onsdag 9 november 2022

Till våra barnbarns barn

Moody Blues - To our childrens childrens children (1969)

Inspiration till skivan ska de ha hämtat från första månlandningen och skivan inleds med ljudet av en rymdraket som skjut upp från jorden. Det följs av låten Higher and higher som illustrerar rymdfararnas upphetsning inför vad som komma skall.


Nu när jag plockar fram skivan är det inte i första hand rymdfärder jag tänker på. Det är i stället vilken värld och vilket samhälle det är som vi lämnar över till våra barn, barnbarn och barnbarns barn? Det ser rätt mörkt ut för närvarande. Krig, konflikter, svält, miljöförstöring ...

Till det kommer att vi väljer klimatförnekare, konspirationsteoretiker, antidemokrater, psykopater och så vidare att styra över oss. 


Åter till skivan som sådan. Minnet är lite grumligt men jag tror att det var den första LP med Moody Blues som jag köpte och därför har den en speciell plats i mitt arkiv. Med tiden har alla deras studioplattor införlivats i arkivet, med undantag av December som blev deras sista. Några tankar på att komplettera med den har jag dock inte.


Inledningen med raketuppskjutningen i Higher and higher och Graeme Edges milt sagt stigande, exalterade, för att inte säga euforiska inlevelse i raketuppskjutningen med ett poem signerat honom själv. Intressant start på denna rymdfärd. We go higher and higher and higheeer! Det är hans enda bidrag på skivan, förutom att vara trummis förstås. I mitt tycke är det skivans höjdare.
Efter denna upplyftande inledning dras tempot ner med del ett av Eyes of a child följd av Ray Thomas Floating som i sin tur följs av del två av Eyes of a child. De befinner sig nu på månen, betraktar jorden på avstånd och studsar nästan viktlösa omkring på dess yta. Gissningsvis kommer snart alla andra att göra dem sällskap. Skivsidan avslutas med Out and in skriven av Mike Pinder tillsammans med John Lodge.

Sida två inleds av Gypsy av Justin Hayward. Sista raden i första versen "Left without a hope of coming home" låter oss ana att det inte är utan vissa konsekvenser att lämna jorden., frånsett om det var av tvång eller fri vilja. Ray Thomas Eternity road spinner vidare på den tanken. "What will you find there". Hur som helst påpekar Mike Pinder att Sun is still shining.


Måhända får kommande generationer sätta sin förhoppning till möjligheterna att fly till andra planeter än jorden för att överleva. Om det är rätt väg ut får framtiden utvisa.
Man kan ana att Moody Blues också hade dessa tankar i bakhuvudet när de gjorde plattan. I Candle of life menar John Lodge "Something there outside says we´re only in the hands of time", men också "So love everybody and make them your friends". En god start.
Justin Hayward och Ray Thomas får sista ordet i Watching and waiting. Det finns fortfarande en hel del att göra. Det är ingen här som hindrar dig för att försöka.
Eller är det?

Länk till skivan i sin helhet:
To our childrens childrens children

torsdag 22 september 2022

Är det så det är?

Peggy Lee - Is that all there is? (1969)

I mitt förra inlägg nämnde jag att två av låtarna var svenska versioner av låtar från det här albumet med Peggy Lee (1920-2002).

Hennes riktiga namn var Norma Delores Engstrom. Efternamnet kommer sig av att hennes mor- respektive farföräldrar kom från Sverige och Norge. 

Hon är mest känd som sångerska inom jazz- och populärgenren men även som skådespelerska och songwriter. Exempelvis har hon sjungit i Benny Goodmans orkester. Hon fick en stor hit med Fever 1958 som hon arrangerade och skrev lite extra text till.


På den här skivan finns ingen av hennes egna kompositioner. Däremot finns tre av musikmakarduon Jerry Lieber och Mike Stoller, exempelvis titellåten. Den är arrangerad av Randy Newman som även skrivit två låtar, nämligen Love story och Johnny (Linda).
Something är som bekant skriven av George Harrison och Brother love´s travelling salvation show är skriven av Neil Diamond.



Huvudnumret är förstås titellåten, som också inleder skivan, vilken hon också fick en Grammy för. Det är en dyster syn på livets nycker och tillkortakommanden, men det är väldigt snyggt förpackat. Det är en låt som etsar sig fast. För att stå ut föreslås Drinking and dancing. En viss tröst i eländet att ta fasta på.
Lika dystert är det inte fortsättningsvis. Sida ett avslutas med I´m a woman som tydliggör kraften hos alla starka kvinnor som tycks kunna simultanmanövrera allt från barnpassning, matlagning till kärleksliv.
Skivans sista spår heter Don´t smoke in bed. Den borde älskade Monica Zetterlund ha lyssnat på.


Länk till LP:n:



onsdag 31 augusti 2022

Hon kom tillbaks

Lill Lindfors - Mellan dröm och verklighet (1970)

Jag hyllade Lills första LP i ett inlägg för nio år sedan som jag kallade Din skugga stannar kvar. Då antydde jag också att den efterföljande plattan innehöll några godbitar. Som helhet tycker jag inte alls att LP nummer två håller lika hög kvalitet, med några undantag.

Det här är hennes tredje LP. Upplägget är detsamma med svenska tolkningar av mer eller mindre kända utländska låtar. Några amerikanska, några brasilianska. Evert Taube och Cornelis Vreeswijk bidrar med varsin låt. En enda originallåt kallad Väntat haver jag finns med. Den har Lill själv gjort tillsammans med Bengt Hallberg.


Skivan inleds med Bossa Nova i form av Åh, så intensiv (How insensitive) som är skriven av Anton Carlos Jobim. Översättningen/tolkningen står Lill tillsammans med Mats Hallgren för. Mats är för övrigt inblandad i flera av översättningarna som är representerade på skivan. Andra är Beppe Wolgers, Peter Himmelstrand, Lars Berghagen och Olle Bergman.


Titellåten är en tolkning av The Windmills of your Mind. Den skrevs av Alan och Marilyn Bergman och blev känd genom Noel Harrisons version som var med i filmen Äventyraren Thomas Crown. Troligtvis är det Dusty Springfields version från 1969 som Lill har hämtat inspirationen ifrån.
Peggy Lees album Is that all there is? från 1969 har Lill hittat E´de´så de´e´(Is that all there is) och Jag är kvinna (I´m a woman).
Cornelis Vreeswijks bidrag är Grimasch om morgonen och från Evert Taube har hon hämtat Nocturne.
Skivans sista låt I´m back in Town är skriven av Melanie (Safka) och finns med på hennes debut-LP från 1968 som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Lill och Mats har döpt sin svenska version till Jag är tillbaks.
För min del var Lill med den här tredje plattan verkligen tillbaks efter hennes ur min synpunkt lite svaga LP nummer två.

Länk till LP:n på Youtube:

torsdag 18 augusti 2022

David och Lester Bowie

David Bowie - Black Tie White Noise (1993/2022)
Det tog sex år, två Tin Machine-urladdningar och ett bröllop för David Bowie att komma igen efter det rätt mediokra albumet Never Let Me Down.
Nya grepp. Den här gången får blåsinstrumenten en framträdande roll. Tillsammans med prominenta trummor och intensivt pumpande bas.

Det var en CD jag köpte när albumet var nytt, delvis för att formatet då var dominerande, delvis för att det var två bonuslåtar med. Det var ett effektivt försäljningsknep på den tiden. Vad jag upptäckte när jag 15 - 20 år senare hittade ett exemplar på vinyl var att låtlistan (förutom bonuslåtarna) ytterligare hade decimerats. Inledande The Wedding hade tagits bort liksom Looking for Lester. Man ville tydligen begränsa sig till en enkel-LP.


Nu när det kommit en remastrad upplaga är det som dubbel-LP och både The Wedding och Looking for Lester finns med. Bonuslåtarna från ursprungs-CD:n saknas däremot. Med en speltid på ca 15 minuter per skivsida jämfört med 22-23 minuter på enkel-LP:n har ljudet förbättrats markant. Tittar man på omslagsbilden har även den förändrats en aning. Det nya omslaget är till vänster i bilden ovan. Jag har vissa invändningar mot båda varianterna.


Lite nya musikaliska grepp, eller snarare ljudbild. Mycket saxofon som David själv spelar och mycket trumpet som Lester Bowie (inte släkt) spelar. Jag tänker på Young Americans och Station To Station när jag försöker hitta kopplingar till hans tidigare skivor. Lite speciellt med den här plattan är att sången i vissa låtar är lågt mixade och får en underordnad roll i helheten. Dessutom är några helt instrumentala, som min favorit Looking for Lester. Acid Jazz var ett nytt begrepp vid tiden och kanske är det rätt beteckning för den här skivan.


Några spår släpptes som singlar, nämligen Jump they say, Miracle goodnight och titellåten Black Tie white Noise. Ett stort antal remixar och alternativa versioner av dessa låtar släpptes också. 
En coverlåt smögs lite diskret in. I feel free från Creams första album. På det hela taget ett utmärkt men tyvärr lite förbisett Bowiealbum.


Brilliant Adventure är boxen som täcker in David Bowies utgivning från 1992 till 2001. Delvis har respektive album varit svåra att fånga pga begränsade upplagor. Att dessa nu går att få tag på separat är en stor fördel. För min del hade jag redan flera album så att investera i denna box (om än prisvärd) kändes inte som ett alternativ.
Förutom CD med bonuslåtar kom en CD-box med både bonus-CD och DVD. Dessutom en interaktiv CD-Rom kallad Jump. Videos, animeringar och möjlighet att mixa sin egen version av låten Jump they say och Black tie white noise. Jag gav upp ganska snart.
Vad gäller de olika omslagen har CD-boxen den bästa bilden (den i mitten ovan).

Länkar:


lördag 30 juli 2022

Muswell Hillbillies

The Kinks - Muswell Hillbillies (1971)

I slutet av förra året fyllde det här albumet 50 år men först nu i höst kommer en jubileumsutgåva att släppas. För min del kommer jag med största sannolikhet att nöja mig med mitt gamla exemplar. Omslaget är visserligen lite skamfilat men själva skivan är i fint skick. Jag inväntar vad ljudnördarna på Youtube har att säga om remastringen innan jag överväger köp.


Det är deras 10:e album men det första att ges ut på skivbolaget RCA. Om skivbolagsbytet har med saken att göra, eller ej, men någon försäljningsframgång blev det inte. Kritikerna var positiva men skivköparna likgiltiga. Den tog sig inte ens in på listan hemma i Storbritannien. 
Den tog sig heller inte in i mitt arkiv till att börja med, men jag kom på bättre tankar så småningom. Det exemplar jag har är en Dynaflex-variant från USA.  


Muswell Hillbillies har med tiden fått mer uppmärksamhet och anses av många som ett av deras bästa album, om man bortser från deras 60-talsplattor. För mig, som framför allt älskade deras singlar och länge bara hade ett samlingsalbum på 60-talet, blev den här plattan en start för att också ta till mig hela album med The Kinks. Endast 20th Century Man släpptes som singel och det var också den som öppnade mina öron för plattan. I en bättre värld hade flera av låtarna släppts på singel och blivit stora hits. Så blev det tyvärr inte. Holiday, Have a Cuppa Tea och Alcohol vore bra kandidater, för att ta några exempel.
Numer när jag hör Alcohol kommer jag alltid att tänka på Lars Demian. Tvärt om var det när jag hörde Lars Demian för första gången. Då tänkte jag förstås på The Kinks och låten Alcohol. Det har mer med instrumenteringen att göra snarare än Lars låt med samma namn.


Muswell Hill är området i norra London där bröderna Ray och Dave Davies växte upp och där de bildade The Kinks. Det är också där karaktärerna finns som binder samman låtarna till skivans "koncept". Muswell Hill är inget lyxområde och gemensamt för de boende där att de längtar någon annan plats. Han som har turen att få åka på semester trots att vattnet påminner om avlopp, luften är så dålig att den knappt går att andas och med sand i den sönderbrända huden ändå tycker att det är bättre än att vara hemma. Vi har den paranoida schizofrene mannen som inte vågar gå ut. Alkoholisten. Vi har kvinnan som drömmer sig bort till Oklahoma USA. Med flera. Men Have a Cuppa Tea. Det botar allt från sömnlöshet till gulsot och vatten i knäna.
Låten Oklahoma USA har Ray Davies på senare tid återupplivat på albumet Americana, Act 2.

Nu kommer det alltså en jubileumsutgåva av plattan tillsammans med efterföljaren Everybody´s in Show-Biz, ett dubbelalbum som består av en studioplatta och en live-dito från turnén de gjorde vid tiden. Även den har jag i gott skick så det är tveksamt om det blir ett nytt exemplar. Vi får se vad nästa lottorad har att säga i ärendet.

Länkar:




måndag 25 juli 2022

Saxat

Scissor Sisters - Scissor Sisters (2004)

Första gången jag hörde Take your mama tänkte jag att det kunde vara en singelbaksida från tidigt 70-tal med Elton John som jag hade missat. Så var det ju inte. Det är i sig annars ett ganska gott betyg. 
Nu var det dock bara det intryck jag fick gällande den första kontakten med det här. Så fel man kan ha ibland. Det visade sig i stället vara ett nytt band som jag inte hade hört talas om tidigare. Nya bekantskaper är ofta trevliga. Så var det den här gången.


Förutom Take your mama för även låten Mary ankarna till Elton John men annars handlar det till stor del om dansmusik. Det är å andra sidan inte mitt favoritområde men jag kan ändå ryckas med av drivet i låtarna trots att mina dancing days med god marginal är passerade till historien.
Scissor Sisters är (var?) ett amerikanskt band vars image, estetik och attityd nog får anses lika viktiga som musiken i sig. Det är förstås inte så originellt egentligen och helt OK för min del. Och ett knippe riktigt bra låtar har de att erbjuda.


I mittuppslaget poserar de uppställda ungefär på samma sätt som Roxy Music i mittuppslaget på deras andra platta For your pleasure. En hyllning, gissar jag. Musikmässigt är kopplingar till tidiga Roxy Music i mina öron i princip obefintliga. Då ligger till exempel Bee Gees, delvis, närmare till hands. Det beror väl mest på falsettsången i vissa låtar. Och lite Elton John då, förstås. Men även om de gör en version av Comfortably numb låter de dock aldrig som Pink Floyd.


Det är det enda albumet jag har med Scissor Sisters. Jag gillade plattan men mitt intresse svalande av någon anledning ganska snabbt. De gjorde några plattor till. Den senaste släpptes 2012. I ärlighetens namn har jag bara hört denna, deras första, ordentligt. Det är kanske dags att uppdatera sig. Jag vet inte om de fortfarande är aktiva som band. På skivfronten dock intet nytt.
Grundarna Scott Hoffman alias Babydaddy och Jake Shears är i alla fall fortfarande aktiva inom musikbranschen även om gruppen Scissor Sisters verkar vara historia.
 
Länkar:


måndag 11 juli 2022

Manu Chao

Manu Chao - Clandestino (1998)

Mano Negra var bandet han hade innan han blev soloartist och det här är hans första soloplatta. Hans fullständiga namn är José-Manuel Thomas Arthur Chao Ortega och är uppvuxen i Frankrike dit hans spanska föräldrar flytt undan Francos diktatur. Det flesta låtarna sjungs på spanska men en del framförs på franska, engelska eller portugisiska.


Det är inte bara språken som blandas. Musikaliskt är det en blandning av musikstilar som rock, reggae, ska, afro och diverse latinska influenser. Världsmusik.
Musiken är också inspelad i olika delar av världen. Manu Chao är till stor del en enmansorkester och spelar in i Estudio Clandestino, vilken är hans laptop som han har med sig när han reser. Där samlar han in ljud, röster och annat som han sedan använder i låtarna. Collage.


Collage präglar också skivomslaget. Man kan faktiskt få en känsla av vilken musik som plattan innehåller bara genom att titta på omslaget. En mix av världens rytmer. Det är intensivt, det svänger, det är roligt, det är upplyftande. Det är bra!


Mest kända låten är Bongo Bong är en omarbetning av Mano Negras låt King of Bongo. Delar av den återkommer även i andra låtar. Titellåten Clandestino tillhör också en av höjdpunkterna på plattan. Den sammanfattar på något sätt han filosofi.
Mest känd är han i Frankrike med omnejd men nämnda låtar har letat sig ut i ett större område, till och med till Sverige.




fredag 24 juni 2022

Chunga's revenge

Frank Zappa - Chunga's Revenge (1970)

I slutet av 1970 dök Frank Zappa upp på topplistan (Kvällstoppen) i Sverige för första gången, såvitt jag kan komma ihåg. Det var med den här plattan. Det bidrog till att fler fick upp öronen för lite mer komplicerad musik, jämfört med den som vanligtvis låg på listan.


För min egen del sträcker sig intresset lite längre tillbaka i tiden. Tro det, eller ej men min första kontakt med Zappa/The Mothers Of Invention fick jag på en engelskalektion några år tidigare. Av någon anledning spelade vår lärare Brown shoes don't make it på lektionen. Respekt! Vad det lektionsmässigt utmynnade i kommer jag dock inte ihåg, men musiken gjorde stort intryck på mig. Förmodligen tyckte alla andra att det bara var konstigt.

Förutom undertecknad fanns en själsfrände i form av skolkompisen Bo Eklund. Vi diggade Zappa hårt och plågade gärna vår omgivning med väl valda fraser från skivorna. Exempelvis Whooo could imagine ...


Jag tycker att den här plattan är lite förbisedd när Zappas utgivning kommer på tal. Det blev till exempel inget 50-årsjubileum och specialutgivning med mängder av bonusmaterial. Några återutgivningar har dock kommit, men som sagt utan bonusgodis.
Det saknas förstås inte Zappamusik från den tiden. Han var oerhört produktiv. Chunga's revenge är den fjärde skivan som Zappa/The Mothers of Invention släppte 1970, om man även räknar in en samlingsskiva.



Chunga's revenge innehåller lite musikaliska tillbakablickar som kan kopplas till tidigare skivor, men också antydningar om vad som väntade runt hörnet med Flo & Eddie som vokalister. De fick ganska framträdande roller i den upplaga av The Mothers som skulle komma att gälla under ett par år framöver.

Mina favoriter: Twenty small cigars, titellåten Chunga's revenge och avslutande Rudy wants to buy yez a drink.

Den Argentinska gruppen Gotan Project gjorde en egen version av titellåten Chunga's revenge på sin debutplatta La Revancha del Tango från 2001. Zappa i tangotappning. 
Zappa å sin sida gör en slags version av tango, Be-bop tango, på live-albumet Roxy & Elsewhere (1974). Mer Be-bop än tango skulle jag säga. A peverted tango enligt Zappa själv.

Länk:


tisdag 14 juni 2022

Rocket man

Elton John - Honky Chateau (1972)

I mitt förra inlägg nämnde jag att Eltons insats ratades vid inspelningen av Groovin' with Mr Bloe. Det kan förefalla underligt med tanke på vilka fantastiska album i eget namn han gav ut vid ungefär samma tidpunkt.


Honky Chateau är hans femte album inom loppet av knappa tre år och har helt nyligen fyllt 50 år. Plattan inhandlade jag redan när den släpptes men den har haft en lite undanskymd plats i mitt Elton John-arkiv. Visst har albumet spelats ett betydande antal gånger men jag har inte tyckt att det som helhet kunnat mäta sig med de närmast föregående plattorna.

Så här i efterskott gissar jag att det till viss del beror på att det blev för mycket. Utgivningstakten av hans skivor var hisnande hög och de närmast föregående plattorna var så otroligt bra att förväntningarna på denna utgåva var orimligt högt ställda. 


Det blev en liten dipp i mitt intresse för Elton då. Det tog ett helt år innan nästa platta gavs ut och mitt intresse vaknade då till liv igen. Lite andrum behövdes, helt enkelt.



Nu vill jag inte avfärda den här skivan och påstå att det är ett dåligt album. Absolut inte. Första sidan med inledande Honky cat och avslutande Rocket man är svår att motstå även om låtarna däremellan i mina öron får karaktären av utfyllnad, om än väl godkänd sådan.
Sida två saknar utropstecken som Honky cat och Rocket man. Även om han ökar tempot i avslutande Hercules blir det ingen räddning och sida två förblir den minst spelade albumsidan i Eltons tidiga katalog hos mig. 

Länkar:


torsdag 26 maj 2022

Mr Bloe och en dumpad Elton

Mr Bloe - Groovin' with Mr Bloe (1970)

När låten Groovin' with Mr Blue blev en hit i Storbritannien skulle det förstås skapas en LP också, med samma namn. Det blev lite för mycket av samma sak. En singel till blev det, Curried soul. Den, liksom LP:n floppade totalt. Ridå.


I Sverige blev det lite tvärt om. Groovin' with Mr Bloe tog sig inte in på försäljningslistan Kvällstoppen men det gjorde Curried soul som låg på Kvällstoppen under några veckor i januari-februari 1971. Bästa placering som nummer 13.

Nu kommer jag inte ihåg detaljerna. Det kan ha varit så att jag upptäckte, och köpte Curried soul först. Möjligtvis hade jag upptäckt Groovin' with Mr Bloe via Radio Luxemburg först.


"Gruppen" Mr Bloe är med rätta bara en fotnot i musikhistorien och Groovin' with Mr Bloe blev ett One Hit Wonder med som bäst en andraplats på listan i Storbritannien och Belgien. Med lite välvilja kan man kalla Curried soul en hit i Sverige.

Jag gillar båda dessa singlar men LP:n (som kom in i samlingen långt senare) går inte att lyssna på, förutom de två singellåtarna. Det blir helt enkelt alltför tjatigt. 


Groovin' with Mr Bloe var ursprungligen en instrumental B-sida till första singeln med gruppen Wind, som hade Tony Orlando som sångare (ja, han som sedan fick många hits med gruppen Dawn).
Låten uppmärksammades i Storbritannien på grund av att BBC Radio råkade spela B-sidan istället för A-sidan i ett program. Det lade Stephen James på skivbolaget DJM märke till och ville ge ut skivan. Problem med rättigheterna ställde dock till det och i stället fick de möjlighet att göra en coverversion. På en av flera tagningar spelar Elton John piano, men det är inte den versionen som slutligen gavs ut. 

Artisten/Gruppen Mr Bloe var en ren studioprodukt och vilka som spelar är oklart, med undantag av Zack Laurence som spelar piano och har arrangerat samt Russ Stableford på bas. 
Eftersom det blev en Hit skulle den framföras i programmet Top Of The Pops och då spelar bland andra Dee Murray och Caleb Quaye som senare spelat på ett antal Elton John-plattor.

Länkar:

torsdag 12 maj 2022

Sailing to Philadelphia

Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia (2000)

Nu när den här till slut har släppts på LP kan jag ta tillfället i akt och dela några tankar om denna utsökta platta. Den har givits ut som en del i Mark Knopflers box The Studio Albums 1996-2007 men förhoppningsvis släpps skivorna även separat om man inte är beredd att lägga pengarna på denna box, även om den betingar ett förhållandevis modest pris.


Det här är hans andra soloalbum. Parallellt och efter Dire Straits gjorde han en del filmmusik och några samarbeten med andra, men solodebuten kom först med Golden Heart 1996. Sedan tog det alltså ytterligare fyra år för att följa upp det albumet med Sailing to Philadelphia.
Egentligen har det väl inte hänt så mycket musikaliskt sett under åren som gått. Det låter mer eller mindre som det gjorde redan på Dire Straits första platta. Inte minst Knopflers karaktäristiska gitarrspel. Gillar man det (som jag) finns det givetvis inget att klaga på här.


Det låter alltså som förväntat. Igenkänningsfaktorn är hög, lite laid-back lite up-tempo. Flera låtar har en tendens att etsa sig fast i huvudet och stanna där långt efter att de spelats färdigt. 
Första låten What it is för direkt tankarna till Sultans of swing från Dire Straits första platta och som blev deras genombrott. Inget fel i att låna från sig själv, är min bedömning.
Därefter kommer vi så till titellåten Sailing to Philadelphia. Här har Mark iklätt sig rollen av Jeremiah Dixon och gett rollen som Charles Mason till James Taylor. Ringer dessa namn några klockor?
Jeremiah Johnsson presenterar sig för Charles Mason som kartritare från Geordie och en som gillar damer. Charles Mason å sin sida presenterar sig som bagarson med större ambitioner. Båda seglar från England mot Philadelphia.
Dessa, Mason och Dixon, är alltså de två som gett namn åt The Mason-Dixon Line som skiljer Nord- och Sydstaterna i USA åt på sent 1700-tal. Två historiska personer alltså.
I överförd bemärkelse handlar det också om Mark Knopfler själv i hans resande mellan England och USA. Något avtryck motsvarande Mason-Dixon Line kan kanske inte Mark Knopfler hävda.


Bland övriga låtar kan nämnas The Last Laugh där Van Morrison delar sånginsatsen med Mark. Who's your baby now avviker en aning med akustisk gitarr och El Matcho med blås. Annars är det precis som vanligt.

Av någon anledning köpte jag inte de närmast efterkommande skivorna med Mark Knopfler under en tid. Det var först i samband med att hans skivor gavs ut på vinyl som jag vaknade till. Tyvärr vaknade jag lite sent och därför missade jag Get lucky när den kom. 

Om man vill ha en djupare analys av Sailing to Philadelphia kan jag rekommendera  en artikel av Amanda London ... här:

Länk till hela skivan:


tisdag 26 april 2022

Ziggy

David Bowie - The Rise and Fall of Ziggy Stardust and The Spiders from Mars (1972)

Den 16 juni fyller denna LP 50 år. Riktigt så länge har den inte funnits i mitt skivarkiv (men snudd på). Mitt första intryck av skivan då den kom var snarare brist på intryck, vilket låter helt galet idag. Jag kom dock ganska snabbt på andra tankar. 
Inledningsvis var den inte en jättestor succé med en femteplats i UK och blygsamma 75 plats i USA. Med tiden har den dock med all rätt uppnått status som ett av de allra största rockalbumen som gjorts.

 

Singeln Space oddity hade jag då det begav sig men följde inte upp vad som hände därefter, tyvärr. Så här i efterskott hade det ju varit smart att köpa The Man who sold the World när den kom ut. Ett original får man lägga en mindre förmögenhet på för att komma över idag. Nu fick jag komplettera med återutgivningen både av den och Space oddity-LP:n som RCA gav ut efter att Bowie slagit igenom. Hunky dory var dock vid tiden fortfarande färsk och lätt att få tag på.


I stället för att på egen hand beskriva bakgrund och process i skivans tillkomst hänvisar jag till en utförlig genomgång från Wikipedia.


Det mesta om den här skivan är väl redan sagt. Jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är ett fantastiskt album helt utan svagheter. Ska jag ändå framhålla någon favorit får det bli titellåten Ziggy Stardust.
När den fyllde 25 kom en jubileumsbox på cd och det är väl inte en alltför vild gissning att 50-årsjubileet kommer att hyllas med något liknande.

Länk:

måndag 11 april 2022

Alldeles ensam

Eric Carmen - Eric Carmen (1975)

Gruppen The Raspberries upplöstes i början av 1975 men sångaren fortsatte som soloartist. Redan i november samma år släpptes denna, hans första LP.
Raspberries gav ut fyra album men blev aldrig riktigt stora. I efterhand har de fått lite av kultstatus och många säger sig ha inspirerats av deras musik. Bruce Springsteen bland andra.


Eric var förutom sångare också bandets pianist. Därför har piano en framträdande roll här på hans solodebut. Man kan därför lätt göra en koppling till Elton John. Låtmässigt finns också många likheter. Beach Boys ligger också nära till hands om man ska beskriva hur det låter. Då tänker jag framför allt på låten My girl där både sång och arrangemang skulle kunna misstas för att komma från Beach Boys Pet sounds-tid.


Eric Carmen har skrivit låtarna med undantag av avslutande On Broadway (Barry Mann, Cynthia Weil, Mike Stoller och Jerry Leiber). Sedan har han lånat av Sergei Rachmaninoff för inspiration till Never gonna fall in love again, My girl och All by myself

För att återknyta till Elton John har inledande Sunrise ett långt intro (och fortsättning) som för tankarna till ett par av Eltons plattor. Därefter blandar han rockigare låtar med ballader. Precis som Elton brukar göra. Det är inte menat som kritik. Tvärt om. Om man jämför med Eltons LP Rock of the Westies som släpptes ungefär samtidigt skulle jag säga att den här är lika bra. Jämför man endast inledningsspåren vinner Eric klart.

Det är ett album som håller mycket hög kvalitet även om några, i mitt tycke svagare spår drar ner helhetsintrycket en aning. Bäst är inledande Sunrise och All by myself, båda på sida ett. Den senare må vara lite uttjatad, men ändå. All by myself nådde andraplatsen på Billboard Hot 100 1975. Sverige hade ingen riktig topplista vid den här tiden men låten spelades i radioprogrammet Poporama där den hamnade i den s k Heta högen under några veckor i mars 1976.

Den som följt TV-serien Friends kanske kommer ihåg att All by myself spelas i en scen där Joey deppar för att Chandler har flyttat ut från den gemensamma lägenheten.

Länkar:

Bonus:
Sergei Rachmaninoff - Pianokonsert nr 2 i C-moll
Sergei Rachmaninoff - Symfoni nr 2 i E-moll

tisdag 29 mars 2022

Nåt på spisen med varann

Jan Hammarlund - Innan tåget är på väg (1978)
Nu blir det en viss koppling till Bob Dylan igen. På vilket sätt återkommer jag till.


På det tidiga 70-talet var den svenska proggen stor och det gavs ut mängder av skivor med i vissa fall tvivelaktig kvalitet. Jan tillhörde proggen men hans skivor räknar jag inte till de tvivelaktiga. Möjligtvis hade hans tidigaste skivor inte fått se dagens ljus i en annan tidsanda. Idag är epitetet singer/songwriter mest passande för honom och hans skivor. Under alla år har han dock fortsatt varit trogen de tankar som präglade tidsandan från inledningsåren, inte minst genom att konsekvent ge stöd till utsatta grupper. Det må vara förtryckta människor i olika länder som Vietnam, Chile osv. Innan frigörelseveckan stöptes om till Pride hade han ett givet namn på scenen.


Det är i år 50 år sedan hans första LP Befriade från skolan släpptes och Innan tåget är på väg är hans 7:e, om man räknar in några samarbeten. 
Jan har en mycket tydlig vänsterprofil vilket framgår både av de egna texterna och av de låtar av andra som han tolkar. 
En av hans stora inspirationskällor är utan tvekan Malvina Reynolds som på den här plattan representeras av hans översättningar som här blivit Marios and och Jag har en sång.
Allra bäst på skivan är ändå Nåt på spisen med varann som var en av de första låtarna med ett gayperspektiv, om än lite subtilt, som vi fick på svenska. (Nej, jag har inte glömt Du tände lyset Andersson på Pugh Rogefeldts första platta.)  


Så till kopplingen till Bob Dylan. Det är min egen reflektion gällande låten Sexualpolitiskt snack. När jag hörde den första gången fick jag en känsla av att låten lät bekant. Det tog ett tag innan jag kopplade ihop den med Talking world war III blues från Bob Dylans LP The freewheelin´Bob Dylan från 1963. Jan har enligt skivfodralet skrivit text och musik men jag tycker mig höra vissa gemensamheter med Bob Dylans låt. Min avsikt är nu inte att anklaga Jan för plagiat men nog finns det likheter. 


Jan är fortfarande aktiv. Senaste albumet är från 2016 och så sent som 2021 släppte han en singel. Kanske är ett nytt album på gång. 50-årsjubiléer är populära.
Den riktigt stora publiken har han kanske inte nått ut till. Möjligtvis är Jag vill leva i Europa den låt som flest känner till. Det finns dock mycket mer som är värt att upptäcka. Man kan ju börja med samlingsskivan Jan Hammarlund 1972-92.

Länkar:
Bonus:


onsdag 9 mars 2022

Manassas

Manassas - Manassas (1972)

Gruppen Crosby, Stills Nash & Young havererade efter ett studioalbum och ett live-album. Alla fyra levererade genast därefter soloalbum i snabb takt. Stephen Stills gav oss två soloalbum inom loppet av ett drygt halvår. Som om det inte vore nog kom det mindre än ett år senare (april 1072) ett dubbel-album med hans nybildade band kallat Manassas. Eller var det ett kompband?


Här har Stephen tagit med sig Dallas Taylor som spelat trummor både på Crosby Stills & Nash och Déjà vu, Fuzzy Samuels som spelade bas på 4-way Street, Chris Hillman från The Byrds, samt Joe Lala, Al Perkins och Paul Harris. Ytterligare några andra är med på vissa låtar, bland andra Bill Wyman som också skrivit låten The love gangster tillsammans med Stephen Stills.


Albumet är uppdelat i fyra delar, en per skivsida, som var och en i viss mån speglar fyra olika musikinriktningar. Sida ett heter The Raven, sida två The Wilderness, sida tre Consider och sida fyra Rock & roll is here to stay. I mina öron är det ändå ett album som håller väl ihop om än med några stilmässiga utflykter. Cuban bluegrass är latino, Fallen eagle och Don´t look at my shadow är country/bluegrass (vilket Cuban bluegrass inte är). Lite variation betyder inte nödvändigtvis att det känns splittrat. Det beror kanske på att jag har en ganska bred musiksmak.


Ska jag välja ut någon favorit blir det The Treasure vilken innehåller jam som påminner om Carry on och Southern man från 4-way Street. Avslutande Blues man som är tillägnad Jimi Hendrix, Duane Allman och Al Wilson går inte heller av för hackor.


Det här är ett album som nu fyller 50 år men som så många samtida album står sig med den äran. Utsökt bra!
Manassas är för övrigt också en mindre stad i Virginia framför vars tågstation omslagsfotot är taget.

Länk till albumet på YouTube:

torsdag 24 februari 2022

Taube och Sjöberg på engelska

Scafell Pike - Skagerack (1977)

Gruppen Kebnekaise bildades 1970 (?) och har tagit sitt namn efter Sveriges högsta berg. Ungefär samtidigt bildades gruppen Scafell Pike som tog namnet efter Englands högsta berg. Att Kebnekaise är tre gånger så högt som Scafell Pike speglar i viss mån relationen i popularitet grupperna emellan där i början av 70-talet.


Scafell Pike bildades 1971 av tre engelsmän boende i Sverige och utökades ett år senare med Jerry K. Gustafsson. Min första bekantskap blev deras version av Streets of London 1973, skriven och inspelad av Ralph McTell 1969. På Skagerack har även John Donnelly anslutit sig till bandet och senare kom också Peter Lundberg med.

Skagerack är deras fjärde LP. Här har de lämnat basen av Brittisk folkmusik som varit deras ursprungliga inspiration, skrivit eget material (ett par skrivna tillsammans med Henrik "Henkan" Henriksson) och även vågat sig på att blanda in både Evert Taube, Cole Porter och Birger Sjöberg i repertoaren. 



Evert Taubes Fritiof i Arkadien blev Fritiof in Arcadia i översättning av Helen Asbury och Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig blev i översättning av David Hynes (keyboardspelare i Scafell Pike) The first time that I saw you. Tillsammans med Cole Porters Miss Otis regrets smälter dessa tre covers ganska väl in i helheten. Dock är det rätt slätstrukna versioner i mitt tycke. Om man inte är så bekant med andra inspelningar tänker man nog inte på det.



Tidiga Scafell Pike blev i viss mån "skyldiga" till att jag upptäckte andra band som exempelvis Spud, Planxty och Steeleye Span. Det är så här i efterskott deras största förtjänst. Skagerack är ändå hörvärd. När jag nu har plockat fram den här LP:n igen efter många år i skymundan fungerar den faktiskt bättre än jag hade befarat. Den såsiga versionen av Miss Otis regrets har jag dock lite svårt att svälja.

Tre plattor till blev det innan Scafell Pike försvann från musiken. Ett sidospår under tiden var en LP (Min stil) med Jerry K. Gustafsson och Populärensemblen Scafell Pike som fick en hit med Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Det var en melodi från 1947 som då var dödskallemärkt av Sveriges radio på grund av den (för tiden) fräcka texten. Jerry K. Gustafssons version fick dock spelas i radio. Tiderna hade ändrats.

Länk till plattan på YouTube:

Bonus: