tisdag 28 januari 2014

Örongodis

Pink Floyd - Meddle (1971)

Om någon frågar mig om vilken LP med Pink Floyd som är min favorit vet jag inte vad jag ska svara. Vissa dagar är det Animals, andra dagar är det någon annan. Det är samma sak när jag ska ta fram en LP för att spela. Beslutsångest! Vad ska jag börja med? De har ju gjort så mycket bra.

Av någon anledning plockar jag för det mesta fram Meddle. Det är ett säkert kort!

 

Om nu det är deras bästa eller inte kan man säkert skriva doktorsavhandlingar om och diskutera i all oändlighet. I vilket fall som helst borde alla diskussioner sluta i enighet om att det är ett helt fantastiskt album.


Jag börjar alltid med att spela sida 2. Echoes, drygt 23 minuter av musikalisk lycka. Ljudkollage när det är som bäst.
Sida 1 är lite mer "traditionell" och består av fem låtar av olika karaktär som trots det vävs ihop till en (nästan) skarvlös enhet. Inledande One of these days är en suggestiv rocklåt följt av romantiska A pillow of winds. Tredje låten Fearless har en popkänsla som för tankarna tillbaka till tidiga Pink Floyd-låtar. Jag har lite svårt för slutet på låten, men det går jag inte in på. San Tropez är en lättviktig poplåt med longe-jazz-touch och sista låten på sidan, Seamus, är en akustisk blues.


Undervattensljuden i Echoes har kanske att göra med att omslaget blev som det blev. Ett öra i vatten. Jag har läst olika historier om varför det blev som det blev. Det finns också olika versioner av omslaget och på en del är det lättare att se att bilden föreställer ett öra. På mitt omslag, som är Amerikanskt, syns det inte alls. Örongodis är det likväl.

torsdag 23 januari 2014

På toppen av berget

Mountain - Nantucket sleighride (1971)

Jag säger det direkt. Nantucket sleighride är höjdpunkten i Mountains produktion. I mina ögon och öron i alla fall. Det är en LP med enbart topplåtar, inga dalar eller ens platåer.
De gjorde i och för sig inte så många plattor innan gruppen upplöstes (första gången) och de två andra, eller tre om man vill räkna in Leslie Wests LP Mountain, är också mycket bra. Liveplattorna räknar jag inte.

 

Det kanske bara är jag, men jag tycker de påminner rätt mycket om Cream. En koppling finns det i alla fall. Felix Pappalardi, basisten, producerade, och i viss mån spelade på, Creams album. Han producerade även Leslie Wests LP Mountain vilket antagligen är anledningen till att det ofta räknas som en Mountain-LP.
 
När gruppen upplöstes första gången slog sig Leslie West (gitarristen) och Corky Laing (trummisen) ihop med Jack Bruce, basist, (ytterligare en koppling till Cream) och bildade West, Bruce and Laing. Det höll bara ett par år, två plattor plus en liveplatta, innan de lade ner. Det är ju också en likhet med Cream. Kortvariga konstellationer. En annan likhet som jag bestämt hävdar (jag vet att alla inte håller med, men det är jag som bestämmer här) är att precis som med Cream är studioplattorna bäst. Live är de odrägliga!



Det här är alltså en topplatta som håller fortfarande. Jag tycker att den är lika bra idag som när jag hörde den första gången för mer än fyrtio år sedan. Om man absolut måste nämna en enda låt får det bli titellåten Nantucket sleighride. Den ger rysningar av välbehag varje gång.

fredag 17 januari 2014

Goodbye guitar town


Steve Earle – Washington Square Serenade (2007)

På LP:ns första spår, Tennessee blues, får man en förklaring till titeln på skivan. Steve Earle säger ”goodbye to guitar town” och flyttar till Greewich Village i New York City. Förklaring: Guitar town är namnet på hans första LP inspelad i countryns huvudstad Nashville.
 

Ny stad och i viss mån ny musikinriktning. Han har lagt både country och rock lite åt sidan denna gång. Om jag ska försöka kategorisera stilen skulle jag beskriva det som ”folk” med rötter tillbaka till Woody Guthrie, Pete Seeger, Dave Van Ronk, tidiga Bob Dylan, Joan Baez och alla folkies från tidiga 60-talet. Det låter dock inte alls gammalt, som man kan tro av min beskrivning. Tvärtom.



Det är lätt att tycka om den här skivan. Den blev snabbt en av mina Earle-favoriter. Faktum är att det är ett av mina favoritalbum över huvud taget från senare tid. Skivan präglas av starka låtar, varm ton och, som vanligt hos Earle, starka texter.


Till skillnad från John Miles, som jag skrev om i ett annat inlägg nyligen, tycks Steve Earle ha funnit sig väl tillrätta i New York City, om än inte helt okritisk till staden.

I princip är alla låtar värda att nämnas men jag lyfter fram bara ett par av mina favoriter. Down here below och City of immigrants.

torsdag 16 januari 2014

Manhattan skyline

John Miles - Stranger in the city (1976)

För några inlägg sedan hamnade jag  i New York (närmare bestämt på St. Mark's Place) via Led Zeppelin och Physical gaffiti. Engelsmannen John Miles hamnade också i NY efter succén med sitt första album Rebel och låten Music. Han blev tydligen inte lika imponerad som jag av denna stad.

 
När jag första gången tittade på omslaget tänkte jag på hur fantastiskt det skulle vara att sitta i ett fönster och se ut över staden som aldrig sover. En låttitel som Manhattan skyline triggade fantasin ytterligare ett snäpp. Det skulle dock dröja ganska många år innan jag själv fick möjlighet att uppleva det i verkligheten.


På sin LP nummer två är Miles än mer pessimistisk än på första plattan. Trots sin framgång verkar han inte se så mycket glädje i livet. Slow down, titeln till trots, är en medryckande discolåt som ironiskt nog handlar om att varva ner. Den tillhör inte mina favoriter på skivan men blev en hit då det begav sig. För min del är titellåten Stranger in the city och Manhattan skyline de som är bäst.

 
När man har lyssnat färdigt verkar det mest som om han har lust att hoppa ut genom fönstret där han sitter. Trist! Det är faktiskt en bra skiva (trots de deppiga texterna) och New York är ju en fantastisk stad.


lördag 11 januari 2014

Live at last

Bette Midler - Live at last (1977)

Det kan tyckas lite överdrivet att ge ut en skiva och kalla den " ... at last" bara några år efter debutplattan och tre album in i karriären. I det här fallet finns det en poäng. The Divine Miss M hade jobbat sig upp genom att uppträda på klubbar i New York med en repertoir av bland annat jazz/swingstandards, evergreens och rock. Hennes shower innehöll också betydande inslag av komedi och dirty jokes, ofta skrivna av Bruce Vilanch, och detta var ju svårt att fånga på vinyl på annat sätt än i "live"-formatet.

 
När den här plattan kom ut var den förstås efterlängtad av alla som hört, eller hört talas om, denna roliga, gudomliga och inte minst vulgära komedienne, sångerska och skådespelerska. Det har alla andra fått lära sig i efterhand. Hennes historier är oftast tillskrivna Sophie Tucker men många är i själva verket signerade Bruce Vilanch.

 
I den här föreställningen, som filmades och även sändes på svensk TV, blandas alltså alla de ingredienser som sedermera blivit ett signum för Miss M. Några Sophie-Tucker-skämt förstås, några swing-klassiker, som In the mood och Boogie woogie bugle boy och nyare (då, ja) alster som Tom Waits Shiver me timbers och Neil Youngs Birds.



Det här var några år innan Bette blev känd som The Rose, filmen med karaktären löst baserad på Janis Joplin.

måndag 6 januari 2014

Luta dig tillbaka och njut

Juicy Lucy - Lie back and enjoy it (1970)

Juicy Lucy borde ha blivit en mycket större succé än vad som blev fallet. Med en kraftfull sångare, utmärkta musiker och coolt skivbolag kunde det ju inte gå fel, eller hur! Redan efter platta ett började bandmedlemmarna bytas ut. Det är inte en bra start och bandet havererade ganska snart, bortglömt av de flesta.


Det här är LP nummer två. Första LP:n blev hyfsat framgångsrik och förväntningarna, liksom farhågorna, var högt ställda. Några medlemmar hade bytts ut, bland andra sångaren. Vad hände? "Ingen" märkte något för nye sångaren, Paul Williams, lät förvillande lik den förre, det var ungefär samma stil som på första plattan och, framför allt, var Glenn Ross Campbell kvar. Glenn spelade steelguitar, vilket väl får anses lite udda i ett blues-rock-band.


Steelguitar till trots, det liknar inte countrymusik! Nåja, Whisky in my jar som avslutar sida ett och Cange my mind på sida två har kanske vissa beröringspunkter.
Plattan rivstartar med Thinking about my life för att sedan fortsätta med en tung version av Willie Dixons Built for Comfort tätt följt av Pretty woman, som också släpptes som singel.
Sida två avslutas med en intensiv version av Frank Zappas Willie the pimp följt av titellåten Lie back and enjoy it.
 
Lägg plattan på skivtallriken, placera pickupen på spår ett, luta dig tillbaka och njut. Om det var det, de menade.

fredag 3 januari 2014

Listen! ... Introduction

Chicago Transit Authority - Chicago Transit Authority (1969)

Jag har aldrig begränsat mig så att jag måste tycka om en viss typ av musik bara för att jag har en viss ålder eller har ett visst umgänge. Det har gjort många av mina bekanta lite konfunderade genom åren. Ett exempel är när jag plötsligt fick smak för jazz. Nåja, jazzinspirerad rockmusik. Detta ledde förstås småningom till värre saker ... riktig jazz.

 
Inkörsporten för min del var denna dubbel- LP. Oskyldig, kan tyckas, men den här gav mig mersmak på jazzinspirerad rock med mycket blåsinstrument och pampiga arrangemang. Sedan var det ingen nackdel att det dessutom fanns en riktigt elak elgitarr inblandad.


Det här är deras fösta album och bandet hette då fortfarande Chicago Transit Authority. De kortade därefter ner namnet till Chicago, efter påtryckningar från transportbolaget Chicago Transit Authority.
Den första låt jag lade märke till var I'm a man, en cover på Spencer Davis Groups hit. För övrigt är det egna låtar. Flertalet ganska långa och kryddade med solon som i det här fallet, för ovanlighetens skull, framkallar spänning och nyfikenhet i stället för gäspningar.
Det är mycket jazz, det är mycket rock och det är mycket bra. Man kan (med facit i hand) tyvärr också ana ett frö av det som småningom skulle bli anledningen till att jag och många andra tappade intresset för gruppen. Dansbandspop. Questions 67 and 68 är absolut inte något de behöver skämmas för men den är ändå lite blek i sammanhanget. Skulden lägger jag på Peter Cetera som varit med och skrivit denna låt.

 
Mycket blås, men också mycket gitarr. Gitarristen Terry Kath kunde krama fram ljud ur gitarren som många gånger starkt påminde om Jimi Hendrix. Ibland kunde det bli för mycket. Sju minuter långa Free form guitar hoppar jag numer över. För övrigt håller denna dubbel-LP än idag.