onsdag 30 april 2014

Busiga arvtagare

The Pogues - Rum, sodomy & the lash (1985)

Jag reagerade lite "sent" på The Pogues. Av någon anledning missade jag debut-LP:n och upptäckte gruppen först med LP nummer två. Då slog det, å andra sidan, till ordentligt för min del.



Jag gillar när man blandar tradition med respektlöst nytänkande, som i det här fallet. Det låter motsägelsefullt, såklart, men med respektlöst menar jag att inte vara låst i former eller format, utan att våga testa gränser, vanor och förväntningar.

Det har andra gjort tidigare. Hur skulle rockmusiken ha låtit om inte The Rolling Stones och The Beatles hade brutit några av de regler som varit rådande. Liksom även många andra gjort tidigare.

I det här fallet är det inte rockens rötter och traditioner som i första hand utmanas. Den här gången utmanar rocken folkmusiken. På samma sätt som Kebnekajse utmanade den svenska folkmusiken, utan några som helst andra jämförelser.

Med folkmusik i det här fallet syftar jag på den keltisk, och speciellt Irländsk, traditionell musik. Denna har uppdaterats tidigare med hjälp av bland annat The Dubliners och The Clancy Brothers på 60- och 70-talet men The Pogues har här tagit ett steg till och tillfört energin från punkrock och new wave, bland annat genom att engagera Elvis Costello som producent.

Det finns mycket av det traditionella kvar i ljudbilden, som bland annat flöjt, fiol och dragspel, men det känns ändå som någonting nytt och unikt.

 
Gammalt och nytt gäller också låtvalet. Bland välkända låtar som Dirty old Town och And the band played walzing Matilda finns ett knippe nyskrivna bidrag av Shane MacGowan som passar perfekt in i sammanhanget. Två exempel av MacGowens bidrag, och tillika mina favoriter, är A pair of Brown Eyes och The Sick Bed of Cúchulainn.
 
Här är en län till den senare:
https://www.youtube.com/watch?v=FZIISfOm3dI
 
 


söndag 20 april 2014

Att vilja men inte kunna

Torsson - Att kunna men inte vilja (1980)

Den här plattan har en egen historia, för min del.

Jag kan inte påstå att jag var särskilt bekant med Torsson förrän 1990. Visserligen hade jag hört några av låtarna men jag hade inte brytt mig särskilt. Det spelades bättre boll är ju inte en titel som lockar mig ... alls.


När jag sent om sider bekantat mig med gruppen kunde jag såklart uppskatta vad de gjorde. Musikaliskt var de förstås inte så imponerande men en del av texterna visade en sällsynt sympatisk sida. Vardagligt, underfundigt och rätt roligt i en salig blandning. Ibland tar det lite tid att upptäcka sådana kvaliteter. I det här fallet fick jag hjälp på traven.


För att plocka fram ett par av låtarna väljer jag de två första på sida två. Sverige och Turistinformation. De här två låtarna får mig varje gång att tänka på Route 66. Det är ju lite långsökt, men i min skalle kopplas de ihop.

 
Den speciella historien med den här skivan för mig är att jag fick den i födelsedagspresent av klassen i vilken ett par av förespråkana för Torsson gick. Det ska erkännas att de fick jobba hårt för att övertyga mig. Den här LP:n blev i alla fall en trevlig bekantskap vilket gjorde att jag köpte de andra skivorna också.
 
Dikten på innerfodralet är jag särskilt glad för. Jag hoppas att det gått bra för er, mina gamla elever.
 
Länk till låten Sverige:



söndag 13 april 2014

Energi så det räcker

Hökartorget - Alltid/Aldrig (2014)

Förra sommaren, eller om det var sommaren innan, spelade HökartorgetPopagandafestivalenDjurgården. Det var Janne Berglund som tipsade om det här bandet från vår gamla hemstad Hedemora. Jag hade inte en aning om vilka de var. Det blev en trevlig överraskning.


Nu har deras första LP släppts. Några av låtarna har tidigare släppts som singlar och därför är förväntningarna redan, i viss mån, uppfyllda. Det finns därmed också en liten besvikelse i den meningen att överraskningseffekten uteblir. Visserligen ska man inte förvänta sig en helt ny inriktning på en debut-LP jämfört med några föregående singlar, men ändå.

Det börjar med ett intro som The Cure inte hade behövt skämmas över. Rättare sagt, The Cure har redan använt det. Det finns fler exempel. Nu kan man förstås ha betydligt sämre förbilder än så. De har nog lyssnat rätt mycket på Kent också.

Jag får väl ändå erkänna att jag gillar det här. Det är energiskt, medryckande och faktiskt rätt svårt att motstå. Det tråkiga för min del är att jag tycker bäst om de låtar som redan funnits på singlar. Starkast är Det nya landet. Jag är också svag för både Även en idiot och ADHD-skalle. Den senare är största hitten hittills, i varje fall om man ska tro antalet spelningar på Spotify.

Det ska bli intressant att höra vad de har att komma med i framtiden. Om de fått en del av överskottsenergin från ADHD-skallen är förutsättningarna goda.


Hda city by night är inte med på LP:n. När jag hör den tänker jag att det verkar inte ha hänt särskilt mycket med nattlivet i Hedemora på de närmare fyrtio år som gått sedan jag flyttade därifrån.

Länk till ADHD-skalle med en promenad genom världsmetropolen Hedemora.
https://www.youtube.com/watch?v=jmAcLpJHDC0

torsdag 10 april 2014

Talbok

Stevie Wonder - Talking book (1972)

Stevie Wonder hade massiv succé redan under 60-talet med poppig soulmusik men det var med övergången till 70-talet som någonting annorlunda  började hända i hans produktion och hans låtar fick en annan karaktär jämfört med hans tidigare skivor. Anledningen är att han själv tagit kontroll över vad han ville göra och hur musiken skulle låta.


Det här är LP nummer två i den nya tideräkningen. Öppningen You are the sunshine of my Life blev en välförtjänt stor hit och tillhör vid det här laget kategorin evergreens. Den har spelats in av ett otal artister med varierande resultat.

När man kommer till låt nummer två, Maybe your baby, undrar i alla fall jag om han inte borde ha haft någon som kunnat säga nej. Det är närmare sju minuter av trögflytande upprepningar av, mestadels, titeln. Det gör att jag alltid hoppar över de två första låtarna. Den första för att den är ganska uttjatad och den andra för att den är olidligt tjatig.


Sedan kommer en rad låtar som gör att jag gärna tar fram den här skivan relativt ofta. Det är en övervikt av ballader men också några lite mer dansanta spår som Tuesday heartbreak och framför allt Superstition. Superstition spelades förresten fördelaktigt in av Beck Bogert & Appice och är med på deras första, och enda, album. Ibland föredrar jag Beck Bogert & Appice framför originalet.

 
Det är sida två som jag spelar oftast. Superstition förstås, men starkast är de efterföljande fyra låtarna på den sidan. Det är förhållandevis avskalade och lugna låtar som omfamnar, värmer, nästan kryper in under huden på mig. Så intima känns de. Sista spåret är I believe (when I fall in love it will be forever). Det är en lågmäld men ändå kraftfull avslutning på en i stort sett mycket bra platta. Även om de första textraderna andas uppgivenhet inger fortsättningen hopp och tro genom kärlekens kraft och möjligheter.
 
Länk till I Belive (when I fall in love it will be forever): https://www.youtube.com/watch?v=M0Y9P45XYUc
 
 
 


fredag 4 april 2014

Mandala

Sally Oldfield - Celebration (1980)

Namnet Sallyangie får säkert inte alltför många klockor att ringa. Sallyangie var en syskonduo bestående av Sally och Mike Oldfield. Nu ringer säkert klockorna hos en och annan.

När duon lade ner sin verksamhet, efter en LP 1968, stängde brorsan in sig i sin studio för att efter några år komma ut med Tubular bells, som vi sedan genom åren har fått ett oändligt antal variationer av. Syrran hamnade då lite i skymundan.


Ytterligare några år senare började även Sally spela in skivor. Celebration är hennes tredje. Morning of my Life gjorde att Sally uppmärksammades, om än till stor del som syster till Mike.

På Sallys plattor är kopplingen till  Sallyangie tydligare än på Mikes tidiga plattor. Gemensamt är att de har en keltisk folkton men Sally inkorporerar pop, jazz och reggae på ett spännande, naturligt och tilltalande sätt som fick mig att fastna för Sallys plattor på ett tidigt stadium.


Det börjar med Mandala som successivt och suggestivt bygger upp stämningen, särskilt med bas (Herbie Flowers) och vibrafon (Morris Pert) som drivande kraft. Efterföljande Morning of my Life är kanske i sötaste laget för min smak men den är ändå svår att motstå. Woman of the night och den reggaesdoftande Celebration avslutar skivans första sida.


Jag kan absolut uppskatta den här skivan fortfarande. När jag kom att tänka på den härom dagen var jag lite tveksam eftersom jag inte hade lyssnat på den på många år. Det blev en trevlig påminnelse om en platta som, nästan, fallit i glömska. Nu får den snurra några varv på skivspelaren igen. Sedan ställs den in i skivhyllan för ett tag. I sinom tid plockas den åter fram och måhända blir återhörandet lika positivt då.

Länk till öppningsspåret Mandala:
https://www.youtube.com/watch?v=YTb4xqaeM_E&list=PLFDAC04B3CBCBFDCC