lördag 24 oktober 2015

High flying byrds

The Byrds - Mr Tambourine man (1965)

En av anledningarna till att jag upptäckte Bob Dylan var singeln "Mr Tambourine man" med The Byrds. Dylan och Dylan-låtar hade visserligen gjort sig påminda tidigare, men med Byrds blev det mer rock än folk, vilket tilltalade mig. Dylan själv var förstås själv på spåret, men det upptäckte jag först i efterhand.

Inte många kunde motstå Jim (Roger) McGuinns karaktäristiska 12-strängade Rickenbacker i introt till titellåten, och Chris Hillmans basspel spelar större roll än vad som var vanligt på den tiden. Trots skivkontrakt och bandmedlemmarnas tidigare erfarenheter ville skivbolaget använda studiomusiker på plattan. Nu blev det inte så, och det var nog bra.



Med bakgrund i folkmusik är det inte så märkligt att Pete Seegers "The bells of Rhymney" finns med, eller att det är fyra Bob Dylan-låtar på plattan. Det märkliga är väl att de gör om dem till poplåtar.


Det är dock inte en cover-platta i vanlig bemärkelse, även om hälften av låtarna är av andra kompositörer. På den tiden var det inte så vanligt att bara framföra eget material. Förutom att de hittade en egen ton i de låtar de plockat upp hade de en utmärkt låtskrivare i Gene Clark, som på egen hand eller tillsammans med Jim McGuinn skrev de övriga låtarna på skivan.

En av Gene Clarks låtar på LP:n, "I knew I'd want you" är även baksida till singeln som startade det hela för min del. Jag har alltid tyckt minst lika mycket om den som framsidan.

Vare sig det är egna, eller andras låtar, så är det en riktigt bra LP och min uppmaning är att lyssna. Den enda invändning jag har är avslutningsspåret. Jag väljer att ta det som en försäkran om att det var mer på gång (vilket det också var). Fåglarna flög högt redan från början.

Länkar:
Mr Tambourine man ... https://www.youtube.com/watch?v=W1eiWirAFgs&list=PLCFC50EEED1CD2A3E
I knew I'd want you ... https://www.youtube.com/watch?v=RDUQiGjN6fU&list=PLCFC50EEED1CD2A3E&index=8
I feel a whole lot better ... https://www.youtube.com/watch?v=-SF0LiuLJ40&list=PLCFC50EEED1CD2A3E&index=2
The bells of rhymney ... https://www.youtube.com/watch?v=uVICv5-a4TY&list=PLCFC50EEED1CD2A3E&index=6
Chimes of freedom ... https://www.youtube.com/watch?v=G-4QfiFEw9A&index=11&list=PLCFC50EEED1CD2A3E


söndag 18 oktober 2015

En magisk resa

The Beatles - Magical mystery tour (1967)

Om man ska säga något om The Beatles ska det väl vara noga genomtänkt. Det ska vara förenat med respekt, vördnad och total underkastelse gentemot legenderna. Ikonernas ikoner inom popmusiken.
Var ska man börja, och med vad?


Jag är lite mer respektlös än man kan förvänta sig av en som, ändå, har vuxit under deras korta aktiva storhetstid! Och Magical Mystery Tour är inte en LP, på riktigt. Därför börjar jag med den.
De flesta känner till att Magical Mystery Tour ursprungligen var en dubbel-EP, men blev till en LP i USA genom att lägga till några singelspår som "utfyllnad". En samlings-LP, om man så vill. Numer räknar de flesta ändå in den som en reguljär LP.


Denna dubbel-EP:n kom bara ett halvår efter Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. 1967 var verkligen ett bra år för The Beatles och deras fans. Personligen vill jag placera Magical Mystery Tour minst lika högt som Sgt Pepper.
Om man över huvud taget kan kalla några Beatles-låtar mindre kända är det möjligtvis (nästan) instrumentala "Flying", lite anonymt placerad mitt på sida 1 (på LP:n) och efterföljande "Blue jay way". Det ska dock inte läsas som att de skulle vara mindre bra, bara lite mindre kända. Hos mig står de mycket högt i kurs.


Till de mer kända låtarna hör "The fool on the hill" och titellåten, som Paul McCartney på senare år plockat upp på sina konserter. Allra bäst av EP-låtarna, för min del, är sista spåret "I am the walrus". 

Utfyllnadsspåren är inte heller fy skam med "Strawberry fields forever" som absolut höjdpunkt. Sammanfattningsvis är detta en magisk musikalisk resa. Mysteriet är filmen med samma namn.

Länk:
Man ska givetvis lyssna på hela LP:n ... https://www.youtube.com/watch?v=L66V3qNVOU4





lördag 10 oktober 2015

Bob, Don & Paul

Donovan - Fairytale (1965)

Det är 50 år sedan. Donovans andra LP Fairytale (Songs for sunshine people) släpptes i oktober 1965.
Englands svar på Bob Dylan gjorde inte så stort intryck på Robert Zimmerman om jag minns rätt. Jag tänker på det man kunde se i  Don't look back, filmen om Bob Dylans turné i England 1965. Det är länge sedan jag såg den så minnet kanske spelar mig ett spratt.

För min del har den här LP:n dock satt starka spår. Det märker jag nu när jag spelar den för första gången på många år. Det är som om jag hörde den igår. Tio gånger.


Det är klart att Donovan var inspirerad av Bob Dylan, men Donovan knöt tydligt an till den engelska vistraditionen och gjorde sin version utifrån det, dock på samma sätt som Dylan gjorde i sitt förhållande till den (om är kortare) amerikanska, som Woody Guthrie och andra.

När jag lyssnar på Fairytale idag tänker jag av någon anledning mer på Paul Simon än på Bob Dylan. Det är ju inte totalt skilda världar, men de kanske är det lite mjukare anslaget och rösten som gör det. Oväsentligt, dock.


Den mest kända låten från den här skivan är förstås "Colours", vilken uppenbarligen är inspirerad av en traditionell sång*. Sparsmakat med gitarr och munspel som huvudsakligt ackompanjemang, men en låt utmärker sig, "Sunny Goodge street", en jazzig utstickare i sammanhanget. Den låten har uppenbarligen en speciell betydelse för Donovan eftersom en del av texten är skriven på omslagets framsida.
Min speciella favorit är i alla fall "Try for the sun", som gjort särskilt starkt intryck. Resten är också väldigt bra!

Länkar:
Colours ... https://www.youtube.com/watch?v=hoEle04qu_U
Try for the sun ... https://www.youtube.com/watch?v=btHdFS98W7s
Sunny Goodge street ... https://www.youtube.com/watch?v=icEZMAcyMuA
Ballad of Geraldine ... https://www.youtube.com/watch?v=t5jv5UF2ZPo
* Folk songs ... https://www.youtube.com/watch?v=Q_DpEaKsFm4


tisdag 6 oktober 2015

Första eller andra steget

(Small) Faces - First step (1970)

Steve Marriott lämnade Small Faces och fortsättningen för gruppen verkade osäker. Visserligen hade gruppen flera låtskrivare, som Ronnie Lane och Ian McLagan, men att tappa sin frontfigur har ändå sina sidor.
Ett första steg var att plocka in Ronnie Wood och Rod Stewart från nerlagda Jeff Beck Group på gitarr respektive röst.


På den amerikanska upplagan av skivan hette gruppen fortfarande Small Faces. Omslaget här är från den amerikanska upplagan. Den försökte väl koppla till det rykte som Small Faces hade, men om det var lyckat eller ej kan man diskutera. Första steget är ostadigt och lite vinglande. Eller var det steg två.




Skivan släpptes några månader efter Rod Stewarts första soloplatta, och några månader före Rod Stewarts andra soloplatta.
Ibland kan det bli för mycket av "det goda". Eftersom resten av Faces är inblandade även i Rods soloplattor skulle det, i mitt tycke, ha varit på sin plats att sovra lite bland materialet och de borde ha nöjt sig med att ge ut två plattor i stället för tre under detta halvår. En med Faces och en med Rod Stewart.


Det här är inte en särskilt bra platta. Punkt. Inledningsspåret "The wicked messenger", en Bob Dylan-cover, bådar ganska gott och Ronnie Lanes "Stone" är rätt bra, men för övrigt är det ganska visset och sista låten på sida ett, "Around the plynth", är sex minuter av obeskrivbar smörja som förmodligen var kul att spela in, men som lyssnare blir man bara förbannad.
Ett annat spår är också värt att nämna. "Flying" ger ett hopp om att bättre låtar är på väg. Det var det också, men Rod The mod lade mer energi på sin solokarriär än på bandet Faces. Den spårade förresten också ur efter ett tag.

Länkar:
The wicked messenger ... https://www.youtube.com/watch?v=PL3VgQD7NRg
Flying ... https://www.youtube.com/watch?v=8AACF4gVciw
Stone ... https://www.youtube.com/watch?v=uYq_6I1I1Ag