Konserter ...

... och andra musikevenemang.

Här kommenterar jag konserter och musikevenemang som jag besöker. Senaste evenemanget först. En del konserter och evenemang som jag bevistat innan denna blogg kom till stånd kan komma att hamna som musikminnen i "Memory motel".

Stockholm Music & Arts - Skeppsholmen, 29-31 juli 2016
Årets upplaga kändes i ett tidigt stadium lite blek men allt eftersom akter lades till utvecklades det som vanligt till en fantastisk musikhelg.
Jag blev lite besviken på Rufus Winewright men vad gjorde det. Tre gånger Patti Smith samt bland andra Joan Baez och favoriten John Grant. Avslutande 3-D föreställning med Kraftwerk inte heller att förglömma.

Status Quo - Gröna lund, 3 juli 2016
Det låter rätt trötta och det beror inte enbart på att Rick Parfitt saknas. De börjar hoppfullt med Caroline, men sedan blir det en ojämn låtlista som inte verkade vara särskilt väl genomtänkt.

Deep Purple - Gröna lund, 2 juli 2016
Inledande Highway star lovar mer än de sedan lyckas hålla. Det är inte dåligt, men inte heller särskilt bra. Gammalt och mindre gammalt blandat, utan märkbar genomtänkt tanke. Jag får erkänna att min romans med Deep Purple varade bara några år i början av 70-talet och Fireball är i mitt tycke höjdpunkten. En tröst blev då att de bjöd på Demon's eye vilket inte är höjdpunkten på plattan, men tack ändå.

Suede - Gröna lund, 9 juni 2016
Lite bättre än väntat, måste jag säga. Jag har inte lyssnat på dom sedan mitten av 90-talet och hade inte så stora förhoppningar om att de skulle leverera något stort. Jag är nöjd med att få några av favoriterna från tiden framfördes med någotsånär värdighet. Animal nitrate och So young räckte för att jag skulle vara nöjd.

Hollywood Vampires - Gröna lund, 30 maj 2016
Alice Cooper envisas med att spela ett alltför stort antal covers på sina egna framträdanden och som sångare i detta coverband blir det inte så stor skillnad. Här är det covers plus några Alice Cooper-låtar.
Det ska vara en hyllning till avlidna hjältar och visst blir många uppmärksammade. Bowie, Bolan, Lennon, Hendrix med flera. OK framfört och bandet är det egentligen inget fel på, men det ger ingen mersmak. De är rutinerade musiker, med undantag av Johnny Depp. Vad ska man säga om honom? Han var där, men ändå inte. Han hade nog annat att tänka på.
Bäst och sämst: Inget.

Bob Hund - Gröna lund, 13 maj 2016
En vecka av ljuvlig sommarvärme byttes plötsligt ut mot rå ishavskyla denna fredagskväll. Huttrande och insvept i filt blev det ändå ytterligare en trevlig afton på Grönan. Bob Hund levererar givetvis enligt förväntan.

Wolfmother - Gröna lund, 6 maj 2016
Acceptabel inledning på Gröna-lund-sommaren. Hård rock som jag inte hade någon som helst koll på i förväg. Första intrycket är bra, men lite anonymt. Tveksamt om jag tar mig tid att lyssna in mig på Wolfmother. Påminde lite om Black Sabbath/Ozzy Osbourne.

Madonna - Tele2 Arena, 14 november 2015
Inga höga förväntningar. Madonna har aldrig tillhört favoriterna, men viss kan jag erkänna att en del låtar har etsat sig fast på ett positivt sätt.
Förvånande nog utnyttjade hon inte utrymmet särskilt väl. En stor arena kräver ibland stora gester. Det här var rena motsatsen till konserten med U2. Inga stora videoskärmar så att publiken långt bort kunde se vad som hände på scenen. Inte ens mitt på ståplats var det möjligt att se bra.
Det var dagen efter terrorattacken i Paris och den tysta minuten är det som jag kommer att minnas av konserten. Det var så tyst att det kändes i kroppen. Märklig, och stark, känsla.

Steve Earle - Göta lejon, 3 november 2015

Det här hade jag sett fram emot. För några år sedan så jag honom på Cirkus och det var mer än bra. Han har varit här sedan dess men det har jag missat, så nu var jag verkligen upplagd även om jag tycker att senaste plattan inte hade motsvarat förväntningarna.
Tyvärr får jag säga att denna konsert inte heller motsvarade förväntningarna. Det var självklart inte dåligt, men det var inte helt och hållet i mitt tycke. Det var för mycket av senaste plattan. Låten "Baby, baby, baby" förstår jag mig verkligen inte på. Han vill spela blues, vilket förstås är helt OK, men ...
En del "klassiker" fick vi förstås, som "Guitar town", "Copperhead road" och "Galway girl" men de flesta av mina favoriter lyste med sin frånvaro. Jag fick i alla fall "The revolution starts now" som plåster på såren.

U2 - Globen, 16 september 2015

Jag har inte följt U2 särskilt noggrant, och speciellt inte de senaste 20 åren. Därför är många av konsertens låtar, om inte helt okända, så åtminstone lite anonyma i förhållande till de kända, tidiga. De blandar såklart nyare och äldre och därför behöver man inte känna sig helt okunnig.
Det är ändå inte låtarna i sig som blir minnet av den här konserten. Det är i stället själva upplevelsen. Aldrig tidigare har jag upplevt att "rummet" utnyttjats i sådan grad. Scenen i sig är väl inte så mycket att orda om utan det är rampen med de enorma videoskärmar som sträcker sig från scenen och ut över nästan hela ståplatsområdet. Mäktigt, även om det hela får karaktären av ett konstprojekt snarare än en konsert.

Stockholm Music & Arts - Skeppsholmen, 1-2 augusti 2015

Nedkortat till två dagar och hälften svenska artister gav inte årets upplaga samma förväntan som tidigare år. Absolut inget ont om svenska artister, men spänningen mattades något för min del, måste jag erkänna.
Jag klagar inte. Det var bra ,och man får väldigt mycket för pengarna. Överraskningarna var dock obefintliga. Jag har inte fått några nya favoriter att följa. På den negativa sidan är att några uppträdanden var i Eric Ericssonshallen (som rymmer bara 450 personer) utanför festivalsområdet.

Dag 1:
Artister: Frida Hyvönen, Good Harvest, Jonathan Johansson, Nils Frahm, Natali Felicia, Hello Saferide, José González, Tori Amos, Thåström, Anna von Hausswolff

Jag kom lagom till första akten på stora scenen. Först ut där var Good Harvest (en duo förvillade lik First Aid Kit). Därmed behövs ingen beskrivning av hur det lät. Två duktiga tjejjer med gitarr. Trevligt att lyssna på, men scenen var i största laget för att göra dem rättvisa.
Nils Frahm hade jag stora förväntningar på, som inte helt infriades. Det är mycket spännande att lyssna på men inte särskilt intressant att titta på. En kille med en massa synthar ...
Hello Saferide var kanske inte i högform, men är bra även på en dålig dag.
Jag hade sett fram emot Tori Amos. Måste erkänna att jag blev lite besviken. Det lät bra och jag ger ett extra plus till henne som den enda som kommenterade att det också var Pride-dag. Besvikelsen ligger i att det var enerverande att titta på. Ensam på scen med, på ena sidan ett piano och på den andra en synth, som hon hela tiden växlade emellan.
Thåström avslutade kvällen.

Dag 2:
Artister: Sofia Karlsson, Daniel Norgren, Noonie Bao, Love Antell, Jane Weaver, Tony Allen, Beth Hart, Van Morrison, Timbuktu & Damn!, Anna Ternheim


Kebnekajse - Gröna lund, 20 juli 2015.

Det är inte så länge sedan senast så det blev ungefär som förväntat. Inga stora överraskningar. Klassiker som Barbrödslåten och Horgalåten fick sällskap av nyare tolkningar av traditionella spelmanslåtar och nyskrivna låtar i samma anda. Gånglåtar och polskor, men ingen hambo.
Mest som föväntat, med Mats Glenngårds fiol och Kenny Håkanssons gitarr som huvudingrediens. Mindre väntat var en låt som jag närmast vill klassa som surfmusik och att Kenny Håkansson sjöng på en av låtarna.
Bra, mycket bra, och två basister gav det hela en tyngd värd vilket hårdrockband som helst.

Robert Plant And The Sensational Spaceshifters- Gröna lund, 14 juli 2015

Mycket folk, men inte fullsatt. Kön till bar och toa dock lika lång som vanligt. Jag var osäker på vad som skulle hända denna kväll. Det är länge sedan Led Zeppelin lade av och Robert Plant har gjort mer eget än vad Zepp gjorde under sin verksamma tid. Jag misstänkte ju att det skulle bli en och annan av Led Zeppelins låtar, men kanske inte så mycket.
Det började med Trampled under foot från Physical graffiti, vilket kunde ha varit bättre.  Han har mycket att välja bland, och så tar han den. Misstänksamheten skruvades upp ett par snäpp. Efterföljande Tur it up gjorde inte saken bättre.
Det är en tveksam start, men det tar sig. Bandet är strålande och inslagen av udda stränginstrument ger låtarna en udd som lyfter och ger dem oväntad spänning.
Efter ett tag blev jag allvarligt orolig då en mycket långsam Dazed and confused började. Det är ett monster som med Led Zeppelin kan sträckas ut till närmare halvtimmen. Så blev det som tur är inte denna gång. Den övergick efter bara en kort stund, tack vare strängbändarna, till något som närmast kan liknas vid en jig. Jag kunde pusta ut.
Med tanke på att det var så mycket Led Zeppelin kunde vi (jag) väl ha fått höra Kashmir. Den hade passat mycket bättre i sammanhanget än mycket annat.
Trots alla invändningar var det en bra konsert. Plant har rösten och bandet har en pondus som lyfter Plant och låtarna. Zeppelin-låtarna fick oftast en annorlunda inramning än den vanliga, vilket man får tacka för.
När det var som allra bäst lät det som här i Little Maggie ... https://www.youtube.com/watch?v=Dsy6eAz4a3I


Alice Cooper - Gröna lund, 3 juli 2015

Förra gången han var här och spelade på Gröna lund var det fullsatt så jag fick åka hem igen utan uträttat ärende. Denna gång var jag förberedd så jag var ute i något bättre tid och kom in som en av de sista i en lång rad av förväntansfulla gamla chockrockare.
Kön vi entrén var bara en försmak av kön till ölhaket längst in, men även där kom jag efter tålmodig väntan in och fick chansen att svalka strupen denna varma sommarkväll.
Med en blandning av gamla klassiker, halvgamla publikfavoriter och lite nyare utfyllnad blev de flesta nöjda av reaktionerna att döma. Hello hooray är ingen egen låt  men var en värdig inledning på kvällen som sedan inrymde bland annat Under my Wheels, Go to hell och The ballad of Dwight Fry.
Jag störde mig en aning på cover-avsnittet med Revolution, Foxy lady, My generation och några till med tanke på att han har tillräckligt många egna låtar att ta till. På slutet kom i alla fall I'm eighteen och School's out. På slutet kom också Poison vilket blev låten som tyvärr fastnade i skallen och gjorde sig påmind hela vägen hem.

Billy Idol - Gröna lund, 28 juni 2015

Gröna lund är populärt tillhåll denna sommar. Jag hade inte trott att denna Billy skulle locka så många. Fullsatt, 17 000 personer. Alla hade inte kommit för han skull, men ändå. En ganska vital Idol bjöd på en underhållande kavalkad av, för mig, både kända och okända låtar. På betryggande avstånd från trängseln närmast scenen ser han ut ungefär som förr och med låtar som Rebel Yell och Dancing with myself i bagaget kan det ju inte gå helt fel. Lyckat, utan att för den skull göra allt för djupgående intryck.

Ace Frehley - Gröna lund, 17 juni 2015

Årets invigning av Gröna lund (om man bortser från förra veckan då det var fullsatt så att jag inte kom in). Snålblåst och duggregn hade ändå lockat rätt så många.
Jag har aldrig varit något stort fan av Kizz och jag har absolut ingen koll på vad Ace Frehley gjort på egen hand. Därför var det utan stora förhoppningar jag gick till Grönan denna kväll. Följaktligen behövde jag inte bli besviken, men å andra sidan blev jag inte heller glatt överraskad. Att döma av publiken gjorde han det han skulle göra. För mig blev intrycket ... inget intryck alls.

Nationaldagen - Söders gator,  juni 2015

Även i år fylldes söders gator av musik av skilda slag denna dag. Pop och rock i lite olika varianter med inslag av jazz, folk och annat smått och gott. Varierat.
Korsningen av Östgötagatan och Åsögatan är förstås utgångspunkt i dubbel bemärkelse. Från min terrass ser jag rakt ner på banden som spelar där.
Tillsvidare spelade där när jag kom ner på gatan men jag stannade bara till för att höra hur det lät och gick sedan vidare österut på Åsögatan. Vid nästa gathörn spelade Roof  Down, och de var värda att lyssna på en stund. Exempelvideo här ... https://www.youtube.com/watch?v=dDYA6S5kx-k
Tog Södemannagatan söderut och stannade till vid An Ideal For Living där jag bläddrade igenom några LP-backar medan jag slölyssnade på Jazz Med Frazze.
Svängde av på Skånegatan och utanför Pet Sounds stod ett annat gäng och spelade, Timourus Wield. De gjorde inte så stort intryck så jag gick vidare och hamnade åter på Östgötagatan och i korsningen till Bondegatan stod nästa band, Falacumbé, som fick publiken att svänga till latinamerikanska rytmer. Lyssna här ... https://www.youtube.com/watch?v=_qfpfiCXlaE
Därefter var det dags att ta sikte på Medborgarplatsen där det byggts upp en scen, dagen till ära. När jag kom dit hade Hanna Gustavsson just börjat spela och vem träffar jag där om inte Janne Berglund,  den flitigaste konsertbesökare jag känner till. Denna var hans 104:e konsert för året!
En plötslig regnskur "tvingade" oss att ta skydd vid närmsta bar där vi tröstade oss med varsin öl och betraktade nästa band, Folkbandet, på avstånd och därefter skildes våra vägar. Vid det här laget var jag tämligen nerkyld och punkarna Fuck Frankie, som var nästa band på scen, lyckades inte värma mig så jag valde att vända hemåt igen. Då, plötsligt, började solen skina men jag gick hem i alla fall.
Spelningarna som till en början varit relativt volymsvaga hade nu skruvats upp ordentligt. Detta medförde att det inte bara var spelningen i mitt gathörn som hördes upp till mig. Från Åsögatan/Götgatan kom sambarytmer från Sambomba, från Åsögatan/Östgötagatan kom rock-covers från Bishop Dex och från Åsögatan/Södermannagatan kom dronemetall från WAF. Allt detta blandades till en kakafoni av ljud som inte var helt och hållet njutbart.
Sista band i mitt hörn var Snowy Dunes. Precis som övriga band denna dag var det en ny bekantskap för mig. De flesta kommer jag snart att ha glömt igen men Snowy Dunes har viss chans att stanna i minnet. Riktigt bra! Länk till singeln Desert Cold ... https://www.youtube.com/watch?v=ZL_kQfLNTB8


Hökartorget (med förband David Rönnegård) - Kägelbanan ,8 maj 2015

David Rönnegård, singer-songwriter, hade jag inte hört talas om innan denna kväll. Efternamnet hade jag dock hört tidigare, nämligen namnet på prästen i Garpenberg där jag gick i skola som barn, men om det finns ett släktskap vet jag inte.
Det blev i alla fall en trevlig bekantskap. Ackompanjerad av akustisk gitarr framförde han ett antal egna låtar, stundtals förstärkt av en cello, spelad av en ung dam jag missade namnet på. Välgjort och bra om än inte särskilt originellt. Utvecklingspotential, absolut.
Huvudakten, Hökartorget, är jag hyfsat bekant med. För ett par år sedan spelade de på Popaganda och de gav då ett gott intryck. Sedan dess har det också kommit en LP, omskriven här ... http://bengtchi.blogspot.se/2014/04/energi-sa-det-racker.html
Energin och spelglädjen finns kvar sedan jag hörde dem senast. Måhända kände de sig som hemma, då jag hörde många tala det vilda tungomålet från trakten, hitresta eller hitflyttade. Vad vet jag.
Full fart och ett knippe justa låtar gjorde kvällen till en trevlig tillställning. Deras hit sticker förstås ut lite extra. Med risk för att den åter igen ska snurra non-stop i skallen nämner jag ändå titeln ... ADHD-skalle.

The Statesboro Revue - Akkurat, 26 april 2015

Ett relativt nytt band från Austin, Texas, som lyckas få ganska traditionella grepp att kännas relativt egna. Visst kommer jag på mig då och då att fundera var den eller den slingan påminner mig om. Är det John Mayall, Allman Brothers eller kanske Poco? Inget är rätt, men inget är heller fel. Referenserna är inte för att förringa bandet. Det är ett alldeles utmärkt band! Det svänger riktigt bra och förhoppningsvis ska tiden visa att de har det som gör att de sticker ut i förhållande till andra likande band.

Record Store Day - 18 april 2015

Den här dagen är tillägnad skivbutiker och skivköpare, men som grädde på moset bjuds det också på livs levande musik i en del av butikerna denna dag.
Eftersom Pet sounds ligger bara ett par kvarter från där jag bor började dagen där. Först ut var Weeping Willows som dagen till ära släppt debut-skivan på vinyl och därför mest framförde låtar från den. Trevligt, bra och välfylld lokal. Efterföljande Johan Kinde valde jag att höra ute på (Skåne)gatan. Några nya låtar blandat med äldre. Ingenting som imponerade på mig. Tredje akten Jonathan Johansson hörde jag bara lite av pga att ett uppdrag plötsligt gjorde sig gällande.
Efter en tur till Hötorget för diverse inköp hamnande jag hos Bengans på Drottninggatan. Där befann sig Anders F Rönnblom, vars avslutande del jag kunde njuta av.
Snabbt hem igen för att leverera varorna från Hötorget och inmundigande av en lunchsmörgås och lite kaffe innan kosan styrdes till S:t Eriksplan och butiken The Beat Goes On där Johan Johansson och Ola Magnell skulle uppträda. Trångt! Jag lyckades ändå glida in och Johan hördes mycket bra medan efterföljande Ola knappt kunde urskiljas från sorlet. Det var dagens besvikelse då jag hade sett fram emot att höra Ola Magnell för första gången på många år.

Solstafir - Debaser Medis, 7 februari 2015

Det har varit en blek start på år 2015 i konserthänseende för min del. Jag tog mig i alla fall i kragen och förflyttade mig, trots iskyla, de två kvarter från hemmets lugna vrå som krävdes denna lördagkväll för att få en välbehövlig dos av isländsk rock.
För någon månad sedan hade jag inte hört talas om Solstafir och jag kommer inte heller på varför jag plötsligt lade märke till gruppen. Det spelar förstås mindre roll. Det väsentliga var att jag fick ändan ur vagnen. Om det var ett besvär, så var det faktiskt värt det. Lite preparation hade jag naturligtvis gjort och lyssnat igenom deras plattor, utan att för den skull kunna utge mig för att vara insatt. Jag visste i stort sett vad jag hade att vänta.
Det var ändå överraskande bra. Det börjar så stilla med första minuterna av Lagnetti, inledningsåten från senaste plattan. Sedan brakar det loss! Det är hård intensiv rock med instick av plötsliga lugna, ödsliga, sekvenser. Spännande. Ibland kommer jag dock att tänka på U2, fast på ett bra sätt.

Det var två förband denna kväll. Det första, Nordic Giants, såg och hörde jag bara delar av sista låten så det ska jag inte uttala mig om. Det andra, New Keepers Of The Water Towers, hade jag fått tips om av Wivi, vars svärson spelar i bandet. Doom-metal lär det kallas och jag är inte alls kunnig i genren, så om jag gör märkvärdiga associationer får det stå helt och hållet för mig. Långsamt. Det är det första man (jag) tänker på. Lite grand som låten Black Sabbath ... spelad på för låg hastighet. Kombinera det med psykedelia och progg (inte Hoola Bandoola, möjligtvis Kebnekaise), typ tidiga Pink Floyd eller nutida Earth. Tempot höjdes något mot slutet. Tungt, bra.

Som helhet för kvällen måste jag så klart (tyvärr) infoga min vanliga invändning. Vad är det som gör att bara tondöva och allmänt hörselskadade blir ljudtekniker?

The Boppers - Akkurat, 14 december 2014

Jag ska erkänna att jag inte hade särskilt höga förväntningar inför denna spelning. Det var mera av att det kanske är kul att höra hur de låter nu. Jag har aldrig varit fan av gruppen och tyckte redan från första början att de gjorde bleka kopior av, även då, utnötta standardlåtar.
Till råga på allt aviserades den här spelningen som "Jingle bell rock" och eftersom jag inte är särskilt vänligt inställd till jul i allmänhet, och julmusik i synnerhet, kan jag inte skylla på att jag inte visste vad jag gav mig in på.
De drog igång med "Santa Claus is coming to Town", men tog sedan en paus från jullåtarna och drog några klassiker som "The Wanderer" och "Summertime blues" för att sedan varva med bjällror och grötrim.
Publiken var full-talig och när jag skulle slingra mig ut efter sisådär halva första set var det inte utan visst besvär, motstånd och indragna magar.
Jag kan inte påstå att köandet i en halvtimme innan vi kom in var värt besväret, även om jag hade trevligt sällskap av Janne Berglund, flitig konsertbesökare.
The Boppers är ingen höjdare.

Anders F Rönnblom - Akkurat, 7 december 2014

Det är ganska precis ett år sedan senast Anders spelade på Akkurat. Då var det avslutning för den då rådande sättningen och Jesper Lindberg hade sin sista spelning med bandet.
Denna kväll var Jespers banjo, mandolin och steelguitar ersatt med en extra gitarr. Det gjorde den här spelningen betydligt tyngre, rockigare. Det var bra förra gången, men bättre denna gång.
En Dusty Hill-lookalike med tungt pådrivande bas och, om jag inte tar fel, Peter R Eriksson på gitarr blev det både svängigt och tight.

Torsson - Akkurat, 26 oktober 2014

Jag hade ingen aning om hur många fans Torsson hade i Stockholm så jag tänkte att det skulle räcka med att komma en kvart innan spelningen på Akkurat skulle börja denna söndagskväll. Fel, fel, fel! Kön sträckte sig nästan ända upp till Hornsgatspuckeln när jag anlände (jo, jag överdriver lite).
När jag ändå var där ställde jag mig i kön och hoppades på att eftermiddagsgästerna skulle strunta i musikunderhållningen och bege sig hem i stället. Fel igen. Inga lämnade lokalen. Nåja, jag stod kvar i kön och hörde att bandet började spela. Det var ganska kul ändå för en del av de köande visade sig vara väl insatta i Torssons repertoir och underhöll oss förhoppningsfulla konsertbesökare med förstärkning av de låtar som sipprade ut genom fönster och ingången som stod på glänt. Småningom droppade gästerna av och under pausen släpptes jag slutligen in.
Rätt så snabbt lyckades jag tränga mig fram till baren och beställde en Tjockhult att svalka mig med och tvärs över baren tyckte jag mig skymta Janne som jag överenskommit med att träffa. När jag väl kommit fram till andra sidan av baren var han försvunnen. Däremot träffade jag lite senare en gemensam bekant, nämligen Helen, också en frekvent besökare av Akkurat.
Torsson, då!
Vad kan man säga om dom?
Jag har lite blandade känslor. De har de mest udda, absurda och skojiga historier som någonsin framförts till popmusik som jag kan komma på. Fånigt för det mesta, tänkvärt ibland, skruvat nästan jämt. Jag är ingen hard-core Torssonfan men det blev ett par timmar av trevlig underhållning väl värd en söndagskväll.
Många av de förväntade låtarna dök upp, som t ex Turistinformation, men (den kanske var med i första set) inte Max och Nisse. Med tanke på att många låtar presenterades med förklaringar skulle jag gärna ha velat höra vad som hände med Max.

Ghost - Gröna lund, 26 september 2014

Satan, vad det var bra. Infestissumam, andra plattan med Ghost, har vuxit och blivit en av mina favoritplattor det senaste året. Även om det är en nöjespark fungerade den här spelningen bättre än den på Stockholm fields tidigare denna sommar. Fördelen är, relativt, mörker. En eftermiddagsspelning mitt i sommaren ger inte den rätta inramningen. Rykten hade sagt att Gröna lund skulle släcka ner all belysning inför spelningen, men så blev det tyvärr inte.
Det är lite märkligt och förbryllande, fast på ett bra sätt, med Ghost i mitt tycke. Deras image säger en sak, som i viss mån speglar texter och musik. Evil!
Å andra sidan låter det rätt snällt emellanåt, särskilt som sångaren har en, för sammanhanget, rätt vanlig röst och sångstil. Då blir det mer pop än elak hård rock. Ena stunden "Hell Satan" och nästa "Here comes the sun, do, do do do" ger en viss schitzofren känsla.
Bra var det. Jag blev lite orolig ett tag att inte få höra min favorit, men den kom som extranummer. Ghuleh/zombie Queen. Satan, vilken bra låt!
https://www.youtube.com/watch?v=yRB1hTjxjMg

Turbonegro - Gröna lund, 18 september 2014

Utan djupare kunskap om norska Turbonegro var det ändå med viss positiv förväntan som jag gav mig iväg till Grönan denna vackra sensommarafton. Jag bryr mig inte särskilt mycket om den kultstatus bandet uppenbarligen besitter och har lite blandade känslor inför de fans som kallar sig turbojugend.
På något sätt hittar de en egen stil och uttryck även om vissa influenser ibland lyser igenom. Jag låter mig gärna ryckas med. Det kallas säkert något speciellt men för mig  är det en juste blandning av rock'n'roll, punk och glamrock som är väldigt tilltalande. Det är första gången jag ser bandet så jag kan inte göra någon jämförelse mellan förra sångaren Hank Von Helvete och hans efterträdare, som tydligen är engelsman. Strunt samma, det lät bra och jag ska ta och lyssna in mig på deras skivor. Det verkar finnas en hel del att upptäcka.

Oholics + Pink Mountaintops - Debaser Strand, 12 september 2014

Förbandet Oholics, från Göteborg, var en ny bekantskap för mig. En rätt trevlig upptäckt, dessutom. I efterskott har jag läst mig till att Ebbot producerade deras första platta och att många jämfört Oholics med The Soundtrack Of Our Lives. Andra band som nämnts i sammanhanget är Spiritualized och Happy Mondays. Nåja, psychedelia med rötter både till nämnda band och i sin tur till deras rötter i 60- och 70-talspsychedelia var det i alla fall.
Kvällens huvudattraktion Pink Mountaintops från Canada var jag i alla fall flyktigt bekant med, tack vare en musikintresserad granne vid namn Peter. De spelar också rock med psychedeliska drag och med ett mycket sympatiskt sväng som tilltalar mig. Gemensamt för kvällens två band, förutom det psychedeliska (värst vad det ordet används ofta) var gitarristernas spelstil. Av någon anledning (knäppt ihop västen med gylfen?) stod de framåtlutade som om de bugade när de spelade. Gemensamt, också, var att ljudet från gitarrerna inte gick fram riktigt. Det gällde i och för sig de övriga instrumenten också. Det var inte särskilt bra ljud. Bandet är ett av flera band som har Stephen McBean som gemensam nämnare. Ett annat är Black Mountain.

Festival för 17 - Nytorpsgärde, 6 september 2014

Festival för 17 är en endagsfestival som skapades på initiativ av folk som varit aktiva i Linje 17 Mot Rasism. Festivalen är gratis och artisterna ställer också upp gratis. Bland artisterna fanns bl a Nina Ramsby, Stefan Sundström, Nike och den Röda Orkestern, Slag från hjärtat, Strindberg som tortyr, Kåldolmar och kalsipper, Spinning Jennies, Darya och månskensorkestern, Folktinget och Scary Mosters. Det var en härlig, solig sensommardag.
Septembermörkret hade lagt sig och en del av de yngsta besökarna hade lämnat området, eller somnat i vagnarna, när huvudattraktionen Teddybears gick på scenen lite senare på kvällen. Det var dock långt ifrån folktomt (jag hörde en siffra 23000 besökare) då Teddybears med gästartister avslutade kvällen. Även om jag höll mig på betryggande avstånd från värsta trängseln framför scenen var det omöjligt att inte ryckas med av spelglädjen och intensiteten både från scenen och publiken. Jag hade glömt hur bra de är. En klasföreställning, helt enkelt! Jag tycket till och med att det var OK med lite fyrverkerier i slutet.

Stockholm Music & Arts - Skeppsholmen, 1-3 augusti 2014

Dag 3:
Artister: Doug Seegers, Richard Thompson, Seun Kuti & Egypt 80, The Magic Numbers, Goat, Neil Young & Crazy Horse

Efter två dagar av medelbra underhållning kom så söndagen, och då tände det verkligen till. Jag hörde tyvärr bara slutet av Doug Seegers spelning, men det var en utmärkt start på en ruskigt bra avslutning av festivalen. Thompson spelade solo men han fyllde ändå scenen och därefter kom Sean Kuti med band och fyllde scenen, inte bara fysiskt med stort band utan också med en festivalstämning som verkligen passade i den gassande solen.
Magic Numbers är väldigt dämpade i förhållande till Kuti & co som var företrädare på scenen men de levererade ett knippe låtar som passade utmärkt som andningspaus mellan Kuti och Goat. Goat, som jag bara hade hört talas om innan skruvade upp stämningen åtskilliga varv med ett sväng som fick publiken att dansa vilt.
Kvällens, och hela festivalens, höjdpunkt var förstås avslutningen med Neil Young och Crazy Horse. Det finns förstås inte ord nog att beskriva hur det lät och hur det kändes. Neil och Poncho var så laddade att senaste veckans åskväder förvandlades till en vindpust i jämförelse. Det enda klagomål jag kan rikta mot spelningen är att den var så kort att alla mina favoritlåtar inte kom med.

Dag 2:
Artister: Amazon, Tarek Atoui, Gnucci, Beth Orton, Jenny Wilson, Anders Wedin, Peter Lemarc

Kom till Beth Orton, men blev inledningsvis lite besviken att hon var där solo (hon fick småningom lite förstärkning). Det gjorde inte så mycket för hon var riktigt bra på egen hand. Jenny Wilson hade jag inga förväntningar på men blev positivt överraskad. Mycket energi! Minus för ljudmixen, dock.
Anders Wedin (Moneybrother, Pengabrorsan) hade jag inte heller några direkta förväntningar på. Det visade sig vara ett riktigt tight gäng och jag fick (positiva) Springsteenvibbar på slutet av spelningen. Många hade väntat på Peter Lemarcs spelning som var kvällens avslutning och ni som läst Aftonbladets recention har förstått att han var fantastisk. Det är om man gillar honom. För min del spelar det mindre roll. Jag gick efter ett par låtar. Det räckte.

Dag 1:
Artister: The Tarantula Waltz, Goldfrapp, Linnéa Henriksson, Chrissie Hynde, Television, Jill Jonsson med gäster

Jag kom lagom till spelningen med Goldfrapp, men satt mest på avstånd tillsammans med mina festivalkompisar Annika, Hasse och Janne. Föga upprörande musik, men som bakgrund till första ölen och planering för resten av kvällen passade det utmärkt. Detsamma gäller Linnéa Henriksson. När det var dags för Chrissie Hynde var det dags att lyfta på rumpan och glida fram till scenområdet. Det var fortfarande ganska glest bland besökarna så det var lätt att komma fram till en bra plats. Chrissie levererade förstås, men jag hade kanske föredragit några fler av mina favoriter från hennes katalog. Klart godkänt!
Television var förstås busbra, även om jag inte tycker om konceptet med att framföra en hel skiva från början till slut. Jag vill ha några överraskningar när jag går på konsert.
Efter Television gick jag hem. Inget ont om Jill Jonsson, men ...

King Diamond - Gröna Lund, 25 juli 2014

King Diamond är en figur som jag känt till att han existerar och vilken genre det gäller, men som jag aldrig har lyssnat på. Om jag hade gjort det hade jag kanske avstått från kvällens besök på Grönan, eller också hade jag måhända uppskattat det mer.
Det är heavy metal med välkända ingredienser. Tunga snabba trummor, pumpande bas och ylande gitarrer. Ylande gällde också sångaren själv och det var det som jag hade svårast för. Det blev rätt påfrestande efter en stund. Annars var det bra tryck och framför allt en snygg scen. Nu har jag sett och hört King Diamond men det är tveksamt om jag upprepar den erfarenheten.

Captain Black Beard - Göta källare, 24 juli 2014

Tack vare tips från välinformerade Jan Berglund hamnade vi tillsammans på Göta källare denna heta sommarkväll. Om fler hade vetat om hur behagligt sval lokalen var skulle förmodligen publiken varit större. Förbandet Inacoma försökte så gott de kunde att få lite respons från den fåtaliga publiken men resultatet var lika svalt som lokalen. Gitarristen försökte låta lite elak men det nådde inte ut och sångaren hade inte riktigt kontroll på i vilket läge rösten skulle höra hemma. Jag instämmer med Janne: högst 2 på en 5-gradig skala.
Då var huvudbandet betydligt roligare att höra. En trummis som gav sina trummor en rejäl omgång, en sångare med stor röst, två kompetenta gitarrister, varav den ene var sångaren och en headbangande basist gav oss en timme hård trevlig rock. Jag kom att tänka på Allman Brothers och Thin Lizzy. Om det är en särskilt bra jämförelse vet jag inte, men åt det hållet i alla fall.
Captain Black Beard har gett ut två album.
Här är en låt från den senaste.
https://www.youtube.com/watch?v=hO8bQg1D66Y

Popaganda - Galärparken på Djurgården, 19 juli 2014

Popaganda, samarbetet mellan Föreningen Popaganda och Parkteatern har nu blivit en tradition. Det är en gratis minifestival under en eftermiddag då några unga band få chansen att visa vad de går för. Efter en ur väderlekssynpunkt tveksam början utvecklade det sig till en soligt het eftermiddag. Musikaliskt då. Jag såg och hörde bara de två första inslagen. Llojd som kom först var ett lite trevligt syntpopband av 80-talssnitt. Efterföljande Solen började som om de hade Kent som största inspirationskälla men efter några låtar avslöjade de att inspirationen även kommer från såväl Black Sabbath som Neil Young. Sämre inspirationskällor kan man ju ha. I båda fallen gäller att hitta ett eget uttryck för att sticka ut från mängden. Vad resten av eftermiddagen hade att erbjuda låter jag någon annan att berätta om. Jag gick nämligen hem.

Nisse Hellberg - Gröna lund, 8 juli 2014

Nisse är trogen sina rock'n'roll-rötter. Det svänger. Rockabilly och rock'n'roll. I varje låt kan man ana inspirationskällorna utan att för den skull få en känsla av plagiat även om det ibland är snubblande nära.
Nisse har skapat en egen identitet och lämnat Wilmer X bakom sig. Jag gillar det. Dock inget ont sagt om Wilmer X.
Jag saknade dock många av mina favoritlåtar från Nisses plattor, men det kan jag stå ut med.
Ett litet minus för att han antydde att han ville hinna hem och titta på fotboll.


The Rolling Stones - Tele2 Arena, 1 juli 2014

You can't always get all you want!
Det är en omöjlighet när det gäller The Rolling Stones. Hur skulle det ens vara möjligt? Om så konserten varat i ytterligare ett par timmar hade man inte fått allt man vill ha. Inte jag i alla fall.
Jag har sett dom flera gånger tidigare och jag har varje gång tänkt att de är något alldeles extra. Det går inte att betygsätta eller jämföra deras konserter med några andra. De är utanför skalan. Så även denna gång. Jag gick dit inställd på att det skulle bli bra, men blev ändå överraskad av att det var så bra. De flesta låtarna den här gången är från åren kring 1970. Det är väl inget fel i det men jag hade gärna sett/hört lite mer tidsspridning i låtvalet. Några fler överraskningar hade också suttit fint. De börjar starkt med Jumpin jack flash, som annars brukar sparas som ett av extranumren. Efter några låtar till kommer Angie som förstås är en utmärkt låt, men som sänker tempot onödigt mycket. Den ganska färska Doom and gloom som följer drar åter upp tempot. Den visar att de fortfarande kan göra riktigt bra låtar. Därefter är det åter full fart ett tag bland annat med utmärkta All down the line och Out of Control.
En brutal temposänkning blev det igen med You got the silver och en Keith-låt som de verkligen borde ha hoppat över. I mitt tycke borde de också ha skippat Midnight rambler, eller åtminstone ha kortat ner den ordentligt. Mittenpartiet är mer än lovligt segt. Det är visserligen trevligt att Mick Taylor då får vara med och leka en stund. Det ser dock mest ut som om han undrar vad han gör där och han tycks inte veta hur mycket plats han får ta. Han ser sig oroligt omkring men spelar såklart alldeles utmärkt. För övrigt var back-up-bandet det vanliga med bland andra Bobby Keys, Darryl Jones och Chuck Leavell.
Efter ytterligare en rad mycket bra framförda (om än lite uttjatade) låtar blir det dags för extranummer. You can't Always get what you want inleder tillsammans med en kör inlånad för dagen/kvällen och som avslutning får vi ... ni gissade rätt ... Satisfaction. Jag började gäspa vid första tonen men piggnade plötsligt till igen då de faktiskt lyckades få liv den gamla uttjatade låten. Det var imponerande och det var en bra kväll. Jag trodde och hoppades att de skulle spela It's all over now som avslutning och till minne av Bobby Womack men så blev det tyvärr inte.
Hade jag fått bestämma hade jag bytt ut en del av låtarna, men man får ju inte alltid som man vill

Bunny Wailer - Gröna lund, 27 juni 2014

Ingen sommar utan reggae. Då hoppas jag att sommaren kommer tillbaka för nu har vi fått en god dos av reggae i klassisk stil. Bunny Wailer är en legend i eget namn, för att inte tala om hans medverkan i legendariska The Wailers tillsammans med Bob Marley och Peter Tosh.
Den här kvällen var det en stor skara reggaefans (ock andra) som samlats på Gröna lund för att avnjuta en av de allra största av de återstående legendarerna i genren. Stämningen var hög och ljudet likaså. Ljudet var dessutom bra, vilket jag uppskattar.
Det började riktigt bra med att ett par av back-up sångarna gjorde ett lovers-rock-nummer. Positivt, piggt och medryckande. När Bunny själv kom i på scenen sjönk tyvärr tempot avsevärt och det kändes lite segt och religiöst, för min smak (Give me that old time religion).
Det lunkade sedan på i reggae-takt, precis som väntat. Bra, och medryckande som det ska, men lite enahanda i längden. Jag gillar det men för min del ska reggae tas i lagom stora doser.
Bunny får nog finna sig i att ha hamnat i skuggan av Bob Marley i The Wailers, men visst var han en viktig del i bandet och har sin fulla rätt att framföra låtar från den gemensamma katalogen av låtar.
https://www.youtube.com/watch?v=mebyre-ekUE

Flogging Molly - Gröna lund, 18 juni 2014

Om man saknar The Pogues och The Clash kan Flogging Molly lindra smärtan en aning. De är amerikaner, fast sångaren är från Irland, men det låter som om de vuxit upp i samma kvarter som The Dubliners, The Pogues och Clash.
Det  är full fart från första stund och publiken på Grönan är med på noterna. Det enda man kan klaga på (vilket jag ofta gör) är ljudet. Det är tyvärr rätt grötigt vilket gör att det är svårt att urskilja att det finns såväl flöjt, fiol, banjo och dragspel med på scenen.
I stället för att försöka beskriva hur de låter lägger jag in en länk till en spelning från Los Angeles tidigare i år. Den är i stort sett identisk med kvällens spelning.
https://www.youtube.com/watch?v=ZNNgbV8z7lc

ZZ Top - Gröna lund, 16 juni 2014

Ett knökfullt Gröna lund presenterade ZZ Top denna fina sommarkväll. Jag tänkte väl att det skulle bli mycket folk, men SÅ mycket var ändå en överraskning. Favorithaket tog bara in folk "bakvägen" och körerna var så långa att nästan var beredd att ge upp. Det gjorde jag förstås inte ;) Väl inne träffade jag Daniel och Dick, hitresta från Dalarna, vilket var en trevlig överraskning.
Skäggen bjöd på precis vad de var där för att bjuda på, nämligen en underhållande parad av välkända hits från sin storhetstid, däribland min favorit Sharp dressed man. De lyckades också få med lite Jimi Hendrix (Foxy lady) utan att det störde.
Det blev en trevlig kväll. Det är skönt att de fortfarande verkar ha kul när de spelar. Trängseln gjorde tyvärr att synintrycken av spelningen för min del kom på skam. Jag orkade inte tränga mig fram i den kompakta publikmassan.
En personlig bonus för kvällen. En okänd dam tyckte att jag hade en cool stil. Ironi, eller inte, så är det inget man hör varje dag. Jag väljer att ta det som en komplimang.

Pixies - Gröna lund, 10 juni 2014

Bara ett drygt halvår sedan senast var Pixies tillbaka. Skulle det kunna bli lika superbra som senast, tänkte jag när jag satt på färjan från Slussen mot Djurgården och Gröna lund denna härligt varma försommarkväll. Sannolikt inte.
Så omtumlande bra som senast blev det såklart inte, men jag blev ändå inte besviken. De öppnade med Bone mashine och sedan var det full fart utan temposänkande prat. Så vill jag ha det. Inget tomt prat om hur fantastisk publiken är och hur fantastiskt det är att vara just här.
Mycket bra, även om det inte går att jämföra med spelningen på Münchenbryggeriet i november. Största problemet är förstås inramnigen. Grönan är jättetrevligt men ger inte alltid den rätta konsertkänslan eftersom det pågår så mycket annat runt omkring.

Lars Demian - Akkurat, Södermalm, 8 juni 2014

Jag skulle väl egentligen ha suttit hemma och planerat för måndagen men tog mig ändå tid att ge mig ut i sommarvärmen en stund för en liten promenad till Akkurat för att lyssna på Herr Demian. Jag har sett honom flera gånger förut, men han tål att höras många gånger. Han är verkligen unik i sitt uttryck. Finns det någon mer än han som har bastuba som komp?
Nu såg och hörde bara första set, men det var i gott sällskap av Annika, Hasse, Janne och Peter. Bara en sån' sak!


Nationaldagen - Söders gator, 6 juni 2014

Liksom förra året fylldes söders gator av musik av skilda slag denna dag. Pop, rock och visor. Inga dragspel och fioler, nationalsång, flaggor, knätofsar och annat trams.
Jag har första parkett till ett av gathörnen där några av de medverkande banden uppträdde, nämligen korsningen av Östgötagatan och Åsögatan. Från min "balkong" ser jag rakt ner på banden som spelar. Det blev såklart utgångspunkten för min dag.




















Första bandet, Mangoove, Östgötagatan/Åsögatan, namnet till trots, hade en manlig basist men resten kvinnor. De spelade bluesbaserad rock som fick mig att tänka på Bonnie Raitt. Helt OK.
Jag passerade sedan Medis där det var paus/byte och gick därför vidare längs Götagatan, riktning Slussen, där jag stannade till för att lyssna på Atlantic Francis, bestående av tidigare elever från Kärrtorps gymnasium, enligt en tidigare kollega Madeleine Fridlund. Jag kände dock inte igen någon av dem som en tidigare elev till mig. De spelade folkinspirerad pop/rock. Mest egna låtar, men även Lay me my Money down.
Vandrade vidare längs Götgatan och råkade på Supralunar, en rocktrio, typ lite hårdare. OK, men ganska ointressant.
Efter en utflykt till Hornstull för viss shopping var jag åter vid Medis där The Tube spelade. Här var det en manlig trummis och resten kvinnor. De fick mig att tänka på Patti Smith, på ett positivt sätt.
Efter ytterligare shopping var jag åter hemma i hörnet av Östgöta och Åsö och där skulle just The Graden börja spela. Två akustiska gitarrer ackompanjerade två sångerskor, duktiga men ganska intetsägande så jag gick hem med mina inhandlade varor. Deras uppträdande var så försiktigt ett det knappt hördes in, men jag kunde urskilja You can have him (Sån't är livet) medan jag ställde in mjölk och öl i kylskåpet.
Sedan blev det mer liv i luckan. Två coverband, Bishop Dex och TBFKADG, avslutade med bl a Born this way, Venus, Let's stick together, Suffragette city, Gimme shelter och Hog farm.
Därefter tog det slut i det hörnet, men man kunde höra att musiken fortsatte på andra ställen, lite på avstånd. För min del fick det räcka så.


Sthlmfields - Gärdet, 30 maj 2014

En hel eftermiddag och kväll med hård, hård rock. Jag tvivlade aldrig på att det skulle bli en tung musikupplevelse. Det som oroade mig för var om det skulle bli en Sonisphere-blöt tillställning. Det var mycket som tydde på det under förmiddagen och för säkerhets skull inhandlades ett par vattentäta skor på hemvägen från jobbet. Det var bra men jag hade nog klarat mig ändå för det kom inte särskilt många regndroppar.
Jag missade de första akterna men var på plats lagom till Cult Of Luna på södra scenen. Det var en ny bekantskap och bra start som tilltalade mig. Några tempoväxlingar kan ju faktiskt tillföra lite spänning till manglandet. Samma sak med Ghost som spelade lite senare. De har riktiga låtar och inte bara en ljudmatta. Sedan skiljer sig sångaren från många andra liknande band genom att han sjunger i stället för att ryta. Det ger ett snällt intryck, texterna till trots.
Slayer var förstås huvudattraktionen för min del och de levererade som förväntat.
Andra som spelade: Mastodon, Danzig och några som kallade sig Metallica. Det kan nog bli något av dom med tiden.


Danko Jones - Gröna lund, 16 maj 2014

Efter en tid av total konserttorka för min del har musiksäsongen äntligen startat igen med årets första konsert på Gröna lund.
Danko Jones är en sån där snubbe som jag hört då och då, gillat, och tänkt att honom måste jag lyssna in mig på. Det har aldrig blivit av och därför har jag inte särskilt bra koll.
På sommarens första fina kväll blir denna konsert en fin början på, vad som verkar, en intensiv musiksommar. Intensiv är också intrycket av kvällen även om det blir alldeles för mycket fucking-snack för min smak. Jag föredrar ett uppträdande där musiken kommer i första hand. Jag är där för att lyssna på musik och inte för att höra alla klyschor om hur fantastiskt det är att vara här igen och bla bla bla.
Hur som helst var det bra men förmodligen kommer jag inte att lyssna in mig på honom efter det här heller.


Anders F. Rönnblom - Akkurat, Södermalm, 22 december 2013

Det började så bra med Skratta tills tåget går. Sedan förstod jag att jag inte hade följt honom speciellt noga de senaste 10-15 åren. Det kom en massa låtar som jag inte hade någon koll på, alls. Bra förstås, men det är svårt att ta till sig nya Rönnblomlåtar live då det är svårt att uppfatta texterna helt och hållet. Texterna är ju en av hans starkaste sidor.
Rönnbloms röst är väl inte den mest kraftfulla i vanliga fall och denna kväll kändes den lite extra klen. Det var länge sedan jag såg honom senast så det är kanske bara inbillning. Bandet var utmärkt tight och Jesper Lindberg som spelar banjo, mandolin och steelguitar (gnällgitarr) hade tydligen sin sista spelning med bandet vilket bringade fram extra känslostormar hos band och delar av publiken. På mig imponerade han inte särskilt mycket. Visst spelar han bra, men någon Rusty Young är han inte.
Det blev som vanligt en alldeles utmärkt kväll på Akkurat. Rönnblom med band bjöd på några timmar utmärkt rock för både kropp, själ och hjärna. Även om många av mina favoriter fattades i spellistan fick vi i alla fall några gamla godingar som Ömhetsdesperado, Jag kysste henne långsamt, Europa brinner och den för årstiden obligatoriska Det är inte snön som faller samt extranumret Komedia. Jag gick hem nöjd med kvällen.


The Crazy World Of Arthur Brown - Debaser Strand, Södermalm, 5 december 2013

Jag får väl erkänna att jag hade rätt dålig koll på vad Arthur Brown gjort sedan, och förutom, I put a spell on you och, förstås, Fire. Det var därför mest med nyfikenhet snarare än hög förväntan jag begav mig till Debaserfilialen Strand denna regniga decemberkväll. Jag visste att han brukar vara rätt vild på scen så jag räknade med att bli underhållen åtminstone på det sättet.
Det var underhållande, mycket underhållande. Mr Brown var i högform. Lång och smal med målat ansikte och flint studsade han omkring på scenen. Då och då fick han, förutom bandet, sällskap av en dansare, en gång i Carmenutstyrsel, en annan gång som indisk magdansös och ytterligare några karaktärer till. Han framförde förstås Fire men i stället för äkta eld illustrerades det med att dansaren dansade omkring med tunna eldliknande tygstycken. Det är lågt i tak på Strand så den brinnande hatten han brukar använda var inte aktuell denna kväll.
Jag blev lite förvånad över att han sjöng så bra. Mellan growlande och Ian Gillan-falsett kunde man få ren skönsång som i The voice of love, en oväntad ballad. För övrigt var det i stort sett full fart kvällen igenom och det var väl vad de flesta var där för.
Att kategorisera föreställningen är lite svårt. Jag skulle vilja kalla det en psykedelisk urladdning. Det går att hitta mängder av referensramar som sträcker sig över minst ett halvt sekel. Han har uppenbarligen fått inspiration av Screaming Jay Hawkins (I put a spell on you) men man anar en och annan inspirationskälla från senare år också. Det kan förstås vara så att det i själva verket är han som är ursprunget till många av senare tiders "stilar".

Black Sabbath - Friend Arena, Solna, 22 november 2013

Jag börjar där jag brukar sluta. Ljudet. Det blev en glad överraskning att ljudet denna gång var bra. Efter två förfärliga ljudupplevelser på den här arenan var jag var beredd på det värsta och hade inte särskilt höga förväntningar på att det skulle fungera denna gång heller. Men faktiskt, de får godkänt!
Konserten då. Jo den får också klart godkänt. Ozzy var väl inte i allra bästa form men jag klagar inte på honom annat än att jag tröttnade på att han gapade "I can't fucking hear you" hela tiden. Tony Iommi var i alla fall i högform, likaså Geezer Butler. Nye trummisen, vad han nu heter, skötte sig också men eftersom jag avskyr trumsolon längre än tio sekunder drog jag mig tillbaka mot utgången under hans oändliga solo i Rat race. Låtvalet föll mig annars i smaken med tonvikten på de tidigaste albumen och några av de starkaste låtarna från det senaste.
Det var trångt på ståplatsområdet och när vi ålade oss fram till vad vi trodde var baren hamnade vi på fel sida av en avspärrning och baren där vi fastnade. Fördelen var att vi stod näst intill mixerbordet, vilket kan förklara det oväntat bra ljudet. Nackdelen var att det inte blev någon förfriskande öl. Det var kanske lika bra, eftersom jag hade arbetsdag dagen efter.


Pixies - Münchenbryggeriet, Södermalm, 15 november 2013

Det går knappast att beskriva den här konserten på ett rättvist sätt. Den som inte var där skulle inte tro på mig. Så bra var det.
Jag vet inte om det går att beskriva Pixies för någon som inte känner till dem. Om man säger en blandning mellan Slayer - Ramones - Velvet Underground - Neil Young, så är man åtminstone i närheten, tycker jag. Detta bara som en fingervisning om vad det rör sig om.
Det är en rock-konsert. Bullrande, fysisk och  positivt påträngande. Jag blir matt av bara tanken. Musiken och intensiteten har huvudrollen och någon extra rekvisita behövs inte för att förstärka upplevelsen. Jag har inte järnkoll på deras hela produktion men bland mycket annat får vi Wave of mutilation, Bone machine och, förstås, Debaser. Det blev ingen Neil Young-cover denna gång men det kan jag stå ut med.
Riktigt, riktigt bra var det. Eller var det så att jag bara var på mitt allra bästa konserthumör. Nej, jag tror inte det. Känslan sitter fortfarande i, nu ett halvt dygn senare.

Nick Cave & The Bas Seeds - Annexet, Stockholm-Globen, 6 november 2013

Jag har för det mesta höga förväntningar när jag går på konsert. Speciellt när det är någon, eller några, som jag gillar riktigt mycket. I bakhuvudet finns ändå alltid en viss oro för att bli besviken.
Nick går ut hårt denna kväll. Det är rock-Nick. Även några låtar som på senaste plattan är rätt stillsamma får den här kvällen en betydligt tyngre inramning. Det knappt jag känner igen dem.
Efter ett tag slår han sig ner vid pianot och vi får några lugnare låtar, bland annat Into my arms. Sedan är det full fart igen.
Oron för att bli besviken var denna gång helt obefogad. Det var en fantastisk konsert även om ett par av mina favoriter, The weeping song och More news from nowhere, uteblev denna gång. Jag har inte full koll på hela Caves produktion och en del av låtarna var för mig okända (eller kanske så omgjorda att jag inte kände igen dem). Extranumren var förvånansvärt svaga men den avslutande nya låten gillar jag och den antyder att nästa album kanske också blir ett relativt lugnt album. Fast egentligen vet jag inte om jag gillar den lugna eller den vilda sidan av Nick Cave bäst. Det är antagligen bara en fråga om den tillfälliga sinnesstämningen (hos mig).
Ett stort tack även till Janne Berglund som var förutseende nog att köpa biljetter i god tid och dessutom behålla en till mig som inte var smart nog att köpa biljett innan det var slutsålt.


Israel Nash Gripka - Pet sounds skivbutik, Södermalm, 5 november 2013

Efter att par låtar med "förbandet" Ellen Sundberg äntrade Israel Pet Sounds "Scen" för att framföra ett knippe akustiska låtar. Förstärkt med endast en extra akustisk gitarr blev det som vanligt på Pet Sounds en intim och sympatisk spelning. Det var förvånansvärt glest i publiken, dock.
Gripka är för mig en ny bekantskap men han har goda förutsättningar att bli en långvarig sådan.


Billey Shamrock - Big Ben, Södermalm, 30 oktober 2013

Releasefest för Billeys nya skiva Billeys ljusa sida. Big Ben är ett trevligt litet ställe och Billey är alltid trevlig att lyssna på. Ofta ser och hör man honom ensam med sin gitarr men denna gång hade han förstärkt sig med såväl elgitarr, trummor, bas och keyboard. Det blev en rockigare föreställning än vanligt.
Det som var precis som vanligt är Billeys humor och ordvrängeri. Bland ett knippe egna nyförfattade alster denna afton rymdes även en av mina favoritlåtar av Bernt Staf, nämligen Ledsagarinna till lidelse.
Billey bjöd i vanlig ordning på en underhållande festivitet.


Joshua James - Akkurat, Södermalm, 20 oktober 2013

Denna söndagkväll gick jag till Akkurat för att tillsammans med några goda vänner lyssna på Temerence Movement. Jag lyckades som en av de allra sista klämma mig in i lokalen. Jag lyckades också med konststycket att både tränga mig fram till baren och sedan till några av mina vänner som hittat ett från trängsel skyddat litet utrymme snett bakom scenen. Därifrån kunde man bara se ryggen på ett par av musikerna men det hördes bra.
Jag tyckte liksom inte att jag kände igen Temperence Movement trots att jag bara sett dem en gång tidigare. Det var inte så konstigt eftersom det i stället var förbandet Joshua James som stod på scenen. Om detta visste jag dock ingenting i förväg.
Det var nu absolut ingen otrevlig överraskning. Tvärt om. Det var ett riktigt bra band. Pålitlig rock i samma anda som till exempel Tom Petty, Poco och liknande band. När de sjöng på spanska kom jag  att tänka på Los Lobos.
Nu blev det inget TM för min del. Jag lämnade vänner och TM att glädjas åt resten av kvällen. Själv gick jag hem i pausen för att försäkra mig om ett piggt uppvaknande till en välfylld arbetsmåndag.


Dave Edmunds & Band - Debaser Medis, 17 oktober 2013

Det började bra med From Small Things (Big Things One Day Come). Det var tyvärr inte den här dagen (kvällen) som stora saker skulle komma. Små saker var det även om det inte ledde till stora saker. Korta låtar och kort konsert. Dave Edmunds är förstås inte dålig och det svenska bandet som kompade var mer än kompetent. Ändå kändes det mest som ett dussinband. Problemet ur min synpunkt är låtvalet. Visst, vi fick några förutsägbara godbitar som Deborah, I hear you knocking och Sabre dance, men det kändes som om de spelade dem av ren pliktskyldighet. Med tanke på Edmunds musikhistoria skulle det ha kunnat bli en (flera timmar lång) blixtrande hitparad från början till slut. I stället bjöds på en rad rätt mediokra (men fungerande) rocklåtar. Frågan är om man behöver höra Johnny B. Goode ännu en gång? Det var dagen före Chuck Berrys födelsedag, men ändå. Väl framförd, men en gäspning var inte långt borta.
Måhända var det något som jag inte hade förstått. Jag hade förväntat mig ett knökfullt Debaser den här kvällen men det var knappt halvfullt. Det drev inte upp stämningen nämnvärt. Det var nog lika bra att de bara spelade drygt en timme.


NRBQ - Akkurat, Södermalm, 6 oktober 2013

Det är inte så länge sedan de var här senast, men då missade jag det. Jag så dem någon gång i början av 80-talet om jag minns rätt och jag har sedan dess inte heller lyssnat särskilt ofta på deras skivor. Det var med viss förväntan jag trotsade söndagskvällsnojan för en promenad till Akkurat.
Det var det värt. Det här är ett underhållande gäng. Terry Adams var i högform och hamrade på sina keyboards så det är ett under att de inte gick i bitar. Han påminner en del om Iggy Pop, både till utseende och till utlevelse.
Man saknar förstås Big Al men nye gitarristen gör även han ett gott jobb.
Det är en sanslös blandning av stilar de bjuder på med rock, rockabilly, jazz, texmex, swing osv. allt framfört med en stor portion humor och, framför allt, spelglädje. Vi får bland mycket annat förstås Wackey tobackey men också Herman's Hermits gamla I'm into something good. Här framförs den, enligt Terry Adams, så som Chuck Berry skulle ha spelat den.  Jag tyckte nog att det lät mer som hur Dave Edmunds skulle ha spelat den, men det blev ju inte sämre för det.

Glasvegas - Pet sounds skivbutik, Södermalm, 11 september 2013

För att kränga några extra exemplar av sin senaste skiva gjorde de (två av dom i alla fall) en intim spelning på en av stans bästa skivbutiker. Trevlig idé!
Glasvegas har inte lyckats fånga mitt intresse tidigare och den här spelningen gjorde inte saken bättre. Det lät tråkigt och gnälligt. Jag orkade bara med ett par låtar. Som tur är låter det faktiskt bättre på skiva.

Robyn - Winnerbäck - Kent - Tele2 Arena, Stockholm, 24 augusti 2013

Helt oplanerat hamnade jag på detta invigningskalas. Tack till Jan Berglund, som hade en biljett över.
Tre bra akter. Vad skulle kunna gå fel?
Jag har inte brytt mig särskilt mycket om Robyn. Hon är bra och en och annan låt har fastnat i huvudet. Här är hon överraskande bra, speciellt när hon får hjälp av Christian Falk. Fast då kör dom en cover. Snygg ljussättning och juste bildspel.
Lars Winnerbäck startar ensam och akustiskt men får därefter uppbackning av ett stadigt rockband. Winnerbäck är bra och även här är ljusspelet effektivt.
Avslutande Kent inleder med "999" följt av "Ingenting" och ...
Men.
Jag har utmärkt hörsel, en egenskap som inte verkar särskilt viktig när det gäller att vara ljudtekniker på konsertarenor. Ljudet den här kvällen var möjligtvis snäppet bättre än vad Friends Arena kan bjuda på, men långt ifrån godtagbart. Det går bara att uppfatta enstaka ord av texterna och mellansnacken. Det är mest en gröt av ljud. Särskilt basen.
Visuellt är jag däremot nöjd. Snyggt ljusspel och väl placerade bildskärmar med bra skärpa. I det här sammanhanget tycker jag också att ca en timme för varje akt är precis lagom.

Magnus Uggla - Gröna lund, Stockholm, 23 augusti 2013

Uggla är en god underhållare och det började utmärkt med "Varning på stan" och "Jag skiter". Publiken sjunger med och stämningen är på topp. Även de kvinnliga delen av publiken sjunger glatt med i " ... jag fick tag på en biff ... och se'n är jag av med liket bredvid ... att ragga brudar har för oss blitt en sport." Det var inte lika glada miner när det gäller dessa texter då skivan kom ut 1977.
Därefter sjunker tempot men allsången fortsätter. Det blir lite trist efter ett tag och jag väljer att dra mig hemåt.
De två inledande låtarna är från LP:n "Va ska man ta livet av sig för ...". Först på den plattan finns låten "Vår tid 1977" med texten "Det är vår tid nu, 1977". Hans tid var 1977 och då fungerade det bra och han kunde reta och röra upp känslor. Idag är det helt ofarligt, snällt och allsångsgulligt.

Mary Coughlan - Lydmar, Stockholm, 14 augusti 2013

Tre kvällar i rad uppträdde hon på Lydmars utomhusscen och det skulle ha varit en skandal att missa henne igen. När hon var här senast krockade det med något som jag nu har glömt vad det var frånsett att jag vet att jag ångrade mig efteråt.
Hade hon varit smart hade hon börjat på utsatt tid. Då hade hon inte behövt frysa så mycket. Vi i publiken hade heller inte behövt frysa så mycket.
Hur det lät. Bra, så klart!
Hon har en härlig röst och ett bra låtval som inkluderar såväl klassiker från Billie Holidays repertoir som egna och andras nutida alster.
Pianist, basist och saxofonist hade hon som komp vilket inramade hennes väl valda repertoir med den äran. Hon aviserade en återkomst till Stockholm med en Billie Holiday-föreställning inom relativ snar framtid. Det låter intressant, men jag föredrar när hon blandar gammalt och nytt (nyare).
Mina favoriter är "I want to be seduced" och "Whiskey didn't kill the pain".

Pugh - Lilla scenen på Gröna lund, Stockholm, 13 augusti 2013

Pughs powertrio. Gitarr, elkontrabas och trummor. På papperet - lite tveksamt, i praktiken - ingen dum idé alls. Det är förvånansvärt tight och (den något överåriga) publiken är snabbt med på noterna. Det är ju också välkända noter för alla.
En rad Pugh-pärlor bjuds vi på. Han har en imponerande låtskatt att ösa guldkorn ur. Det är det som är styrkan och bäst denna kväll. Ett par lite svagare låtar kunde ha bytts ut men det är en marginell invändning. Helhetsintrycket är mycket positivt även om mellansnacket fick en aning för mycket utrymme.

Slayer - Gröna lund, Stockholm, 7 augusti 2013

Det är i alla fall variation i konsertbesöken för min del. Den här kvällen blev det hård, hård rock. Trash metal kallas det visst. Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i genren. En del namn är förstås bekanta men i stort sett stannar det där. Det är bra men jag har inte ägnat någon större energi på att lära mig mer.
Slayer gillar jag. Det är svårt att peka på vad som skiljer dem från de övriga frånsett att jag lyssnat lite mer på just Slayer. De har starka låtar, Tom Aray och framför allt Kerry ... King.
Ett knökfullt Gröna lund är inte ultimat inramning för den här musiken. Det var en hel del barn och familjer som förmodligen befann sig på plats av helt annan anledning än att lyssna på bandet. Därför var det också många som skulle förflytta sig genom publikhavet vilket är irriterande för de riktiga diggarna. Som jag. Irriterande var även att de placerat mixertältet längst fram i ena hörnet av scenen. Det gjorde att publiken var tvungen att tränga ihop sig ännu mer i mitten för att kunna se något. Jag undrar hur de tänkte där. Från Kaskad och området utanför kunde man absolut inte se något alls. Det kanske var meningen.
Var det bra? Det är klart att det var! Snabbt, medryckande, intensivt, hårt, högt ...
Och det var ingen som behövde hjärtmassage under spelningen i alla fall.

Rokia Traoré - Mosebacketerrassen, Stockholm, 5 augusti 2013

Jag hade turen att få biljett till konserten på Mosebackes terrass denna varma, sköna måndagskväll - tack Facebook och Södra teatern! Det blev det perfekta komplementet till årets Stockholm Music & Arts som i år helt missat att ta men några afrikanska inslag.
Rokia Traoré är från Mali och musiken är följaktligen därefter. Svängande, spännande och medryckande! Inte ens coola jag kunde stå helt stilla utan gungade i (hyfsad) takt med musiken.
Jag brukar ju alltid klaga på ljudet men denna gång hade ljudtekniker med hörseln i behåll engagerats. Det lät alldeles utmärkt! Det gick faktiskt att höra varenda stavelse i det hon sjöng. Vad hon sjöng har jag däremot ingen aning om. Det mesta var, tror jag, på bamana och en del var på franska. Rekommenderas varmt!
Ett färskt exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=ypoKpVsDgkE

Stockholm Music & Arts - Skeppsholmen, Stockholm, 2-4 augusti 2013

Dag 1:
Artister: Goran Kajfes Subtronic Arkestra, Mattias Alkbergs Begravning, Diamanda Galas, CocoRosie, First Aid Kit, Regina Spector

I stort sett en bra dag. Det är ett betydligt svagare startfält jämfört med förra året (gäller alla tre dagarna) men stämningen är fin och vädret går inte att klaga på. Artisterna har det svettigt med gassande sol rakt i ansiktet. Mattias Alkberg ser nästan ut som om han ska smälta.

På minussidan. Diamanda Galas är ganska speciell och ska helst avnjutas i rätt så små portioner. Här blev det lite för mycket av det "goda".
CocoRosie hade jag väntat mig mycket av. De är också ganska speciella om än på ett betydligt mer kontrollerat plan. Det som gjorde mig besviken (lite överdrivet) var, som så många andra gånger, ljudet. Basen skar sig hela tiden. Var hittar de alla tondöva ljudtekniker som får härja på så många konserter? Värst var ändå mellanakten så oralbatteristen fick fritt "spel"-rum. Olidligt och, om möjligt, ännu värre än ett vanligt trumsolo.

Dag 2:
Artister: Susanne Sundför, Modern Fantazias, Maia Hirasawa, Sofia Jannok, Efterklang, Rodriguez

En bra dag. Tyvärr hade jag inte tillfälle att se alla artister men är jätteglad att jag kom i tid till Modern Fantazias. Det var dagens största överraskning. Mycket, mycket bra. Maia Hirasawa var också bra. Jag hade inte förväntat mig något särskilt och blev glatt överraskad. Sådant är trevligt. Avslutande Rodriguez såg jag också. Bra, förstås, men lite tråkig. Måhända var det tröttheten som spelade mig ett spratt. De övriga artisterna missade jag tyvärr.

Dag 3:

Artister: Lune, Mariam The Believer, Billy Bragg, Laura Mvula, Prince

Åldern (min, alltså) har tagit ut sin rätt. Kroppen är seg efter två festivaldagar. Därför är jag inte på plats förrän lagom till Billy Bragg. Han levererar förutom, utmärkt mellansnack, ett antal av mina favoriter som "Levi Stubb's tears", "Waiting for a great leap forwards" och "Sexuality". Rysningar av välbehag i värmen.
Laura Mvula hade ett utsökt band inklusive stråksektion. Soul-jazz kanske man kan kalla det. Mycket bra! Henne vill jag gärna se i lite mer intim klubbmiljö. Då blir det om möjligt ännu bättre.
Avslutande Prince/Symbolen/Artisten/Prince(igen) ... Jag kan till viss del instämma i Aftonbladets recension, men ... Hur j-a svårt kan det vara att hålla tiden! På ett ungefär, i alla fall. Trekvart efter utsatt tid kommer en kvinna (jag vet inte vem) ut på scenen och poängterar att det är absolut fotoförbud och ger publiken 30 sekunder (eller nå't) på sig att stänga av sina mobiltelefoner. Ja, de hade i alla fall fattat att de inte kunde förbjuda dom. Vi erbjöds dock att fotografera henne i tio sekunder. Suck! Sedan försvann hon igen och det tog närmare en halv timme till innan Symbolen behagade komma fram. Jo, det var bra och han låtsades älska oss. Som vanligt har jag åsikter om ljudet. Den här gången var ljudet kvalitetsmässigt mycket bra, men plågsamt högt. Jag lämnade platsen innan extranumren.

Slutintryck: Bra festival med hyfsad bredd i artistutbudet. Några trevliga överraskningar, några uppfyllda förväntningar och några besvikelser. Man får valuta för inträdespengarna (speciellt om man orkar med hela programmet). Som sagt tidigare. Inte alls lika starkt som förra året, men klart godkänt. Jag hoppas på en fortsättning nästa år. Och lika bra väder!

Stefan Sundström - Gröna lund, Stockholm, 29 juli 2013

Den enda invändning jag har är att lilla scenen är i minsta laget den här kvällen. Trångt långt utanför dansbanan och (den mycket behagliga) värmen gjorde för min del att jag inte ville ha alltför nära kontakt med övriga besökare. Nackdelen blev att det var svårt att höra tillräckligt bra. Stefan är en god underhållare och publiken låter sig ryckas med. En blandning av nytt och gammalt är vad som erbjuds. Amors pilar finns förstås med. Minuterna efter avslutad spelning står Stefan bland besökarna och pratar. Inga divalater här inte. En fin sommarkväll och en magnifikt färgsprakande kvällshimmel.


Bad Religion - Gröna lund, Stockholm, 25 juli 2013

Punk. Bad Religion har vid det här laget varit med, så att säga, ett tag. Jag har inga djupa kunskaper om bandet men känt till att de existerat och när hört dem har jag gillat det. Förutom "21st century digital boy" har jag inte lagt några låttitlar på minnet.
I vilket fall som helst var de bra på Grönan denna kväll. Efter över 30 år som band har de fortfarande energi, kraft och tempo värdigt ett punkband. Det smittade av sig på publiken. Jag har väl inte memorerat fler låttitlar och jag kanske inte kommer att investera i alla deras skivor men även i fortsättningen kommer jag att uppskatta när jag hör dem.
Det är väl som de själva säger. It's just a punk rock song. Punk-t.


Hellsingland Underground - Akkurat, Stockholm, 21 juli 2013

När det är semester fungerar det utmärkt att gå ut en söndagskväll. Akkurat har den sympatiska principen att bandet börjar spela klockan 20, utom på sommaren då de börjar spela klockan 21. Behöver man inte stiga upp tidigt på måndagmorgonen efter så är det ju inga problem och har man som jag turen att ha gångavstånd hem är saken klar.
Denna söndag spelade ett för mig helt okänt band vid namn Hellsingland Underground. Tipset kom, som så ofta, från Jan Berglund som har bra koll på intressanta spelningar.
Det blev rock i rätt klassisk anda. Man kan ana influenser lite olika håll. Jag tänkte ibland på Allman Brothers, Black Crowes och lite New York Dolls. Perssons Pack tror jag också att de har lyssnat på. Hur som helst var det underhållande och jag kan tänka mig att höra dem igen. Scenen var i minsta laget för den ena av gitarrsiterna som var "yvig i gesterna", om man säger så. Om det var tur eller skicklighet att ingen knockades av hans gitarr låter jag vara osagt.


Popaganda - Galärparken, Stockholm, 20 juli 2013

Popaganda är ett samarbete mellan Föreningen Popaganda och Parkteatern. Det är en gratis minifestival under en eftermiddag då några unga band få chansen att visa vad de går för.
För min del såg jag bara de två första denna gång och av de två var det "Here Is You Temple" som gav det mest bestående intrycket. Det kan säkert bli något av det bandet! Håll ögon och öron öppna.


Iron Maiden - Friends Arena, Solna, 13 juli 2013

Det finns inte mycket att tillägga till det som redan skrivits i kommentarsfälten i olika tidningar. Jag kan bara instämma i att Friends Arena inte verkar lämpad för konserter. När jag såg Bruce Springsteen på arenan för någon månad sedan tyckte jag att ljudet var förfärligt men tänkte att de kanske skulle lyckas ordna det så småningom. Därför ville jag ge arenan en andra chans. Det är högst tveksamt om jag ger den en tredje.


Eric Gadd - Gröna lund, Stockholm, 9 juli 2013

Jag kommer precis när spelningen ska börja. Det är lilla scenen och dansbanan är fylld av folk. Jag bryr mig inte om att tränga mig in utan håller mig i periferin, sträcker på mig för att få en skymt av huvudpersonen mellan huvudena på publiken och går sedan och sätter mig på stenmuren strax intill. Ofta har jag invändningar om att ljudnivån på konserter (och framför allt i baren/lokalen innan konserten) är onödigt hög men den här gången är ljudet så svagt att det knappt hörs där vi sitter, Janne och jag. Vi sitter och pratar, dricker ett par öl och låter musiken bli bakgrund. Jag har inget speciellt förhållande till Eric Gadd och förväntade mig inte något särskilt av kvällen heller men kan konstatera att han ändå har ett knippe utmärkta poplåtar att bjuda på. En ljum sommarkväll och en ljum konsert. Om jag inte bestämt mig för att nedteckna dessa tankar skulle denna konsert garanterat vara utplånad ur minnet redan i morgon.


Sky High -85 - Akkurat, Stockholm, 7 juli 2013

Ett återbildat Sky High med 1985 år sättning är en powertrio av högsta klass. Det svänger ordentligt på Akkurat denna heta söndagskväll. Att Claes Yngströms är en strålande gitarrist är väl lite onödigt att poängtera, men så är det. Sången håller dock inte samma klass men det är av mindre betydelse. Han försökte bättra på rösten med hjälp av whisky, men jag hörde ingen skillnad. Det är nu inte för sången man ska lyssna på Sky High, utan för spelandet. Det gungar och svänger riktigt tungt och allra mest imponerad blev jag av basisten Mr Dynamite (Arne Blomkvist). Han är grym! Trummisen vet också vad han gör. Det är en tung trio som jag gärna ser och hör igen.



Wanton Bishops - Lydmar hotell, Stockholm, 2 juli 2013

Tack vare initiativ från Janne Berglund hamnade jag på (rättare sagt utanför) Lydmar denna soliga men ack så svala tisdagskväll. Frånsett en snabbkoll på Youtube hade jag ingen aning om vad som väntade. Det blev en glad överraskning. Svängigt, bluesigt och rockigt! Hade de haft den goda smaken att börja på utsatt tid hade vi inte behövt frysa sista halvtimmen.
Rekommenderas. Finns både på Youtube och Spotify för den nyfikne.

Mer info om The Wanton Bishops http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wanton_Bishops


John Grant - Kägelbanan, Stockholm, 9 juni 2013

En nyfunnen artist som med plattan "Pale green ghosts" imponerat stort på mig. Det var därför med höga förväntningar jag gick på denna konsert. Det var också med viss oro för att bli besviken. Oron visade sig vara helt obefogad. Det blev en grymt bra konsert.
Jag rekommenderar varmt hans skivor och se honom live om du har chansen.

Ett smakprov http://www.youtube.com/watch?v=i-GAwjijsX8


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar