söndag 31 december 2017

Årsbästa 2017

Årsbästa 2017? Jag har ju knappt köpt några skivor i år, var min första tanke. Det var ju meningen att arkivet skulle minska, inte öka, när jag började tänka på att döstäda.
Viss utrensning har skett, men en del nytillskott har det också blivit. Det här är de bästa av årets inköp.

David Crosby - Sky trails
David Crosby har verkligen fått en nytändning på gamla dar. Två album på mindre än ett år och båda är strålande. Sky trails som är det senaste, släpptes i oktober, och är ett av årets absoluta höjdpunkter.


















Roger Waters - Is this the life we really want?
25 år efter senaste albumet slår Roger Waters till med ett album fullt i klass med det bästa som han gjort i eget namn eller tillsammans med Pink Floyd. Gamlingarna regerar!


















Steve Earle - Jerusalem
Den här tillhör inte årets utgivningar men det är först nu som den har släppts på vinyl. Den hamnar på min lista över det här årtusendets bästa album.

















Några andra som är värda att nämna är exempelvis:
Rolling Stones - On air
Van Morrison - Roll with the punches
Neil Young - Hitchhiker

Året har tillhört de erfarna artisterna.


torsdag 30 november 2017

Tankekedja

(Eumir) Deodato - Whirlwinds (1974)

Senaste skivan från David Crosby förde tankarna till Steely Dan och det i sin tur ledde tankarna till Deodato.

På 60-talet spelade Brasilianaren Eumir Deodato in en rad skivor som kan sägas vara ganska typiska för tiden, och Brasilien. Samba och bossa nova. Sånglöst med Daodatos klaviatur i centrum. Låtarnas längd var som regel runt 2 minuter.


1972 började han, parallellt med sina Brasilianska plattor, spela in skivor för bolaget CTI i USA. Första skivan Prelude blev en succé och inledningsspåret "Also sprach Zarathustra" (Richard Strauss) blev även en singelhit. Dock i en kortare version. På LP:n är låten 9 minuter lång.

Med Whirlwinds, som är den tredje USA-plattan, hade Deodato bytt skivbolag till MCA men skivan följer i samma spår som de två tidigare. Denna inleds med "Moonlight serenade" (Glenn Miller) uttänjd till 8 minuter och 30 sekunder. Längden är inget problem vare sig med "Also sprach Zarathustra" eller "Moonlight serenade". Det är tvärtom en del av deras styrka. De kända melodislingorna fungerar mest som återkommande teman i ett för övrigt medryckande groove.


Efter den inledningen trappas tempot ner ordentligt med "Ave Maria" (Schubert) och har man inte somnat får man därefter "Do it again" vilken är en av orsakerna till att jag kopplat ihop Deodato med Steely Dan. Låten är med på Steely Dans första LP Can't buy a thrill.

Sida 2 består av tre låtar av Deodato själv. De är uppbyggda på samma sätt som de andra med långa soloutsvävningar men eftersom de flesta andra låtar på de här tre plattorna är "covers" blir dessa tre egna lite anonyma i sammanhanget. Dock inte sämre. Det tar bara lite längre tid för dem att fastna.


Förutom Deodatos keyboards får gitarristen John Tropea ganska stort utrymme. Det för tankarna till Herbie Mann och LP:n Push Push, men det återkommer jag till en annan gång.

Länk:
Hela plattan här: https://www.youtube.com/watch?v=n5dLWFb50To

söndag 26 november 2017

Tuff test

Karaktärstest

Om man har lovat sig själv (egentligen har jag lovat min sambo) att inte köpa fler skivor blir ett veckoslut som detta en verklig utmaning.
Det började redan i torsdags med att Micke firade 21 år med att ge 21 % rabatt på hela sortimentet av skivor. Sedan kom Black Friday med 20 % rabatt både hos Bengans och cdon. Suck!
Som om detta inte var nog firade på lördagen The Beat Goes On 30 år med erbjudanden som jag inte ens vågar drömma om. Och så avslutningsvis kommer söndagen med skivmässa i Hägersten.
Hur det gick ...
Relativt bra.
Redan på onsdagen "råkade" jag titta in på Pet Sounds. Det är ju i mina hemkvarter. Jag kunde förstås inte motstå El corazon med Steve Earle. Jag kunde dock hålla mig från att hälsa på Micke på torsdagen, men det var svårt. Delseger.
Eftersom jag jobbar mitt i city blev frestelsen för stor gällande Bengans där The great picture med Elton John och Sticky fingers Live med Rolling Stones av någon oförklarlig anledning lades i en påse som fick följa med hem. Ojdå.
Lördag. The Beat Goes On ligger i andra ändan av stan så jag kunde hålla mig därifrån och Hägersten är till och med utanför tullarna så jag klarade mig ifrån det också.
Sammanfattningsvis får det väl kallas en delseger, eller hur.

onsdag 1 november 2017

Alley Cat

Gregory Porter - Take me to the Alley (2016)

Jag stötte på denna av en händelse och blev knockad direkt. Mycket bra! Lite Steely Dan-känsla ibland, om man nu måste jämföra med något, men mera avskalat och mer jazzigt. Gregory har en röst som för tankarna till Nat "King" Cole. Det absolut är ingen nackdel.



Det är till största delen lugnt och tillbakalutat med bara några undantag. Som låt två kommer "Don't lose your steam" som påminner lite om Stevie Wonders funkigare låtar och som avslutning på albumet ligger två swing-nummer. Däremellan kommer jag ofta att tänka på Nora Jones och hennes första album "Come away with me".
Allra bäst är titellåten, men jag skulle kunna nämna hela låtlistan. Så bra är det.


Take me to the Alley inköptes sommaren 2016. Nu har det kommit en ny platta som heter Nat "King" Cole & me där han tolkar ett antal låtar ur Nat "King" Coles repertoar. Den kanske jag återkommer till. Först ska jag bestämma mig om jag ska köpa den, eller ej.

 
Länkar:
 
 
 
 

torsdag 31 augusti 2017

Nice baby and the angel


David Blue - Nice baby and the angel (1973)

Davids tredje album i eget namn fick min uppmärksamhet tack vare att producenten var Graham Nash. Det var vid den tid då allt som hade med Crosby, Stills, Nash & Young var högintressant. Inte bara deras egna skivor.
Exakta omständigheter till att jag fångade upp den här plattan kommer jag inte ihåg. Det var i alla fall inte för att den toppade alla försäljningslistor. Den gick de flesta skivköpare förbi.


David Cohen, som han hette från början, hamnade i Greenwich Village där en viss Bob Dylan uppmuntrade honom att börja uppträda och sjunga. I samband med det bytte han namn till David Blue.
Vid tidpunkten för "Nice baby and the angel" hade David varit verksam under tio år och spelat in tre skivor i eget namn utan att få det stora genombrottet. Det kom inte heller denna gång. Efter ytterligare två album lade han ner skivutgivningen och satsade på en skådespelarkarriär i stället.

 
Även om han själv inte fick den stora framgången med skivan kunde han glädjas åt att en av skivans låtar, den inledande "Outlaw man", spelades in av ett band på väg mot sitt stora genombrott. Det var Eagles som med låten fick en halvstor hit.
 
Stilmässigt ligger jämförelsen med Graham Nash nära till hands. Inte så konstigt, kanske. Bästa låtarna är titellåten och "On sunday, any sunday".
 
Länkar:
 
 
 
 

 


måndag 31 juli 2017

Rymdrock

UFO - UFO 2 Flying - One hour space rock (1971)

I ett inlägg om "Magical Mystery Tour" nämnde jag låten "Flying" som en av favoriterna. En instrumental låt med speltid på blygsamma två minuter*.

Det har lett tankarna till UFO's andra LP där låten "Flying" (en helt annan låt) avslutar skivan. Den är nära halvtimmen lång.

När den här var ny delade den ofta skivtallrik med samtida plattor som Pink Floyd's "Atom heart mother" och "Meddle". De har kanske inte så mycket gemensamt, förutom att några av spåren hade mycket lång speltid och tenderade till att bli ganska flummiga. Populärt på den tiden, hos vissa. Någon storsäljare blev den, vad jag vet, inte.





Debutplattan inleds med en instrumental låt kallad "Unidentified flying objects" men därefter släpper de temat. På denna uppföljare tar det dock upp temat igen. På inledningsspåret "Silver bird" upptäcker berättaren ett landat "plan", en silver bird, som till en början verkar övergivet, men som sedan visar sig innehålla rymdvarelser. Berättaren bjuds in för att följa med högt, högt iväg. På det spåret går det vidare.
I "Star storm", som är närmare 19 minuter lång, verkar resenären befinna sig långt ute i rymden. Jag ska här erkänna att jag aldrig försökt tolka texterna på skivan (knappt lyssnat på dem), så det handlar kanske om något helt annat.
"Star storm" får mig alltid att tänka på Guess Who och deras "American woman" och The coming of Prince Kajuku" får mig att tänka på The Who och "Underture".
"Flying" med speltid på 26 minuter och 30 sekunder avslutar denna timme av Space rock i lätt förvirring. Har det verkligen varit en resa med utomjordingar? Har det i stället varit en dröm? Är berättaren död och begraven? Allvarligt talat spelar det mig ingen roll.



Trots att det finns ytterligare några UFO-album i mitt arkiv är "Flying" den enda som jag har ett påtagligt förhållande till. De andra, både tidigare och senare, har inte gjort nämnvärt intryck och hamnar inte längre på skivtallriken. Än så länge får de dock stanna i arkivet.


Man får, så att säga, mycket rymdrock för pengarna, men ...
När man är på rätt humör är detta en suggestiv spännande timme. Om man inte är på rätt humör är detta olidligt.

YouTube-länk till hela LP:n ... https://www.youtube.com/watch?v=t6x5AZEmtvE

*Beatles "Flying" finns i en längre version på närmare tio minuter och den är lite mer space-ig.


onsdag 12 juli 2017

Den bittra sanningen

Marianne Faithfull - Dangerous aqaintances (1981)

Det är svårt att följa upp ett succéalbum. Jag har förstås ingen egen erfarenhet av detta utan ser det utifrån skivköparens horisont. Som skivköpare har jag dock gedigna erfarenheter.


När man ska följa upp ett album som "Broken English" är risken stor att många blir besvikna. Om plattan liknar föregångaren för mycket blir en del besvikna och avfärdar den som en blek kopia och om man vågar ta nya grepp blir andra besvikna för det. Det är svårt att göra alla nöjda.
Det är här lite av båda, skulle jag vilja säga. Det finns en del likheter med föregångaren, men också något nytt, eller annorlunda. Anslaget i musik och produktion är något "mjukare" och en kickstart jämförbar med den på "Broken english" ingår inte.


Inledande, reggaedoftande, "Sweetheart" blir man kanske inte golvad av direkt, men den vinner i längden om man besitter ett visst mått av tålamod. Titelns till trots är det inget söthjärta det handlar om utan om uppbrott och sökande efter en egen identitet. Ett tema som inte är helt främmande om man har föregångaren i färskt minne.
Om musiken, till viss del, kan kännas mer tillrättalagd i jämförelse så är texterna lika skarpa och mörka som tidigare. Även i en låt kallad "Tenderness" är det deppigheten som råder. "Passion lies down to die". Det finns fler exempel.
Den här plattan har naturligtvis hamnat i skymundan av sin föregångare men har i mitt tycke fullt jämförbara kvaliteter och jag plockar faktiskt oftare fram denna och lägger på skivtallriken.
Det allra bästa (eller värsta, om man så vill) kommer som slutkläm på skivan. Den dryga 7 minuter långa "Truth, bitter truth" smyger sig försiktigt på och man anar inte genast vad som väntar även om inledningsraden är "Where did it go to my youth". Inte direkt upplyftande, om man säger så, men vilken oerhört bra låt.  Den bittra sanningen ...

Länkar:
Sweetheart ... https://www.youtube.com/watch?v=TeK9xPV_OO8
Tenderness ... https://www.youtube.com/watch?v=A3_sPDDHLys
For beauty's sake ... https://www.youtube.com/watch?v=TNaktNxmU04
Truth, bitter truth ... https://www.youtube.com/watch?v=mCXj0hayTjY

söndag 28 maj 2017

Osäkra nöjen


Mary Coughlan - Uncertain pleasures (1990)

Mary Coughlan är nog mest känd hemma på Irland men har uppmärksammats av en och annan även utanför den gröna ön. När hon spelade på Lydmar för några år sedan var det i alla fall en del av publiken som kände till henne, och uppskattade vad de (vi) hörde och såg.


Bakgrund: hoppade av skolan, droger, mentalsjukhus, stack till London, gifte sig och fick tre barn, skilde sig, mannen fick vårdnad om barnen, flyttade tillbaka till Irland och började sjunga på pubar ... upptäcktes och fick spela in ett album som sålde bra.


Framgångssaga ... på sätt och vis, men framgångarna följdes av motgångar. Hon dumpades av sitt första skivbolag men fick kontrakt med ett nytt och spelade in detta album med en blandning av nykomponerad musik och covers.
Hon har sedan dess spelat in en rad skivor, bland annat en med Billie Holiday-låtar. Det är främst jazz som är hennes repertoar.


Whiskey och piller som njutning, som medicin eller som flykt är riskfyllt. Det har Mary personlig erfarenhet av. Det är även ämnet i två av skivans bästa spår; "Whiskey didn't kill the pain" och "Mother's little helper". Den senare en mycket egen tolkning av en Rolling Stones-singel.

Länkar:
Whiskey didn't kill the pain ... https://www.youtube.com/watch?v=zE6Q96TGyuI
Mother's little helper ... https://www.youtube.com/watch?v=Thxli1BdbsM


lördag 13 maj 2017

Mistlur

Sailor - Sailor (1974)

Ett eget uppfunnet instrument "The Nickelodeon", (bestående av piano, synthesiser och klockspel) tar ett stort utrymme i ljudbilden, men här finns även andra ovanliga instrument om man tänker på popmusik. Vad sägs om charango, arpo jarocha och marimba som exempel? Det som låter som en bastuba vet jag inte var det kommer ifrån.


Det självbetitlade debutalbumet från Sailor består av låtar skrivna av Georg Kajanus (född i Norge) och om man bortser från de två inledande låtarna "Traffic jam" och "Blue desert" kan man kalla den här för ett temaalbum om sjömän och deras förehavanden då de befinner sig i hamn, på barer och hos kvinnor (prostituerade). "Romantiserat", mytiskt och sunkigt.


Om man bortser från temat så är det en trevlig platta att lyssna på. Temadelen inleds av titellåen, tillika namnet på bandet, "Sailor", med vad som låter om en mistlur. Vad som framkallar ljudet vet jag inte, men förmodligen kommer det ifrån det egenkonstruerade instrumentet "The Nickelodeon". Rätta mig om jag har fel.
Man kan beskriva det som kabaré- eller cirkusmusik med en touch av chanson. När jag hör "Let's go to town" kan jag dock inte låta bli att tänka på samtida Sparks. 

Sailor hade några framgångsrika år och levererade några plattor i samma stil efter denna, men upplöstes 1978. Gruppen har återuppstått i lite olika skepnader sedan dess men har inte gjort något större intryck, vad jag vet.

Plattor med Sailor går att finna i de flesta andrahandsbutiker till ett mycket fördelaktigt pris, så den som blir lite nyfiken efter att ha läst detta har stor chans att hitta ett eget exemplar av skivan. Hittar man en samlingsskiva får man dessutom hitsen från de efterföljande skivorna också.

Länkar:
Sailor's night on the town ... https://www.youtube.com/watch?v=iDtEjWeM52I


söndag 16 april 2017

Grymt intro

Lou Reed - Rock 'n' roll animal (1974)

Efter den nedtonade "Berlin" kan man lugnt påstå att överraskningen blev stor när "Rock n roll animal" kom som uppföljare. Kontrast är bara förnamnet.


Med den relativa framgången som soloartist kan det tyckas lite märkligt att skivan består av övervägande Velvet Underground-låtar. Inget från "Transformer" och endast en låt från Berlin-plattan.
Inget fel i det då storheten i Velvet Underground ännu inte hade nått ut till den "stora massan" och förståelsen för det inflytande som det och de skulle ha över den fortsatta rockhistorien.
De som upptäckt Lou Reed genom Transformer (och David Bowie) må ha ifrågasatt fortsatt bekantskap här medan andra fick en adrenalinkick värd namnet. Tvära kast hörde väl tiden till.


"Sweet Jane", "Heroin", "White light/White heat" och "Rock ´n´roll" får här en make-over tack vare två eminenta gitarrister vid namn Richard Wagner (ingen relation) och Steve Hunter. Det gör plattan till en älskling för dem som gillar gitarrdueller. Mycket smakfullt i mina öron men man får absolut inte missa basisten Prakash John som fulländar inramningen.


Det hela börjar med ett drygt 3 minuter långt intro som övergår i "Sweet Jane". Här sätts tonen för plattan som fått det passande namnet "Rock n roll animal"

I den här länken får man ett par extra låtar inklämda mellan sida 1 och 2 som inte är med på LP:n ("How do you think it feels" och "Caroline says 1", båda från Berlin-plattan). 


tisdag 28 mars 2017

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 9

David Crosby & Graham Nash - Crosby & Nash (1972)

Efter att samtliga gjort ett eller flera soloalbum började de så sakteliga stråla samman igen. Första steget tog David Crosby och Graham Nash.

Liksom på skivorna med CS&N och CSN&Y framträder respektive karaktär väldigt tydligt. Grahan Nash har ett poppigt anslag likt det på "Songs for beginners" och David Crosby fortsätter i samma lite drömska moll-ton som han hade på "If I could only remember my name".


Graham både öppnar och avslutar skivan och det är med de två låtar som fastnar snabbast. "Southbound train" och "Immigration man".
Kan det vara så att "Immigration man"  handlar om när Graham flyttade till USA?

Davids låtar kräver lite mer ansträngning för att de ska komma till sin rätt. Denna ansträngning är värd sitt pris och utdelningen blir desto större om man ger sig till tåls.
Allra bäst är "Page 43" men det är verkligen inget fel på "Whole cloth", "Where will I be" eller "Games" heller. Den lite popigare "The wall song" är också busbra.


Det har i vanlig ordning samlat ett namnkunnigt gäng kompmusiker krig sig. Jerry Garcia, Dave Mason, Leland Sklar, Phil Lesh, Greg Reeves och Johnny Barbata. Bara för att nämna några.
David och Graham har stått varandra nära genom åren med återkommande samarbete på skiva och framför allt på scen. Deras konsert på Stockholm Waterfront för några år sedan gav ett bestående musikminne. På senare år har dock deras relation fått en törn och det kanske inte blir fler samarbeten.


Länk:
Hela LP:n kan man lyssna på här ... https://www.youtube.com/watch?v=3DuzRp8B7A8



tisdag 21 mars 2017

På spåret

Bob Dylan - Blood on the tracks (1974)
Efter "Blonde on blonde" blev Bob Dylands skivor under en lång tid ointressanta. I alla fall i min värld. Visst finns det bra låtar på "John Wesley Harding", "Nashville skyline" och till och med på "Self portrait", men som helhet är de rätt bleka album.
Inte förrän "Planet waves", åtta år efter "Blonde on blonde", kom det en helgjuten platta från Mr Zimmerman.


Det var dock bara en försmak av vad som skulle komma på plattan därefter. Det kom visserligen en utmärkt liveplatta emellan, men jag syftar nu på "Blood on the tracks". Här har han hittat helt rätt och är åter på spåret som han avvek ifrån efter "Blonde on blonde".
Det var värt att vänta in denna. Redan i öppningsspåret "Tangled up in blue" kommer rysningar av välbehag och de följer med hela vägen till och med avslutande "Buckets of rain".
Allra bäst är dock "Simple twist of fate", "Idiot wind", "Lily, Rosemary and the Jack of hearts" och "Shelter from the storm".
 

Jag håller "Blood on the tracks" som en av Bob Dylans absoluta höjdpunkter, men efter den blev plattorna återigen ganska ojämna. Kanhända ställer jag högre krav på honom än på andra.

För övrigt tycker jag att Bob Dylan är värd Nobelpriset!

Länkar:
Jag hittar inga vettiga länkar på YouTube så jag rekommenderar den nyfikne att lyssna på plattan på Spotify.






söndag 26 februari 2017

Charanguisto

Rolando Goldman - Charanguisto (2014)

Även om min preferens är rock- och popmusik så är mitt musikintresse bredare än så. Mina kunskaper är begränsade men jag kan med stor behållning även lyssna på exempelvis klassisk musik och inte minst vad man brukar kalla världsmusik.


I mitt förra inlägga skrev jag om hur en tillfällighet (nåja, skivbolagets klåfingrighet) ledde till att Simon & Garfunkel fick sitt välförtjänta genombrott. Kopplingen till det föranleder detta inlägg.
På sin sista platta "Bridge over troubled water" använder Simon & Garfunkel "El condor pasa" som grund och gör den till "sin egen" genom att skriva en text till melodin, dock utan att använda Los Calchakis tempoväxling på slutet.
Detta ledde i sin tur till att en några år gammal fransk samlingsplatta med Andisk folkmusik från bl a Peru, Bolivia och Argentina med Los Calchakis och Los Guacharacos innehållande "originalversionen" av "El condor pasa" blev en storsäljare. "La flute indienne, vol 1" som skivan kallades hamnade på topplistan, åtminstone i Sverige, och intresset för sydamerikansk folklore fick, om än en tillfälligt, stor uppmärksamhet. I kölvattnet av detta fick även Ariel Ramirez "Misa criolla" viss uppmärksamhet även på våra breddgrader.

Fokus låg på flöjter men minst lika viktiga i sammanhanget är charangon, ett stränginstrument vars kropp ibland tillverkades av skalet från ett bältdjur. Detta stränginstrument tillhör Sydamerikas, och inte minst Argentinas, traditionella instrument.



Charanguisto är följaktligen en person som spelar charango. Rolando Goldman är Argentinas mest namnkunniga charangospelare. Han förvaltar traditionerna men skapar även ny musik i samma anda och uppträder i såväl eget namn som i Duo Malosetti/Goldman eller tillsammans med full orkester.
Jag hade kanske aldrig lagt märke till Rolando Goldman och den här plattan om det inte varit för att Rolando också är min svåger. Alla anledningar till att upptäcka musik är lika värdefulla, släktskap eller ej.



Länk:
Här presenterar Rolando själv skivan ... https://www.youtube.com/watch?v=r50ief9Ftkc






söndag 5 februari 2017

En ton och sedan var det slut på tystnaden

Simon & Garfunkel - Sounds of silence (1966)

Paul Simon och Art Garfunkel har haft en lång rad av uppbrott från varandra genom åren. De bröt upp efter att Tom & Jerry (deras första artistnamn) inte blev den succé de hade tänkt sig. De slog sig sedan ihop som Simon & Garfunkel och spelade in en LP, ”Wednesday morning, 3 A.M”, som inte heller blev någon stor succé varpå de åter gick skilda vägar.
Där kunde sagan definitivt ha tagit slut för Simon & Garfunkel om inte skivbolaget, Simon & Garfunkel ovetandes, tagit sig friheten att hotta upp ett av spåren från debut-LP:n och ge ut den som singel. Spåret ”The sound of silence”, nu förstärkt med trummor, bas och elgitarr blev för Paul och Art (förmodligen) en oväntad succé och gav dem anledning att slå sig samman än en gång.

Under uppehållet efter debutalbumet höll Paul Simon ofta till i England där han också spelade in en solo-LP, ”The Paul Simon songbook”, som vid tiden endast gavs ut i England. Den plötsliga framgången för singeln ”The sound of silence” ”krävde” att en ny LP skulle fram och material till den kom till viss del, men nu i omarbetat skick, från Pauls solo-LP. Den upphottade versionen av ”The sound of silence” fick även (nästan) ge namn åt skivan.


Det vinnande konceptet från omarbetningen av ”The sound of silence” används i det närmaste fullt ut och endast några spår påminner om föregående LP. Det är bra. Mycket bra.

Det börjar starkt med "titellåten" och det håller hela vägen fram till (och med) avslutningen "I am a rock". Andra låten "Leaves that are green" börjar med raderna "I was twenty years old when I wrote this song. I'm tventytwo now, but I won't be for long". Det är förresten samma inledning som Billy Bragg använder i "A new England". Låtarna är skrivna av Paul med undantag av "Anji" som Davy Graham skrivit. Den skiljer sig från de övriga då den också är instrumental.

En av mina favoriter på plattan är "Richard Cory" på sida två. Richard Cory äger en fabrik där "Paul" arbetar. Det är ett dåligt betalt jobb och "Paul" önskar att han var Richard Cory som har allt. Pengar, stil och makt. Detta är kanske inte något att sträva efter ändå, med tanke på att låten slutar med raderna "Richard Cory went home last night and put a bullet through his head". Pengar, stil och makt kanske inte är allt.


Mitt exemplar är en Engelsk utgåva som även innehåller "Homeward bound". Låten släpptes som singel i samband med att den här LP:n kom ut. I USA finns den med på den efterföljande LP som släpptes senare under året. Det är dock en annan historia.

"The sounds of silence" har översatts till svenska och spelats in av bl a Tommy Körberg och Annifrid Lyngstad. Den kom då att heta "En ton av tystnad". Fridas version är den bättre av dessa två men kommer givetvis inte upp till Simon & Garfunkels, vare sig den ursprungliga eller den förstärkta.

En ton, eller rättare sagt en låt, och så var det slut på tystnaden kring Simon & Garfunkel. Det höll i fyra år.

Länkar:
The sound of silence (original) ... https://www.youtube.com/watch?v=4zLfCnGVeL4
Sounds of silence (full album) ... https://www.youtube.com/watch?v=L8zvbp2hdiI




söndag 29 januari 2017

Genom ett mörkt förflutet

The Rolling Stones - Through the past, darkly (Big hits, vol 2) (1969)

Det finns ett stort utbud av samlingsplattor med The Rolling Stones. Vissa är viktiga att ha medan andra är mindre viktiga i den bemärkelsen att låtarna finns med på ordinarie LP-skivor.
Big hits, volym 1 och 2, tillhör den första kategorin då de samlar singelspår som inte kom med på de vanliga LP-skivorna. Det är framför allt ett tidigt 60-talsfenomen då singlar på den tiden levde ett eget liv vid sidan av LP-utgivningarna. Det är extra tydligt när det gäller The Rolling Stones och The Beatles.


Den amerikanska och den engelska/europeiska upplagan skiljer sig åt när det gäller låtvalet. Av någon underlig anledning saknas "We love you" på den amerikanska versionen. Baksidan "Dandelion" är dock med på båda. Övriga skillnader har mest att göra med att fram till och med "Between the buttons" skilde sig amerikanska och engelska utgivningarna åt och singellåtar inkluderades inte på LP-skivorna på de engelska marknaden.


Det här är ett nödvändigt komplement till ordinarie 60-talare med The Rolling Stones men det krävs ytterligare samlingsplattor för att komma åt exempelvis "Child of the moon" och "You can't always get what you want" (utan inledande kör).


I ett sådant här sammanhang är det i det närmaste omöjligt att lyfta fram en särskild låt framför en annan då allt givetvis håller allra högsta nivå.
Men. Den ursprungliga versionen av "Jumpin' jack flash" är bland det allra bästa de gjort! Den finns med på i stort sett alla livealbum som kommit ut men de har aldrig gjort den bättre än denna singelversion. Samma sak gäller "Honky tonk women".
Sedan vill jag också nämna "We love you" igen. Det är en lite bortglömd höjdare.



Senare blev singlar i stället något som lyftes fram ur albumen för att få radiospelningar och på så sätt uppmärksamma och sälja LP-skivorna. Det minskade i viss mån behovet av att även investera i samlingsalbum. 
På senare tid har man (skivbolagen) dock hittat ett nytt sätt tvinga oss att köpa samlingsskivor. Detta gäller även för oss som köper alla ordinarie album. Någon, eller några, nya eller tidigare otillgängliga låtar smygs in när en ny samlingsplatta släpps. Det är sådant som gör att man ibland måste söka sig tillbaka och leta i mörka skrymslen för att hitta alla guldkorn.

Länkar:
2000 light years from home ... https://www.youtube.com/watch?v=9-Mqne5FDnU





lördag 21 januari 2017

Rensa?

Med några lediga dagar kring jul och nyår väcktes tankarna på att ordna lite i skivhyllorna. Ett antal nyinköp hade nämligen inte sorterats in. Problemet var hur de skulle få plats.



Arkivet är ganska välfyllt. Hyllorna bågnar under trycket.
Jag ska bara flytta om några skivor, tänkte jag. Plocka ut, exempelvis Beatles-, Bowie- och Stonesskivorna, och ställa dem på annan plats.
Löste det problemet? Inte alls! Vilken dominoeffekt detta resulterade i! Nu står det skivor överallt och de ryms ändå inte i hyllan.
En positiv effekt blev i alla fall att jag kunde plocka ut ett antal dubletter som jag faktiskt kan avvara. Oftast hamnar dessa hos min syster Annika som älskar skivor (nästan) lika mycket som jag, men inte lider av samma tvång att hela tiden köpa fler.
Man kan aldrig ha för många LP- (singel, EP tom CD) skivor enligt min filosofi. Min sambo delar dock inte min filosofi i detta sammanhang, måste jag tyvärr tillägga.
Det är ju en sak att ha 56 album med The Rolling Stones, men däremot kan man ju fråga sig varför har jag 5 album med Edmundo Ros, lika många med Trini Lopez och 8 med Anita Lindblom. Detta bara för att nämna några (i sammanhanget mindre horribla) exempel som jag inte vill avslöja här.
Det är kanske dags att rensa lite.


.