Kittlingar - Grant håller stilen

John Grant - Grey tickles, black pressure (2015)

Första intrycket när jag just hade köpt skivan var att jag inte uppfattade att den hade någon motsvarighet till "GMF" och "Glacier", två av utropstecknen på "Pale green ghosts", som jag för övrigt utnämnde till 2013 års bästa skiva.

En sådan utnämning blir givetvis svår att följa upp. Efter några lyssningar (det har blivit många fler sedan dess) är jag beredd att skatta denna lika högt.

Som jag skrev i mitt inlägg om "Pale green ghosts" sjunger han väldigt bra och texterna är ömsom vackra, tänkvärda, utlämnande och sarkastiska. Musikaliskt är spektrat även denna gång brett. Det som i sammanhanget tilltalar mig minst är dansmusiken. Mina dancing days är sedan länge historia men jag ska erkänna att åtminstone "Dissapointing" får mig att omedvetet stampa takten.

Albumet inleds lite märkligt med "Intro" i vilken han läser ett utdrag ur Paulus fösta korintierbrev på flera språk, samtidigt. "Love is patient, love is kind ..." Albumet avslutas med "Outro" som är samma text (dock endast på engelska) och då läst av ett barn.

Däremellan levererar han en rad av utmärkta låtar och till ett urval länkar jag i slutet av inlägget. Han är i mitt tycke bäst i de lugnare spåren vilket märks i urvalet. Det är där hans röst får den inramning den bäst förtjänar. 

"Global warning" behöver ingen förklaring. Inledningsraderna i "No mor tangles" (Stockholm is a place that I adore ... ) vill jag gärna instämma i och även att han inte gillar det så kallade Stockholmssyndromet. Hur välbekant han egentligen är med Stockholm vet jag inte, men han har i varje fall varit här minst två gånger och uppträtt på Kägelbanan och Stockholm Music & Art då jag har sett och hört honom. Det var planerat en spelning på Göta lejon här i höst men den blev av förklarligs skäl flyttad till september nästa år.

Sedan det här albumet släpptes har det kommit ytterligare ett album, Love is magic (2018). Den är naturligtvis införskaffad, liksom hans första (Queen of Denmark, 2010) men dessa återkommer jag kanske till vid senare tillfällen. Alla hans skivor kan dock varmt rekommenderas.

Grey tickles lär vara en översättning från isländska och stå för medelålderskris (inte kittlingar) och black pressure är en översättning från turkiska och betyder mardröm. John Grant behärskar ett flertal språk som tyska, ryska, spanska och franska. I en intervju från 2010 nämner han också att han börjat med holländska och svenska. Eftersom han bor på Island gissar jag att han vid det här laget även talar isländska.

Det har nu gått ett par år sedan senaste albumet släpptes så det är min förhoppning att han snart har något nytt på gång. Jag väntar otåligt.

  

Några av höjdpunkterna:

Grey tickles, black pressure ... https://www.youtube.com/watch?v=IV8Z9E3Ciuc

Global warning ... https://www.youtube.com/watch?v=T_pdcKd3dmY

Magma arrives ... https://www.youtube.com/watch?v=umQOa0h-a2M

No more tangles ... https://www.youtube.com/watch?v=tCiAhV8K0h4

Geraldine ... https://www.youtube.com/watch?v=5VXPtp1RPo0

Dissapointing ... https://www.youtube.com/watch?v=U2Ig4sMURdc

Two left feet

Kursaal Flyers - Golden mile (1976)

Kursaal Flyers var ett kortlivat band som bara gav ut tre studioalbum och ett livealbum innan de upplöstes. De fick en mindre hit med inledningsspåret från denna, som är deras tredje platta.

Det två första albumen Chocs away och The Great Artiste lyckade inte locka skivköparna till butikerna. Om det var skivbolaget som gav upp eller om det var ett frivilligt val känner jag inte till men album nummer tre gavs ut på det betydligt större bolaget CBS. 

Det hjälpte föga. Även om Little does she know blev en mindre hit blev LP:n ingen försäljningssuccé och flygarna gav upp.

Det två första albumen gavs ut på Jonathan Kings bolag UK Records vilket borde ha resulterat i att åtminstone någon singel uppmärksammats men så blev alltså inte fallet.

UK Records gav ut de två första plattorna med 10 cc. De lämnade dock bolaget efter Sheet music, 1974. Måhända var det bolagets ambition att hitta ersättare till 10 cc som Kursaal Flyers kontrakterades. I mina öron finns det i alla fall en del likheter mellan banden. 

Låtarna har sinsemellan väldigt olika karaktär. Little does she know låter mycket Phil Spector, men det blandas friskt mellan stilarna. One arm bandit skulle kunna vara en tidig 10 cc, Drinking socially får mig att tänka på Dr John, osv.

Two left feet som fått ge rubrik till det här inlägget handlar om att ha dålig taktkänsla och därmed svårt att göra sig gällande på dansgolvet. Det var ju ofta där man knöt kontakt på den tiden. Numer spelar det nog inte så stor roll nu när det finns andra sätt.

 

Problemet för eventuella skivköpare var kanske att det var för många stilar.

Efter att gruppen upplösts bildade två av medlemmarna The Records. Även det blev ett kortvarigt band som gav ut tre album som alltför få brydde sig om.

 

Det går att hitta Kursaal Flyers plattor billigt i diverse REA-backar. Mitt råd är att då slå till och ge dem en chans. Det är de värda. 

Länkar:

Little does she know ... https://www.youtube.com/watch?v=c9bt9OCqSM4

Drinking socially ... https://www.youtube.com/watch?v=z7OuooLEyaw

Two left feet ... https://www.youtube.com/watch?v=5gyM3aieQSo

Mellan Jesus Christ och Chess

Murray Head - Between us (1979)

Murray Head är nog mest känd för att ha sjungit rollen som Judas i originalinspelningen av Jesus Christ Superstar 1970 och som The American med låten One night in Bankok från Chess 1984.

Däremellan spelade han in ett antal album varav detta är min favorit. Han har spelat in skivor senare också men förutom enstaka låtar har de inte gjort samma intryck på mig.

Omslagsbilden speglar innehållet väl. Det är en till största delen lugn, sorgsen, avskalad, lite öde stämning som präglar låtarna. Samtidigt är det suggestivt, dramatiskt. Det är Eldoradomusik.

Det börjar med ljudet av ett flygplan som landar i Los Angeles, som också är titeln på skivans första låt. Man kan först få intrycket av att det är en hyllning till staden från en besökare som fascineras av stadens boulevarder och ständigt lysande sol. Dock är det inte staden i sig med sina gräsmattor kantade av murgröna och "candy coated homes" som är anledningen till besöket utan troligtvis sökandet efter ett jobb i Tinseltown eller kanske den förrymda kärlek vilken figurerar i låten How many ways som följer efter.

Dessa två är mina favoriter men resterande åtta spår är nästan lika bra.

I Sorry, I love you som är sista låten på sida 1 kan man känna igen tonläget från Judas tidvis desperata röstläge från Jesus Christ Superstar.

Sida 2 öppnar med Countryman som skiljer sig från övriga låtar genom att vara mer up-tempo, lite dansvänlig, men det är undantaget på skivan som gjort att jag inte spelat sida 2 lika ofta som sida 1.

Förutom musik och musikal (han var med i musikalen Hair före inspelningen av Jesus Christ Superstar) har Murray Head också gjort en del filmroller varav den i John Schlesingers Sunday, bloody sunday (1971) är den mest minnesvärda.

Länk:

Between us (full album) ... https://www.youtube.com/watch?v=k1qhpFwk_lw&list=PLgO1IVT8VFyDWyTfO2nnFmW7vs7Q_oLa7