Jag säger det direkt. Nantucket sleighride är höjdpunkten i Mountains produktion. I mina ögon och öron i alla fall. Det är en LP med enbart topplåtar, inga dalar eller ens platåer.
De gjorde i och för sig inte så många plattor innan gruppen upplöstes (första gången) och de två andra, eller tre om man vill räkna in Leslie Wests LP Mountain, är också mycket bra. Liveplattorna räknar jag inte.
Det kanske bara är jag, men jag tycker de påminner rätt mycket om Cream. En koppling finns det i alla fall. Felix Pappalardi, basisten, producerade, och i viss mån spelade på, Creams album. Han producerade även Leslie Wests LP Mountain vilket antagligen är anledningen till att det ofta räknas som en Mountain-LP.
När gruppen upplöstes första gången slog sig Leslie West (gitarristen) och Corky Laing (trummisen) ihop med Jack Bruce, basist, (ytterligare en koppling till Cream) och bildade West, Bruce and Laing. Det höll bara ett par år, två plattor plus en liveplatta, innan de lade ner. Det är ju också en likhet med Cream. Kortvariga konstellationer. En annan likhet som jag bestämt hävdar (jag vet att alla inte håller med, men det är jag som bestämmer här) är att precis som med Cream är studioplattorna bäst. Live är de odrägliga!
Det här är alltså en topplatta som håller fortfarande. Jag tycker att den är lika bra idag som när jag hörde den första gången för mer än fyrtio år sedan. Om man absolut måste nämna en enda låt får det bli titellåten Nantucket sleighride. Den ger rysningar av välbehag varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar