Tony Joe White uppmärksammades stort redan då första plattan kom 1969. Vem kommer inte ihåg Polk salad Annie? Min favorit var Willie and Laura Mae Jones på första plattan. Det får jag förklara i ett annat sammanhang.
Därefter dalade intresset för honom ganska snabbt och han föll i glömska för de flesta. Han fortsatte att spela in skivor då och då men de inte rönte samma framgång och uppmärksamhet som de första. Inte i Sverige, i all fall.
Efter att ha skrivit några låtar till Tina Turner och medverkat på hennes album Foreign affair spelade han in detta album. Låten Steamy windows finns med på båda plattorna. Det är en bra låt men det finns fler, och bättre, på den här plattan. En sådan är (You're gonna look) Good in blues.
Sedan finns det ett par låtar som är ännu mer än mycket bra. Avslutningslåtarna på respektive LP-sida är av den kalibern att de ger rysningar i hela kroppen. Det är inte rysningar som en följd av glädje och munterhet. Tyvärr. Det är gripande men föga hoppingivande.
The other side som avslutar första sidan pekar på några av världens orättvisor och människor som kämpar mot dessa. Upplagt för framtidstro och förhoppningar, kan man tro. Nix. På andra sidan, kanske.
Skivans titellåt som avslutar sida två inger inte större förhoppningar om en bättre framtid. Det är gripande, suggestivt och sorgligt. De sista raderna lyder: And who's gonna tell the Children. How the rivers used to flow crystal blue. And we keep leaving scars on mother Earth. And moving closer to the truth.
Sanningens ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar