söndag 29 december 2013

(with love)

Made In Sweden - (with love) 1968

Denna första LP med Made In Sweden har hamnat i mitt arkiv på senare år. Jag köpte The best of Made In Sweden i början av70-talet men deras ordinarie skivor blev det inte av att investera i. The best of MIS inleds med I don't care. Vilken höjdarlåt!


(with love) inleds också med I don't care. Det är inte samma version som på The best of ..., tyvärr. Den här versionen är mycket långsammare. Riktigt seg, faktiskt. Vilken version som kom först vet jag inte och det spelar inte så stor roll. Det blev i alla fall inget gott första intryck av den här skivan. Spår två, Peter Gunn, gör inte saken bättre. Tredje låten är lite bättre men borde kanske ha döpts till Sombrero jam i stället för Sombrero Sam. Sidan avslutas med Little dame. Jag antar att det är en parodi, men särskilt roligt är det inte.

 
Sida två är betydligt bättre även om den avslutande valsen Little Charlie drar ner helhetsintrycket en del. Det är vad jag tycker om denna LP nu. För 40-45 år sedan var jag mycket mer positiv. Jag råder den som funderar på att köpa den här skivan att lyssna på den först.
 
De är skickliga musiker. Jojje Wadenius känner de flesta till. Jag gillar hans skatsång men det kan bli lite för mycket ibland. Tommy Borgudd spelar trummor. Det som är väldigt framträdande på den här skivan är Bosse Häggströms bas. Lite för framträdande. De gjorde ett par plattor till innan Jojje drog iväg till USA och började spela med Blood, Sweat & Tears. Men det är ett, eller flera, andra inlägg.


torsdag 26 december 2013

Väntar på en god vän

Led Zeppelin - Physical graffiti (1975)

Det har varit många kommentarer om Led Zeppelin sedan deras plattor lagts upp på Spotify. Det är ju bra att de finns där men Led Zeppelin låter bäst på LP. Fördelen med Spotify och liknande tjänster är att det går att lyssna när och var som helst. Exempelvis som bakgrundsmusik på jobbet. Led Zeppelin passar inte som bakgrundsmusik.


På den här dubbla LP:n finns en av mina absoluta Zeppelinfavoriter, Kashmir. Långsamt suggestiv med lite orientalisk kryddning. Andrasidans öppningsspår Houses of the holy gillar jag också skarpt. Rätt så traditionell rak rock med några roliga tempoväxlingar. Mellan dessa höjdpunkter på sida två återfinns den hemska Trampled under foot. Den borde ha förpassats till papperskorgen.


Det finns mer utfyllnadsmaterial på de här fyra LP-sidorna. Det är min första tanke när jag nu har lyssnat igenom skivorna för första gången på ganska många år. Anledningen till att de fått stå ospelade så länge är uppenbar. Jag har nog egentligen tyckt så hela tiden, utan att vilja erkänna det.

 
Vissa delar av det här albumet håller vanlig hög Zeppelinklass. Vissa andra delar gör det inte. De skulle ha nöjt sig med en enkel LP. Man vet förstås inte vad de då hade sparat eller plockat bort.
 

Omslaget är gjort enligt samma idé som Led Zeppelin III. På den hade omslaget hål och inuti en pappersskiva med bilder. Här på Physical Graffiti föreställer omslaget ett hus där fönstren är utskurna så huset ändrar utseende och karaktär beroende på hur man placerar innerfodralen och informationsbladet.
 
 
Huset, som är ett hus på den lilla gatan St. Mark's Place i East Village, New York är också känt för att det var där inledningen av videon till Waiting on a friend med The Rolling Stones spelades in.


söndag 22 december 2013

Jag letar

Robert Karl-Oskar Broberg - Jag letar efter mig själv - Live at hemma (1972)

På sin föregående LP började Robert Karl-Oskar Broberg i viss mån frångå lustigheterna till förmån för bland annat erotik. Här finns en fortsättning på det. I Varför flög jag inte på dig där i snabbköpsbutiken? är det inga omskrivningar eller försiktiga antydningar. Han säger (sjunger) precis vad han tänker.

 
Men på den här skivan finns också en del eftertänksamhet, funderande, desperation och sökande. Jo, den heter förvisso Jag letar efter mig själv! Efter tjofadderittanåren ville han hitta ett nytt uttryck, men visste väl inte riktigt hur. Det går ändå inte att ta miste på vem det är.


Som titeln antyder är det en hemmainspelning. På gott och ont. För en hemmastudio ser den av bilderna att döma ut att vara hyfsat välutrustad (för tiden). Det goda med denna hemmainspelning är att det låter ärligt och spontant, det onda är att det låter ... inte så bra (ljudet, alltså).

 
Jag gillar den här plattan men jag kan inte riktigt förklara varför. Den är inte bra i ordets vanliga bemärkelse. Musiken. Det är mest skrammelgitarr och fotstamp. Här är ett axplock från låtlistan:
Allt det gamla har gått i kras för mig.
Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej!
Att ha det taskigt med sig själv i Paris.
Det är inte så muntra titlar precis och resten följer ungefär i samma spår.


När man lägger skivan på skivtallriken får den lilla figuren på etiketten en extra kroppsdel. Det är skojigt eller plumpt, beroende på vilken humornivå man har.


torsdag 12 december 2013

Närmare sanningen

Tony Joe White - Closer to the truth (1991)

Tony Joe White uppmärksammades stort redan då första plattan kom 1969. Vem kommer inte ihåg Polk salad Annie? Min favorit var Willie and Laura Mae Jones på första plattan. Det får jag förklara i ett annat sammanhang.


Därefter dalade intresset för honom ganska snabbt och han föll i glömska för de flesta. Han fortsatte att spela in skivor då och då men de inte rönte samma framgång och uppmärksamhet som de första. Inte i Sverige, i all fall.

Efter att ha skrivit några låtar till Tina Turner och medverkat på hennes album Foreign affair spelade han in detta  album. Låten Steamy windows finns med på båda plattorna. Det är en bra låt men det finns fler, och bättre, på den här plattan. En sådan är (You're gonna look) Good in blues.

Sedan finns det ett par låtar som är ännu mer än mycket bra. Avslutningslåtarna på respektive LP-sida är av den kalibern att de ger rysningar i hela kroppen. Det är inte rysningar som en följd av glädje och munterhet. Tyvärr. Det är gripande men föga hoppingivande.

The other side som avslutar första sidan pekar på några av världens orättvisor och människor som kämpar mot dessa. Upplagt för framtidstro och förhoppningar, kan man tro. Nix. På andra sidan, kanske.

Skivans titellåt som avslutar sida två inger inte större förhoppningar om en bättre framtid. Det är gripande, suggestivt och sorgligt. De sista raderna lyder: And who's gonna tell the Children. How the rivers used to flow crystal blue. And we keep leaving scars on mother Earth. And moving closer to the truth.
 
Sanningens ögonblick.

fredag 6 december 2013

Sell out

The Who - Sell out (1967)

The Who Sell Out är en märklig LP. Den är också rätt så kul att lyssna på - ibland. Fast inte så ofta. Det inget större fel på låtarna. De är ganska typiska för tiden med de obligatoriskt psykedeliska inslag som gällde då. Armenia city in the sky och Mary Anne with the shaky hands är bra exempel på det.

Låtarna håller hög klass. Det är ju The Who. Pete Townshend har i vanlig ordning skrivit det mesta av materialet och John Entwistle har bidragit med ett par.
Låtarna håller, men det som gör att den här skivan inte spelas så ofta är konceptet. Låtarna är nämligen inramade av reklaminslag. De är visserligen fejkade och skämtsamma men efter att ha hört dem några gånger har i alla fall jag tröttnat. Jag har många gånger tänkt göra en egen mixning av skivan där reklaminslagen är borttagna. Det skulle bli en riktigt bra LP. Projektet återstår att genomföras.

Singlar levde ofta ett eget liv vid sidan av de ordinarie LP-skivorna på den tiden. Därav de många samlingsskivor som släpptes. En av plattans låtar släpptes i alla fall som singel och det var I can see for miles. Den är bra men inte en av gruppens mest kända låtar, tror jag.


I avslutande Rael 1 & 2 får man en försmak av vad som skulle komma på nästa LP, den dubbla, Tommy. Delar av Rael är samma melodi som återanvänds i Overture, Sparks och  Underture. I Sunrise kan man höra takter som återkommer i Pinball wizard.
LP:n Tommy återkommer jag till vid ett annat tillfälle.