måndag 31 mars 2014

Tell me ... why

The Rolling Stones - The Rolling Stones (1964)

I april är det 50 år sedan den här plattan gavs ut! The Rolling Stones första LP! Den kom i min ägo flera år senare men har ändå en hedersplats i skivhyllan. På den tiden var det inte alla som köpte LP-skivor. De flesta köpte singlar och EP. En av mina första skivor, och favoriter, med Rolling Stones var Tell me som är en av de bästa låtarna på denna, deras debut-LP.



Den här anses vara en de bästa debutplattorna. Jag har egentligen ingen invändning mot det. När skivan var ny älskade jag den. Det gör jag i och för sig fortfarande men numer har jag en del invändningar. Jag har många gånger stämt in i hyllningskören men när jag nu lyssnar på den här plattan är jag mer sparsamt entusiastisk. Det är förstås inte så relevant nu, efter 50 år, men ändå.



Öppningen med Route 66 är klockren! En geografilektion som fungerade. Tänk vad musik kan bidra med i utbildningen/allmänbildningen. Den som kan texten till Route 66 kan räkna upp fler städer i USA än de flesta andra. Det var också på den tid då route uttalades rout och inte raut. Bara en så'n sak.

Det är nästan bara covers här, men Tell me är ett tidigt alster av Mick Jagger och Keith Richard (på den tiden kallade han sig Richard utan s). Now I've got a witness och Lille by Little är också Stones-original, den senare skriven tillsammans med Phil Spector. Little by Little är rätt bra, men inte Now I've got a witness.

 

Det är en bra platta som hade blivit ännu bättre om de bytt ut ett par av låtarna och lagt in några singel-spår i stället, exempelvis It's all over now som släpptes som singel strax efter denna LP. På den här tiden levde dock singlarna ett eget liv, ofta utanför LP-utgivningarna, för att samlas ihop till greatest-hits-skivor att prångla ut ifall det skulle dröja för lång tid tills nästa LP blev klar.

It's all over now är för övrigt orsaken till att The Rolling Stones blev mitt favoritband då, och har varit det genom alla år och ja, jag tycker att de fortfarande gör riktigt bra låtar.

En undran jag haft i nästan 50 år är varför Tell me får ett så abrupt slut.


tisdag 25 mars 2014

Vad förväntar du dig av livet?

The Tubes - The Tubes (1975)

För mig tog det ett par år innan jag upptäckte The Tubes. Det var först med live-LP:n What do you want from live som jag fick upp ögonen för det här bandet.
Fördelen med att upptäcka band i efterskott är att det finns mer att gå tillbaka till skillnad från att behöva vänta på att något nytt ska dyka upp ... och kanske bli besviken, då förväntningarna är för högt ställda.


En som upptäckte The Tubes före mig var Nina Hagen som tog White punks on dope från den här plattan och "översatte" den till TV glotzer.

White punks on dope är väl den mest kända låten på plattan men det finns mycket mer att hämta. En av mina favoriter är What do you want from Life som gycklar konsumtionssamhället, ett populärt ämne vid den här tiden (och fortfarande).

Det är mycket bra musik på den här plattan, varierande men ändå fungerande som helhet. Vissa invändningar kan jag ha mot första sidans avslutning Malagueña salerosa som är en känd Mexikansk låt från 40-talet. Kul några gånger, men numer hoppar jag helst över den.

 
 
The Tubes är skickliga musiker och de har tydligen fått inspiration från många olika håll. Ibland tänker jag på ELO men mest går mina tankat till Frank Zappa och hans The Mothers Of Invention när jag lyssnar på den här plattan. Det finns såväl ironi och sarkasm i textmaterialet som musikalisk komplexitet och professionalitet i framförandet.
 
Det är lite svårt att beskriva så jag lägger med en länk till hela plattan. Lyssna och bilda dig en egen uppfattning. Jag säger att det är värt besväret.
 
 

fredag 21 mars 2014

Långväga besök

Deep Purple - Fireball (1971)

Where you're from it's a long way är slutraden i titellåten på den här LP:n som är gruppens andra med sångaren Ian Gillan. Vad som menas med "long way" vet jag inte men omslaget antyder något utomjordiskt. Det kanske är en temaplatta. För mig spelar det ingen roll. Jag har aldrig brytt mig om att försöka analysera texten. Även om LP:n blev uppmärksammad när den kom ut verkar det som om den med åren har fallit i glömska hos de flesta. Inte hos mig.

 
Det här är bra, riktigt bra. Det finns dock en smutsfläck och det är lika bra att påpeka det på en gång. Anyone's daughter. Det är tur att den ligger sist på sida ett så att man kan lyfta pick-up-en, vända på skivan och fortsätta lyssningen. Vad sjutton tänkte de på! De hade ju ändå Strange kind of woman (som de släppte på singel) att ta till om de behövde fylla ut tiden. Det gör att den här plattan sjunker till en riktigt bra platta, när den egentligen skulle ha blivit en oerhört bra platta.

 
Öppningen med titellåten är förstås stark och fortsättningen på sida ett är utmärkt, med undantag av tidigare nämnda Anyone's daughter, då. Nu nämnde jag den igen trots att jag tycker att den ska förpassas till glömskans obarmhärtiga mörker.

Sida två innehåller min absoluta DP-favorit, nämligen, Fools. Det är drygt åtta minuter av det bästa som Deep Purple någonsin fått ihop.

 
Fireball är den platta med Deep Purple som jag oftast plockar fram. Ofta är ett ord som är lite missvisande i sammanhanget. Det är inte så att den här skivan ligger på skivtallriken varje dag, varje vecka eller ens varje månad eller år. När den väl är framme får den dock mycket uppmärksamhet, under en tid.
 
Sista låten heter No one came. Så kan det gå.
 
Har du missat Fools får du en länk här:
https://www.youtube.com/watch?v=Se8srYEdi2I
 


fredag 14 mars 2014

Solid rock

The Temptations - Solid rock (1972)

Lite av falsk varubeteckning skulle man kunna säga. Inte många skulle associera The Temptations med rock, i betydelsen rock 'n' roll. Rock, som i hård ligger inte heller särskilt nära till hands. Varför de valt det här namnet på skivan förblir ett mysterium ... såvida det inte menar den hårda verklighet som Take a look around syftar på. Jag tror inte det för hur kommer då solid in i bilden.


The Temptations karriär kan delas upp i olika perioder, mycket beroende på vilka som var förgrundsfigurer (lead singer) i gruppen och därmed tongivande. Tiden, eller eran, har givetvis också sin del i hur de lät. I det här fallet är det den psykedeliska inriktningen, pådriven av producenten Norman Whitfield, och som hade gjort att Eddie Kendricks hade hoppat av gruppen för att satsa på en solokarriär. Vilken tid man tycker bäst om är naturligtvis upp till var och en.

Övervägande delen av den här LP:n är musikaliskt lågmäld, mycket lågmäld, åtminstone i Temptationsmått mätt. Även om inledande Take a look around handlar om en hård tuff verklighet framförs det lågmält. Det kanske är just därför den är så gripande.


För min del gillar jag alla av The Temptations perioder, fast på olika sätt. Här får man lite av flera. På sida ett är det ett par tidstypiskt utsvävande, utsträckta, låtar byggda mer på rytmer än melodier som dominerar. Ain't no sunshine och Stop the war now flyter båda ut i ett spännande flöde, snarare än i låtar.

Sida två är mera traditionellt uppbyggd. Här finns de låtar som passar för att spelas på radio och de som passar för att spelas på diskotek. Superstar (remember how you got where you are), exempelvis, finns med på de flesta av alla samlingsskivor som finns med The Temptations .

En av de största styrkorna hos The Temtations är ju ändå sången, rösterna och stämsången. De är såklart intakta även på den här plattan, trots alla medlemsbyten. Det är tydligt hela skivan igenom.

 
Det är en bra platta, väl värd att lyssna på. Den tillhör inte The Temptations mest kända och är kanske inte den man ska börja med om man är nybörjare. Om man inte låter omslaget överskugga det verkliga innehållet och vågar ta en chans så är det väl värt besväret. Solid as a rock? Nej, Smooth sailing from now on (spår två, sida två) hade kanske varit ett mer passande namn på skivan.


lördag 8 mars 2014

Monica, Monica ...

Monica Zetterlund - Monica/Monica (1971)

Monica Zetterlund och Monica Dominique är en intressant kombination. Vid den här tiden var det mycket film och revy för Monica Zetterlund och Monica Dominique hade ju Solar Plexus att tänka på. De tog sig ändå tid att göra en LP tillsammans. Det var väl bra.

Det var standard på 60-talet att översätta utländska hits och göra svensktoppsvarianter av dem. Monica Z var delvis ett exempel på det. Walking my baby back home blev Sakta vi går genom sta'n (utsökt översatt/tolkad av Beppe Wolgers), är ett exempel.
På den här plattan var ambitionerna lite högre ställda jämfört med den standard som gällt. Jag tror att de här starka damerna hade ett annat sätt att se på vad de ville göra av utrymmet på en LP.
Det är många idéer som ska få plats. Många stilar likaså.


Det börjar ganska starkt, men lite typiskt. Burt Bacharach hade vid den här tiden varit en av de största populärmusikkompositörerna ett bra tag så att ta en av hans låtar förefaller inte särskilt vågat. Åke Arenhill hade i alla fall omformat Burt Bacharachs One less bell to answer till En man mer att glömma. Det är öppningen på en platta som doftar attityd, om man vill se det på det sättet.


Många stilar blev det och svenskt ursprung blandas med översättningar. Låt två, sida ett, är enda originallåten på skivan. Den heter Folkvisa ifrån Sätra och är skriven av Monica Dominique och Lars Sjöberg. Det är precis vad man kan gissa, en låt i folkton.
De är tre helsvenska låtar på skivan. Förutom folkvisan är det I valet ock kvalet, en text av Gustav Fröding till musik av Jan Johansson och Trubbel av Olle Adolphson. Det är de bästa på denna skiva.
 
 
Jag har för mig att jag gillade den här skivan när den var ny. När jag nu har plockat fram den igen efter att den stått orörd i skivhyllan under många år är jag inte särskilt imponerad. Med all respekt för de här två damerna och ambitionen med plattan måste jag tyvärr säga att omslaget är snyggt och Trubbel tål att höras om och om igen, men för övrigt håller det inte. Skivan åker tillbaka in i skivhylla och där får den stå tills jag glömt vad jag nu sagt.

lördag 1 mars 2014

When will I see you again


The Three Degrees - The Three Degrees (1973)

Detroit och Motown regerande när det gällde soul- och dansmusik på 60-talet. I början av 70-talet utmanades The Detroit sound av The sound of Philadelphia. Phillysoul blev ett begrepp, Kenny Gamble och Leon Huff skrev mängder av låtar som olika Phillyartister spelade in och gjorde till stora hits, inte bara på discogolvet.

Några av de tidiga hitsen står The Three Degrees för. Gruppen hade funnits sedan mitten av 60-talet men det var först när de fått kontrakt med Philadelphia International Records som de slog igenom på allvar.


Den här plattan innehåller tre stora hits, alla skrivna av Gamble/Huff. When will I see you again, Year of decision och Dirty ol' man.

Plattans inledning, Dirty ol' man, kanske syftar på Owen Brown för fotot och Ed Lee för designen av omslaget. En gissning, bara.


Trallvänligt och effektivt på dansgolvet, om jag minns rätt. Min favorit är i alla fall When will I see you again. Det är nog Billy Braggs favorit också. Han har nämligen spelat in en egen version.


En Phillyplatta till blev det med den här upplagan av The Three Degrees. Sedan dalade publikens, och antagligen producenternas, intresse markant och de försvann ganska snart ur rampljuset. När får vi se er igen? Är det året för att bestämma sig nu?

Länk till Year of decision: https://www.youtube.com/watch?v=Oc_5oIEtL5Q