte särskilt långlivat och redan efter LP nummer två lade de av (första gången). Sedan har de dock återbildats några gånger.



Hole in my shoe är andra singeln, och min favorit, från första LP:n med Traffic och den är skriven av Dave Mason, som också sjunger och spelar sitar. Han hoppade av bandet redan innan denna första LP släpptes.

https://www.youtube.com/watch?v=a77yHpjdUtU

tisdag 3 juni 2014

Hur många ansikten ser du?

Santana - Santana (1969)

Debut-LP:n med Santana släpptes i augusti 1969, samma månad som festivalen i Woodstock. De som sett filmen kommer säkert ihåg regn-sången och hur den övergår i Soul sacrifice. Woodstockspelningen med tillhörande film bidrog till att Santana fick sitt välförtjänta genombrott.

Det är en till stor del instrumental LP med mycket gitarr förstås, det är ju Carlos Santana, men det dröjer ett par minuter in i första låten Waiting innan man börjar ana att gitarren kanske kommer att bli en av huvudingredienserna i Santanas (framtida) musik. Först i tredje låten, Shades of time, börjar gitarren bli lite mer framträdande.

Vad som fångade mig från början var inte så mycket gitarrspelet utan framför allt rytmsektionen. Det var något nytt och spännande som inte nämnvärt hade hörts i rockmusiken tidigare, och då tänker jag inte på vanliga trumsolon (som jag för övrigt, numer, knappt kan stå ut med), utan slagverk som congas och timbales. Min första favorit på plattan blev första sidans sista låt Jingo. I den förenas mycket av det som kändes så nytt med den här skivan.


Man ska kanske inte glömma orgeln som är väldigt framträdande på den här första Santanaskivan. Den fungerar både som solo- och rytminstrument och är mer framträdande här än på senare plattor.

Jag avslutar ungefär där jag började. Sista låten på skivan är Soul sacrifice, den låt som fångade så mångas uppmärksamhet vid festivalen i Woodstock (oavsett om det var via filmen, skivorna eller live). Den är ett intensivt växelspel mellan slagverk, gitarr och orgel som nästa tar andan ur lyssnaren. När den tar slut efter nästan sju minuter är man helt matt.

 
 
 
Sedan kan man ju inte undvika att nämna det utsökta omslaget med lejonet ... eller är det en kvinna  ... eller är det en vinkning till Moody Blues och deras In search of the lost chord.
 
Hur många ansikten kan du se i bilden?
 
Länk till Soul sacrifice, LP-versionen: https://www.youtube.com/watch?v=3F3Cjr32QyI