Joni Mitchell - Hejira (1976)
Vintern har laddat om med ny snö och minusgrader. Det är till glädje för många, men inte för mig. På omslaget till Hejira ser Joni som vanligt cool, ja iskall, ut. Det gillar jag. På omslaget befinner hon sig i vintrig miljö och i uppviket till omslaget tar hon sig en skridskotur på en förhoppningsvis ordentligt frusen sjö. Gissningsvis gillar hon vintern bättre än vad jag gör. Hon är ju från Kanada, trots allt.
Hon har gjort antydningar tidigare om sin utvecklig mot ett jazzigare anslag i sina låtar. På föregångaren The hissing of summer lawns fanns bland andra Joe Sample och Wilton Fielder från The Crusaders med bland musikerna. Här på Hejira har hon tagit hjälp av framför allt Larry Colton på gitarr och Jaco Pastorius på bas som gör att man skulle kunna kategorisera plattan som fusion. Inte mig emot.
Steget fullt ut tog hon senare på plattan Mingus.
Nu är det inte fusion i bemärkelsen Mahavishnu Orchestra eller liknande som skulle kunna skrämma iväg eventuella nya lyssnare utan snarare om smooth jazz med coola akter som Steely Dan, The Crusaders eller äldre grabbar som Chet Baker och George Benson dock inte "skvaljazz" som Kenny G, eller liknande (inget ont om det, i och för sig).
I centrum står förstås Joni själv med sina melodier och texter, oavsett genretillhörighet. Inramningen med hjälp av medmusikerna och deras input gör det hela bara ännu bättre. Det vintriga omslaget har föga med innehållet att göra. Det handlar i stället om resor vilket man kan ana via omslagets framsida med en infälld bild av en motorväg.
Jag rankar den här skivan bland mina absoluta favoriter. Den är bra från börja till slut så mitt tips är att lyssna på hela skivan. Dock vill jag ändå framhålla låten Amelia som sticker ut lite extra. Den har också David Crosby fastnat för och han gör en egen version på LP:n Sky Trails från 2017.
Länk:
Här är en länk till skivan i sin helhet:
