Debut-LP:n med Santana släpptes i augusti 1969, samma månad som festivalen i Woodstock. De som sett filmen kommer säkert ihåg regn-sången och hur den övergår i Soul sacrifice. Woodstockspelningen med tillhörande film bidrog till att Santana fick sitt välförtjänta genombrott.
Det är en till stor del instrumental LP med mycket gitarr förstås, det är ju Carlos Santana, men det dröjer ett par minuter in i första låten Waiting innan man börjar ana att gitarren kanske kommer att bli en av huvudingredienserna i Santanas (framtida) musik. Först i tredje låten, Shades of time, börjar gitarren bli lite mer framträdande.
Vad som fångade mig från början var inte så mycket gitarrspelet utan framför allt rytmsektionen. Det var något nytt och spännande som inte nämnvärt hade hörts i rockmusiken tidigare, och då tänker jag inte på vanliga trumsolon (som jag för övrigt, numer, knappt kan stå ut med), utan slagverk som congas och timbales. Min första favorit på plattan blev första sidans sista låt Jingo. I den förenas mycket av det som kändes så nytt med den här skivan.
Man ska kanske inte glömma orgeln som är väldigt framträdande på den här första Santanaskivan. Den fungerar både som solo- och rytminstrument och är mer framträdande här än på senare plattor.
Jag avslutar ungefär där jag började. Sista låten på skivan är Soul sacrifice, den låt som fångade så mångas uppmärksamhet vid festivalen i Woodstock (oavsett om det var via filmen, skivorna eller live). Den är ett intensivt växelspel mellan slagverk, gitarr och orgel som nästa tar andan ur lyssnaren. När den tar slut efter nästan sju minuter är man helt matt.
Sedan kan man ju inte undvika att nämna det utsökta omslaget med lejonet ... eller är det en kvinna ... eller är det en vinkning till Moody Blues och deras In search of the lost chord.
Hur många ansikten kan du se i bilden?
Länk till Soul sacrifice, LP-versionen: https://www.youtube.com/watch?v=3F3Cjr32QyI
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar