Joan Baez - Diamonds & Rust (1975)
Med viss rätt kopplas Joan Baez ofta ihop med Bob Dylan. Hon har tolkat ett stort antal av hans låtar genom åren. Det är då lätt glömt att hon är en utmärkt låtsnickare själv, förutom att vara en utmärkt tolkare av andras låtar.
På den här plattan är det bara en låt av Bob Dylan, nämligen Simple twist of fate. Den är från hans Blood on the Tracks, som var nysläppt vid den här tiden.
För övrigt är det fyra egna låtar som samsas med Fountain of sorrow av Jackson Browne, Never dreamed you'd leave in summer av Stevie Wonder och Syreeta Wright, Blue Sky av Dickey Betts, Hello in there av John Prine och Jesse av Janis Ian. Som avslutning har hon en medley bestående av I dream of Jeannie av Stephen Foster och Danny boy av Fred E. Weatherly.
Det finns en koppling till mitt förra inlägg, det om Joni Mitchells LP Court & spark. Bland de musiker som deltar finns även här såväl Joe Sample, Wilton Felder som Larry Carlton med. Bland andra. Många medmusiker gör att den här plattan skiljer sig markant från hennes tidiga skivor då hon mestadels ackompanjeras av gitarr. Det är förståeligt att hon ville förändra och utveckla sitt musicerande. Det började långt innan den här skivan.
Största behållningen är titellåten, som hon själv skrivit. Den egna Winds of the old days med ett närliggande tema tillhör också skivans höjdpunkter.
Blue sky (Allman Brothers) är lite mer country än originalet men det fungerar rätt bra. Larry Carlton och Dean Parks gitarrspel är nästan mer Allman Brothers än Allman Brothers själva.
Även om Hello in there är relativt sparsmakad instrumentalt sett har den en lite för hurtig ton som förtar sorgen och eftertanken i texten. Framför allt John Prines original och även Bette Midlers tolkning griper tag i känslorna på ett helt annat sätt.
Det är naturligtvis alltid svårt att tolka andras låtar och göra dem till signa egna. I fallet Jesse är det extra svårt med tanke på att Roberta Flacks version av låten i mitt tycke är den optimala. Janis Ians original är blek i jämförelse och här lyckas inte heller Joan riktigt att få fram den rätta känslan. Never dreamed you'd leave in summer är OK liksom Jackson Brownes Fountain of sorrow. Joan tillför kanske ingenting men bra låtar är bra låtar och hon ger dem ändå acceptabel rättvisa.
Jag föredrar dock Joan i ett lite mer avskalat sammanhang och här är det lite för mycket ackompanjemang för min smak. Därmed inte sagt att det är dåligt, men inramningen tar i vissa fall bort lite av hennes speciella karaktär i låtarna.
Det finns ytterligare en koppling till det tidigare inlägget jag nämnde.
Joni Mitchell delar nämligen sånginsatserna med Joan på låten
Dida. Jag tycker dock att Joans version på
Gracias a la vida från 1974 är mycket bättre.
Det fjärde av hennes egna bidrag,
Children and all that jazz, är det märkligaste på skivan. Jag har egentligen inget emot låten, men det känns som den inte hör hemma här. Kanske
Joni Mitchell, som vid den här tiden utforskade jazzterritoriet, var inspirationen till detta. Jazzigt är det, vilket i sig inte avskräcker mig, men jag hade hellre avstått det här. Tanken på att hon skulle ha gjort ett helt jazzinspirerat album är dock tilltalande. Av det har det dock inte blivit något, tyvärr.
Länkar:
