lördag 28 mars 2015

Tenderness junktion

The Fugs - Tenderness junktion (1968)

The Fugs är svåra att kategorisera. Ed Sanders, Tuli Kupferberg och Ken Weaver var väl snarast att betrakta som poeter vilka började framföra sina dikter till rockmusik. Det är kanske inte så originellt i sig, men i början och mitten av 60-talet var det två skilda världar som sammanflätades.


Ett exempel är att de "tonsatte" Allen Ginsbergs mest kända dikt Howl, kallade den "I saw the best minds of my generation rot" (från en tidigare LP), och lyckades trycka in hela texten i en låt på fem minuter.

Tenderness junktion är det (nog) rockmusik, även om stilarna blandas ganska fritt. Första spåret "Turn on, tune in, drop out" är i alla fall rock, psykedelisk rock, med ett budskap som "låg rätt i tiden". Låt nummer två, "Knock knock" är en blues. I några andra låtar finns bland annat inslag av renaissanasmusik och Hare Krishna-mässande.

Musiken är inte största behållningen, kanske. Styrkan ligger mer i texterna som är såväl poetiska (förstås) som samhällskritiska, satiriska, fräcka och roliga.

 
Ed Sanders och Tuli Kupferberg var de tongivande i gruppen. Ken Weavers bidrag till eftervärlden för oss i Sverige är "I couldn't get high" (också den från en tidigare LP) som Dag Vag gjorde om till "Jag blev inte hög".
 
Några exempel från Tenderness junktion:

Fingers of the sun ... https://www.youtube.com/watch?v=7dNJDsf8bHw
The garden is open ... https://www.youtube.com/watch?v=1C9omgNzAAU
War song ... https://www.youtube.com/watch?v=1C9omgNzAAU
Turn on, tune in, drop out ... https://www.youtube.com/watch?v=-cwYHl3IK0Y
Aphrodite mass ... https://www.youtube.com/watch?v=uivSTLnGLbc

lördag 21 mars 2015

Second opinion

Marvin, Welch & Farrar - Second opinion (1971)

Hank Marvin, gitarrhjälte i instrumentalgruppen The Shadows som brukade kompa Cliff Richard på 60-talet, vid sidan av gruppens egna skivutgivningar, fick en strålande idé. Jag bildar en trio à la CS&N och lirar akustisk rock. En LP på försök  ... och så en till ... Second optinion.


Det var ingen dålig idé. Problemet var att alla hade samma idé. Följden blev att man blev övermättad av den här typen av plattor.


Vad exakt som fick mig att upptäcka den här i floden av likartade plattor kommer jag inte ihåg. Förmodligen var det någon av mina bekanta som fångade upp den och gjorde mig uppmärksam på den, eller också var det så enkelt att jag lyssnade på den på P&W och tyckte om den.
Jag har inte gjort några noteringar på omslaget vilket antyder att jag köpte den vid ett senare tillfälle.

 
Det är ofta klokt att få ett oberoende/extra utlåtande (en "second opinion"). När det gäller den här plattan har jag oftast möts av tveksamhet från mina bekanta. Med tanke på att det inte blev en tredje platta från gruppen är det kanske mina bekanta som haft rätt.
 
Några bra låtar är det i all fall!

Länkar:
Black Eyes ... https://www.youtube.com/watch?v=HyM7z2IEeBA
Simplify your head ... https://www.youtube.com/watch?v=NHITeDdAzQA
All day, all night blues ... https://www.youtube.com/watch?v=FU7MoWl1GSE
Lady of the morning ... https://www.youtube.com/watch?v=yPrOvptotkw
Lonesome mole ... https://www.youtube.com/watch?v=VKACeBFP9pg



torsdag 12 mars 2015

Kär kroppsdel har många namn

Cat Stevens - Mona bone jakon (1970)

(Steven) Cat Stevens är ju halvsvensk! Svensk mamma och grekisk pappa. Intressant, eller inte.
Cat gjorde ett par skivor 1967 med Matthew and son som största hit. Det var så jag hörde talas om honom. Han försvann sedan under några år, pga sjukdom, för att sedan komma tillbaka med denna LP. I stället för popstjärna har Cat här blivit en eftertänksam singer/songwriter. Mycket akustisk gitarr och lite piano, precis som det skulle vara.



Den här LP:n gjorde inte något omedelbart intryck på mig, men växte efter ett antal lyssningar och har sedan dess stannat kvar i mitt medvetande. Det mesta håller fortfarande.

Fört ut är Lady D'arbanville som har en aning medeltida känsla, lite grekiskt, kanske. Den handlar om en (f.d.) flickvän. Så originellt. Snyggt och läckert är det i alla fall.

Tredje låten Pop star har jag ett komplicerat förhållande till. Jag vet inte om han är ironisk eller om han önskar fånga upp den avbrutna karriären han hade på gång innan sjukdomen. Refrängen är i fånigaste laget och den har jag väldigt svårt för. Men sedan finns det något med den här låten som jag verkligen älskar. Det är John Ryans basspel. Det är så läckert och lekfullt att jag ändå lätt står ut med de andra fånerierna.

Så här, många år senare, är några av låtarna från den här LP:n fortfarande favoriter som hamnar på spellistor för resor och andra företeelser. Två av dessa är Katmandu och Fill my Eyes. Det är låtar jag aldrig tröttnar på. Han som spelar flöjt i Katmandu är förresten ingen mindre än Peter Gabriel.



Sedan var det ju det där med att namnge vissa kroppsdelar. Jag kan möjligtvis tycka att Mona bone jakon är lite mer poetiskt än, exempelvis, love missile, rocket in my pocket och så vidare, men ...

Länk till:
Lady D'Arbaville ... https://www.youtube.com/watch?v=qZP54bClDRw
Pop star ... https://www.youtube.com/watch?v=-AzaMhIlEII&index=3&list=PL179FBC43DBD90F8B
Katmandu ... https://www.youtube.com/watch?v=_IHI7NheZtA&list=PL179FBC43DBD90F8B&index=8
Fill my Eyes ... https://www.youtube.com/watch?v=59ua92sopJc&index=10&list=PL179FBC43DBD90F8B
Mona bone jakon ... https://www.youtube.com/watch?v=Bv0A0SSpgR0&list=PL179FBC43DBD90F8B&index=6