Andra vägar

Elton John - Peachtree Road (2004/2022)
En mindre upplaga släpptes på vinyl när den var ny. Ville man ha ett exemplar fanns ett fåtal till salu på Discogs. "Billigaste" exemplaret ville säljaren ha närmare 6000:- för. Tveksamt om någon är villig att betala så mycket nu när den släppts på nytt till mindre än en tiondel av detta pris.
En första upplaga har förstås alltid ett extra värde men jag är fullt nöjd med denna senare pressning.

Osökt går tankarna förstås till ett av hans mest kända album Goodbye yellow brick road när man ser titeln på den här. Några andra kopplingar än titlarna vill jag dock inte göra. Under de närmare 40 år som gått mellan de två albumen har Sir Elton levererat ett antal album men under tiden har vägen varit ganska vinglig och han har varit nära att åka av vägen vid ett par tillfällen. Men han har klarat sig.

Det är en mycket jämn platta. I positiv bemärkelse. Till att böja med är det inte så mycket som sticker ut, men med antal lyssningar växer låtarna allt mer.

Jag kan möjligtvis sakna de dramatiska inledningarna från Goodbye yellow brick road och Blue moves samt sida två på The Fox, men man kan inte alltid få allt. 
Balladerna är i övervikt. Det har kanske med åldern att göra. Å andra sidan är det främst i balladerna som han är som bäst. En rocker har han dock lyckats klämma in i form av They call her the cat. 

Till skillnad från originalupplagan innehåller den här tre bonuslåtar. De är från musikalen Billy Elliot och där hittar man en tredje rocker, Merry Christmas Maggie Thatcher. Sista låten är dock åter en ballad.

Med den nya utgåvan kom också av någon anledning ett nytt omslag. Ursprungligen var det en bild av en järnvägsövergång (den ser man om man tittar/lyssnar på länken nedan). Anledningen till ändringen är oklar för mig. 

På det hela taget en gedigen Elton-platta som står sig väl i samlingen.

I skrivande stund noterar jag att ytterligare en av Eltons senare album (som betingar skyhögt pris på Discogs) återutges senare i sommar, nämligen Made in England. Det tackar jag för. 

Länk:

Albumet, dock utan bonuslåtar.

Strandade?

Roxy Music - Stranded (1973)

Roxy Musics andra LP For your pleasure har just fyllt 50 år och denna, deras tredje fyller 50 senare i år.

Det sägs att det tredje albumet från en artist är extra svårt att få till. Speciellt då om det två första blivit framgångsrika. Roxy Music döpte sitt tredje album till Stranded och kanske var det så de kände sig när Eno lämnat gruppen efter de två första. Han bidrog ju med ett och annat ljudmässigt infall.

De hittade dock en ersättare snabbt i form av Eddie Jobson från Curved Air. Lika framträdande som Eno var han kanske inte. Jag kan förstås ha fel, men jag uppfattar att en del av "specialeffekterna" snarare kommer från Phil Manzanera.

Till skillnad från de första två skivorna är det inte bara Bryan Ferry som ensam skrivit låtarna. Amazona är skriven tillsammans med Phil Manzanera vilket innebär att hans gitarrspel har en mer framträdande roll. Detsamma gäller för Song for Europe som Ferry skrivit tillsammans med Andy Mackay som bjuder på riktigt läckra saxofoninslag. Dessa två låtar är också (för det mesta) mina favoriter på den här LP:n.

Man ska förstås inte ignorera respektive sidas första spår. Street life och Serenade är mycket starka låtar med hitpotential. Street life släpptes också som singel och blev hyfsat framgångsrik. Mellan Street life och Amazona på sida ett finner man den lugna fina Just like you som dock blir lite anonym inklämd mellan de två upptempolåtarna. Sida ett avslutas sedan med Psalm som i mitt tycke är lite väl utdragen med sina drygt 8 minuter.

Sida två inleds med snabba Serenade och därefter lugna Song for Europe. Låt tre, Mother of pearl, börjar i högt tempo för att strax växla ner och så småningom övergå i sista låten Sunset. Ett behagligt lugnande avslut på en platta jag med stor behållning ofta återkommer till.

Som nämnts är det snart 50 år sedan den släpptes men den känns inte det minsta daterad. Eno må ha lämnat gruppen men det känns ändå som att deras tre första plattor hänger ihop på något sätt. Från platta fyra och framåt är låtarna oftast kortare och mindre "utsvävande".

Med tanke på framgången med albumet var oron över att vara strandade obefogad. Den enda som var strandad är kvinnan på omslaget.

I händelse av att du inte hört plattan finns en länk nedan.

Länk:
Roxy Music - Stranded (full album)

Kattens år

 Al Stewart - Year of the cat (1976)

Min första kontakt med Al Stewart var A small fruit song som fanns med på samlingsalbumet Fill your head with rock från 1970. Det tog några år innan jag på allvar började lyssna på hans skivor. Year of the cat blev startpunkten. Efter ytterligare några år svalnade dock intresset och Al Stewart föll nästan i glömska. Nu har jag återupptäckt honom och tanken är att införskaffa de tidiga album som ännu saknas i arkivet. 

Titellåten är inspirerad av filmen Casablanca och nämner både Bogart och Peter Lorre. Ingrid Bergman nämns dock endast som "she". Filmen utspelar sig 1941 och kattens år (i Vietnam) inföll inte då. Däremot spelade Al Stewart in låten/låtarna 1975 vilket är kattens år (februari 1975-januari 1976) i Vietnam. 2023 är för övrigt också kattens år där.

Titellåten avslutar albumet och är även i mitt tycke skivans starkaste spår. Jag tror att Bruce Hornsby håller med mig. Hans hitlåt The way it is från 1986 har i alla fall i mina öron vissa likheter med Year of the cat. Låten blev en hit för Al.

Övriga låtar är också bra även om jag inte tycker att de matchar titellåten. Han har en röst som påminner lite om David Bowie, särskilt före Ziggy Stardust. Ett bra betyg. Musikmässigt ligger kanske tidiga Steely Dan lite närmare. Behagligt, men inte så utmanande. 

Lite "lättviktig" musik får man väl säga, men ändå riktigt bra om man är på rätt humör.

Länk:
Year of the cat 
Hela albumet

It came in colours

The Rolling Stones - In Mono (2023)
Det verkar som att alla som köpt den här boxen känt sig manade att göra ett YouTube-inlägg för att visa innehållet och hur glada de är att ha kommit över ett exemplar. 
Flera av dessa unboxing-inlägg publicerades innan det officiella utgivningsdatumet som var satt till den 20:e januari 2023. Det fick mig att börja undra om det skulle bli någon box över till mig. Upplagan var begränsad till 10000 exemplar vilket ändå får betraktas som ganska lågt i sammanhanget.

Som synes fick jag tag på en box i alla fall. Visserligen en vecka senare än aviserad utgivningsdag, men vad gör det. Osäker på om den skulle finnas tillgänglig i butik valde jag att beställa från Amazon när den aviserades i november 2022.

Innehållet är deras album som gavs ut under 60-talet, både USA- och UK-varianterna. Med vissa undantag. 

Det är bara UK-varianten av Between the buttons vilken innehåller Please go home och Back street girl som i USA ersatts av Ruby Tuesday och Let´s spend the night together. De två senare finns dock här med på albumet Flowers vilket är ett samlingsalbum som gavs ut "endast" i USA. 

Samlingsalbumen Big hits (high tide and green grass) och Big hits (through the past darkly) är inte heller med i boxen. I stället finns alla singel- eller EP-låtar som inte finns med på någon av de ordinarie LP-plattorna i boxen här samlade på en dubbel-LP kallad Stray cats.

I Storbritannien var det vanligast att singlar levde ett eget liv och inte inkluderades på LP. Så var det dock inte i USA och därför skiljer sig LP-utgåvorna från respektive länder åt. Detta gällde ända fram till Their satanic majesties request som släpptes i december 1967. Det var då Rolling Stones sjätte LP i Storbritannien men deras åttonde i USA.

Den som känner mig tänker förstås att jag redan har alla dessa skivor. Ja, och nej. Alla låtar har jag (förstås) i någon form. USA-varianterna saknades dock förutom en oerhört sliten Flowers och December´s children i fulstereo. Min gamla slitna Out of our heads är också den Amerikanska varianten som dock pressades och såldes även i Europa. Åtminstone här i Sverige.

Det där med slitage gäller även några andra av skivorna som redan fanns i arkivet så en uppgradering var på sin plats. 

Sen var det det här med mono som många gör så stor sak av. Några av de tidiga skivorna har jag både i mono och stereo. Problemet med stereo på de tidiga skivorna är att ljudbilden dvs den överdrivna uppdelningen mellan höger och vänster kanal i många fall blir lite löjlig. Därför är mono i de fallen att föredra. På den tiden hade jag ingen stereoanläggning så allt ljud kom ändå ur en enda högtalare så nu är det back to basics. 

Många har hyllat ljudet på skivorna. Jag håller med, men inte helt och hållet. Här och var är det lite sunkigt, faktiskt. Det går kanske inte alltid att göra underverk om råmaterialet inte ger förutsättningar till det. Som helhet är jag mycket nöjd. Nu spelar jag förstås skivorna med en stereopickup och måhända skulle jag höra det annorlunda om jag hade en monopickup. Det får jag förmodligen aldrig veta.

Boxen har getts ut tidigare (2016). Även då i en begränsad upplaga om 10000 i svart vinyl som med tiden blev eftertraktad och därmed mycket dyr. Den här gången kommer skivorna i olika färger.

Alla album har jag skrivit om i tidigare inlägg här i bloggen.

Länk:
She´s a rainbow (från Their satanic majesties request. I stereo, dock)

Skjut inte på pianisten

Elton John - Don´t shoot me, I´m only the piano player (1973/2017) 

Den har just fyllt 50 år. Eltons sjätte LP på mindre än fyra år. Exakt hur länge den funnits i mitt arkiv kan jag inte verifiera, men gissningsvis med några dagar eller veckors marginal har den funnits här lika länge. Att döma av skicket är det den Eltonplatta som spelats mest här hemma. Om det därmed är hans bästa låter jag dock vara osagt. Det finns ju väldigt många att välja bland.

Det fanns därmed en viss anledning att införskaffa ett bättre exemplar och när jag noterade att Bob Ludwig ansvarat för en remaster av skivan tänkte jag att det var dags. Försent skall syndaren vakna och remastern som kom 2017 var förstås redan utgången när jag vaknade till liv i ärendet. 

Så lätt gav jag naturligtvis inte upp. Om man bor bara ett par kvarter från en av världens bästa skivaffärer (Pet sounds) där jag (av någon underlig anledning) är stamkund löste det sig. Det tog visserligen lite tid, men till slut fick de fram ett exemplar. Proffs!

Nu kan jag åter lyssna utan allt knaster (och till och med hack) som den gamla plattan med tiden hade berikats med. Bäst är respektive skivsidors första låtar Daniel respektive Have mercy on the criminal men också resten av låtarna är mycket bra även om jag (som redan då) tröttnat lite på Crocodile rock.

Bild- och texthäftet ligger tyvärr löst i denna nya upplaga men det gör inte så mycket. Så blev det med tiden även i den gamla. En av bilderna väcker lustiga minnen till liv. Intill texten till Have mercy on the criminal poserar Elton iklädd rosa kostym och matchande platåskor. Vid den tiden hade jag liknande klädstil. Jag hade ett par platåskor lika höga som de Elton har på sig, fast mina var svarta. Ursprungligen var de dekorerade med en silverfärgad blixt men den målade jag över i svart. Någon gräns måste man ju sätta.

På omslaget till mitt gamla exemplar står att albumet innehåller låtarna Crocodile rock och Daniel, två singlar som släpptes innan LP:n. Relevant då, mindre intressant nu. Det trycket är borttaget från min nya utgåva.

Titeln refererar dels till ett möte med Groucho Marx, dels till en film av Francois Truffaut (Shoot the piano player), samt ett citat av Oscar Wilde (Don´t shoot the piano player, he´s doing his best).

Snopet om (med största sannolikhet att) det snart kommer en 50-årsjubileumsutgåva med massor av extramaterial. Den står ju på tur. Jag skulle kanske ha väntat lite.

Länk:

Hela albumet

Killing me softly

Roberta Flack - Killing me softly (1973)

I augusti 2023 fyller detta album 50 år, men inspelningarna lär ha börjat redan i början av 1972. En lång tid från start till mål på den tiden. Det är hennes fjärde soloalbum, tillika hennes mest kända. Titellåten har förmodligen inte undgått någon som var ung på den tiden. För lite yngre musiklyssnare ringer antagligen The Fugees remake från 1996 igenkänningens klocka lite klarare.

Killing me softly with his song är ingen originallåt, även om den starkt förknippas med Roberta Flack. En av textförfattarna, Lori Lieberman, spelade själv in låten 1972 men då blev den ingen hit.

Jesse, som är skivans andra låt skrevs av Janis Ian. Janis egna inspelning av låten kom dock ut först ett halvår senare så Robertas version får väl betraktas som original. 

En mycket lugn inledning på skivan.

Tempot ökar en aning på låt nummer tre. No tears (in the end) är skriven av Ralph MacDonald och William Slater och spelades först in 1972 av The Main Ingredient. Om den då blev en hit känner jag inte till.

I´m the girl är en betydligt äldre låt skriven av James Allan Shelton och spelades först in redan 1955 då med Sylvia Syms vid mikrofonen. 

Sida två inleds med River, skriven av Gene McDaniels. 1972 spelades den in av Juniversal Jones och Gene spelade själv in en version 1975.

Conversation love av Terry Plumeri och Bill Seighman kan eventuellt vara skriven just för den här plattan. Jag känner i alla fall inte till några andra omständigheter kring låten.

Andra bidraget från  Ralph MacDonald och William Slater är When you smile som här får sitt uruppförande. Låten fick en svensk text av Ola Magnell och sjöngs in av Siw Malmkvist. 

Om låtarna så långt var nya eller relativt okända så är avslutningsspåret desto mer känt. Det är Leonard Cohens Suzanne som här i Roberta Flacks version är snudd på tio minuter lång. 

Trots sval kritik när skivan släpptes blev den en stor försäljningsframgång, inte minst tack vare titellåten. Den framgången kunde inte riktigt matchas framledes men jag personligen håller uppföljaren Feel like makin love minst lika högt.

En svensk version av titellåten kallad Sången han sjöng var min egen inspelad av Lill Lindfors på plattan Kom igen! blev en hit här i Sverige och Siw Malmkvists svenska version av When you smile, som blev När du ler rönte också viss framgång.

I Danmark tog man sig an titellåten ur ett mer humoristisk perspektiv genom Shu-Bi-Duas korta version på debutplattan från 1974. Titel: Kylling med soft-ice.

Länkar:

Killing me softly (full album)

Sången han sjöng var min egen 

När du ler

Kylling med soft ice och pölser

Rest in peace David

David Crosby - If I could only remember my name (1971)

I ett av mina första inlägg i den här bloggen skrev jag om den här skivan. Det var i augusti 2013, i anslutning till hans födelsedag. För några dagar sedan nåddes vi av beskedet att han nu har lämnat jordelivet. En mycket tråkig nyhet. 

Sedan inlägget skrevs har det kommit flera album. Han blev förvånansvärt produktiv på äldre dagar till stor glädje för oss som älskar hans musik. Det antyds på sina håll att han arbetade på ett nytt album. Förhoppningsvis var arbetet så långt kommet att vi snart får möjlighet att höra resultatet. 

Nedan följer en repris av mitt tio år gamla inlägg. Må du vila i frid David.

Under några år, från 1969 och framåt, kom en helt osannolik serie av fantastiska skivor från Crosby Stills Nash & Young. Dels som grupp, dels som soloskivor.

Alla hade ju gjort utmärkt musik tidigare i olika konstellationer men jag låter den här "historiebeskrivningen" börja med första LP:n med Crosby Stills & Nash. Det är dock inte den jag tänkte börja med. Jag kommer att återkomma till den och flera (kanske alla) andra med tiden.

Först ut är David Crosby (han är ju först i gruppnamnet). Dessutom hade han nyligen födelsedag (14 augusti). Hans första soloplatta är en av de mest spännande i sammanhanget, enligt min mening.

Både Graham Nash och Neil Young (men inte Stephen Stills, vad jag vet) medverkar på skivan förutom bl a medlemmar ur Grateful Dead, Jefferson Airplane och Santana.

 

Omslagsbilden ger en viss antydan om innehållet. Det är solnedgångsmusik. Långsamt, eftertänksamt, drömlikt och stilla. Första låten heter "Music is love" och sätter tonen för hela skivan. Efterföljande "Cowboy Movie" är den enda låten på plattan som kan passa in under kategorin rock. Långsamt suggestivt driv, inte helt olikt några av Neil Youngs alster, där Jerry Garcias gitarrspel får stort utrymme.

 

För den som fastnat för CSN&Y och deras pop-rockiga repertoir är den här skivan förmodligen lite svårsmält (åtminstone till en början). Några av låtarna har ingen text, som exempelvis "Songs with no Words/trees with no leaves" och "I'd swear there was somebody here", vilket kan tyckas märkligt. Här är det i stället känsla och stämning som är huvudsaken. Det finns det mycket av det på den här skivan.



 

Jag tycker att det är synd att han inte kunde samla sig och göra fler soloskivor i samma anda. De skivor han gjorde ihop med Graham Nash senare är förstås bra, men ...

 

På mittuppslaget kan man se den imponerande gästlistan av medverkande. Vad sägs om Jerry Garcia, Joni Mitchell, Nash och Young bland många andra.

 

Behöver jag påpeka att jag älskar den här skivan?

Nä, tänkte väl det.

 

Här kan du lyssna om du blivit nyfiken.

If I could only remember my name