Utan skyddsnät

Grateful Dead - Without a net (1990)

Inspirerad av Tore S Börjessons artikel i Rock´n´Roll-tidningen nummer 8, 2021 bläddrade jag igenom min samling av Gratetful Dead-plattor i arkivet. De är ett betydande antal men diskografin är inte komplett. Framför allt inte med tanke på alla dessa konsertplattor som släppts de senaste åren. Jag kan nog inte kalla mig ett deadhead, men ett stort fan är jag i alla fall.

Den här släpptes strax innan den enda Stockholmsspelning Grateful Dead har gjort och som ägde rum i oktober 1990 på Isstadion. Då var jag där! Det lär finnas ett antal bootleginspelningar från spelningen med tanke på det hav av mikrofoner som man kunde se i publikhavet. Någon sådan har jag dock inte kommit över.

Det är inte en komplett inspelning från en speciell spelning utan en blandning från olika konserter de gjorde i slutet av 1989 och början av 1990. Ur mitt perspektiv är det helt i sin ordning. Om jag hade varit på någon av dessa konserter hade det förstås varit intressant att få en komplett inspelning från just det tillfället. Jag var inte där så därför blir det mindre viktigt.

Enligt Wikipedia har det skalats bort ett trumsolo, vilket jag tackar för.

Med visst fog är de mest uppskattade för sina liveframträdanden vilket jag till stor del kan instämma i. På detta trippelalbum på dryga en och en halv timme tar de i vissa fall ut svängarna och ger utrymme för improvisationer som många av oss uppskattar. De lutar sig mot äldre material som exempelvis Althea och Cassidy och bara en låt från de närmast föregående studioalbumen framförs, nämligen Victim or the crime från Built to last. Avslutningsvis spelar de Dear Mr Fantasy som är en Traffic-cover.

En överraskning bjuder de på: I Eyes of the world gästspelar Branford Marsalis på tenor- och sopransaxofon. Just den är inspelad på Nassau Coliseum den 29 mars 1990 och klockar in på dryga 16 minuter. En av många höjdpunkter.

Länk:

Without a net

Farewell Angelina

 Joan Baez - Farewell Angelina (1965)

I ett tidigare inlägg om Joan Baez (Diamonds & Rust) skrev jag att jag föredrar henne i en mer avskalad musikalisk omgivning. Här är omgivningen just det, om än inte reducerad till hennes egna gitarr som på de tidigaste skivorna hon spelade in. Det är Joan med gitarr, till och från uppbackad av Bruce Langhorne på elgitarr (!), Russ Savacus på bas och Ralph Rinzler på mandolin.

Det är var så vitt jag minns den första bekantskapen jag gjorde med Joan Baez och det är förmodligen det som är anledningen till att just den här skivan har en särställning i hennes diskografi för min del.

Farewell Angelina är hennes sjätte album och det tredje där hon inkluderar låtar av Bob Dylan.

Skivan inleds med två låtar av Bob Dylan som han själv inte gav ut vid den här tiden. Dessa kom först ut på hans Bootleg-serie av album på 1990-talet. Ytterligare två är Dylankompositioner, nämligen It's all over now, baby blue och A hard rain's a-gonna fall. Den första släppt av Dylan själv tidigare samma år på Bringing it all back home och den andra från The freewheelin' Bob Dylan utgiven 1963.

Vid den här tiden skrev hon inte egna låtar. I varje fall inga som hon spelade in. Liksom tidigare tolkar hon traditionella sånger som The wild mountain thyme och The river in the pines men också mer samtida som Woody Guthrie, Léo Ferré och Donovan (Colours). Donovan hade själv en stor hit med Colours som i sin tur sannolikt var inspirerad av Black is the color of my true love´s hair som är en traditionell keltisk sång och har tolkats av bland andra Nina Simone och inte minst som en del i Luciano Berios Folk songs. Nu gav ju Donovan sin älskade gult hår så jag är ändå beredd att ge honom kredit för sin komposition. Han utvecklade det hela med att associera flera färger till olika företeelser.

Varför Joan valt at sjunga Pete Seegers Where have all the flowers gone på tyska (Sagt mir wo die Blumen sind) övergår dock mitt förstånd. Pauvre Ruteboeuf vilken framförs på franska är däremot klart logiskt då den baseras på dikter som Léo Ferré använt som bas för låten.

Länk:

Här kan du lyssna på hela skivan.

Gatuliv

The Crusaders - Street Life (1979)

De två senaste inläggen har ett gemensamt. The Crusaders, dock utan trummisen Stix Hooper. Därför är det på sin plats att presentera ett av deras album.

De hette från början The Jazz Crusaders, skivdebuterade redan 1961 och spelade in en rad album under 60-talet. 1971 förkortade de namnet till The Crusaders och reducerade med tiden även medlemsantalet. När Wayne Henderson och Larry Carlton lämnat gruppen blev bara ursprungsmedlemmarna Joe Sample, Wilton Felder och Stix Hooper kvar. Det är sättningen på den här plattan.

Som trio, om än med ett antal varierande gästmusiker förändrades musiken, närmade sig soul och på titellåten här är det snudd på disco. Från att ha varit ett instrumentalt band har de här i titellåten Street life lånat in Randy Crawford som vokalist. Låten med sina dryga 11 minuter upptar merparten av skivans sida ett och gjorde sig väl gällande på dansgolven. Helt rätt i tiden om man säger så.

Resten av skivan är instrumental, om man bortser från några diskreta aaa i bakgrunden på låten My lady.

I stället för sånginsatser har instrumenten huvudrollen i låtarna, på känt jazzmaner. Oftast är det Wilton Felders saxofon som agerar front men även Joe Samples pianovarianter får stort utrymme. Här och var släpps också andra instrument fram. I Carneval of the night får t ex elgitarren ganska stort utrymme. Vem eller vilka av de inblandade gitarristerna som står för dessa inflikningar är oklart för mig.

Knepet att låna in vokalister visade sig vara ett framgångsrikt grepp som de praktiserade flera gånger. Bill Withers, Joe Cocker och Nancy Wilson stod för sången på några av de efterföljande plattorna.

Stix Hooper lämnade gruppen 1983 men Joe Sample och Wilton Felder fortsatte som The Crusaders ett tag till. Alla tre har spelat in soloplattor förutom att vara med på andra artisters skivor. Endast Stix Hooper lever fortfarande (november 2021).

Länk:

Full album

Diamonds and rust

Joan Baez - Diamonds & Rust (1975)

Med viss rätt kopplas Joan Baez ofta ihop med Bob Dylan. Hon har tolkat ett stort antal av hans låtar genom åren. Det är då lätt glömt att hon är en utmärkt låtsnickare själv, förutom att vara en utmärkt tolkare av andras låtar.

På den här plattan är det bara en låt av Bob Dylan, nämligen Simple twist of fate. Den är från hans Blood on the Tracks, som var nysläppt vid den här tiden.

För övrigt är det fyra egna låtar som samsas med Fountain of sorrow av Jackson Browne, Never dreamed you'd leave in summer av Stevie Wonder och Syreeta Wright, Blue Sky av Dickey Betts, Hello in there av John Prine och Jesse av Janis Ian. Som avslutning har hon en medley bestående av I dream of Jeannie av Stephen Foster och Danny boy av Fred E. Weatherly.

Det finns en koppling till mitt förra inlägg, det om Joni Mitchells LP Court & spark. Bland de musiker som deltar finns även här såväl Joe Sample, Wilton Felder som Larry Carlton med. Bland andra. Många medmusiker gör att den här plattan skiljer sig markant från hennes tidiga skivor då hon mestadels ackompanjeras av gitarr. Det är förståeligt att hon ville förändra och utveckla sitt musicerande. Det började långt innan den här skivan.

Största behållningen är titellåten, som hon själv skrivit. Den egna Winds of the old days med ett närliggande tema tillhör också skivans höjdpunkter.

Blue sky (Allman Brothers) är lite mer country än originalet men det fungerar rätt bra. Larry Carlton och Dean Parks gitarrspel är nästan mer Allman Brothers än Allman Brothers själva.

Även om Hello in there är relativt sparsmakad instrumentalt sett har den en lite för hurtig ton som förtar sorgen och eftertanken i texten. Framför allt John Prines original och även Bette Midlers tolkning griper tag i känslorna på ett helt annat sätt. 

Det är naturligtvis alltid svårt att tolka andras låtar och göra dem till signa egna. I fallet Jesse är det extra svårt med tanke på att Roberta Flacks version av låten i mitt tycke är den optimala. Janis Ians original är blek i jämförelse och här lyckas inte heller Joan riktigt att få fram den rätta känslan. Never dreamed you'd leave in summer är OK liksom Jackson Brownes Fountain of sorrow. Joan tillför kanske ingenting men bra låtar är bra låtar och hon ger dem ändå acceptabel rättvisa.

Jag föredrar dock Joan i ett lite mer avskalat sammanhang och här är det lite för mycket ackompanjemang för min smak. Därmed inte sagt att det är dåligt, men inramningen tar i vissa fall bort lite av hennes speciella karaktär i låtarna.

Det finns ytterligare en koppling till det tidigare inlägget jag nämnde. Joni Mitchell delar nämligen sånginsatserna med Joan på låten Dida. Jag tycker dock att Joans version på Gracias a la vida från 1974 är mycket bättre.

Det fjärde av hennes egna bidrag, Children and all that jazz, är det märkligaste på skivan. Jag har egentligen inget emot låten, men det känns som den inte hör hemma här. Kanske Joni Mitchell, som vid den här tiden utforskade jazzterritoriet, var inspirationen till detta. Jazzigt är det, vilket i sig inte avskräcker mig, men jag hade hellre avstått det här. Tanken på att hon skulle ha gjort ett helt jazzinspirerat album är dock tilltalande. Av det har det dock inte blivit något, tyvärr.

Länkar:

Diamonds and rust

Simple twist of fate

Winds of the old days

Blue sky

Hello in there

Hello in there (Bette midler)

Hello in there (John Prine)

Dida (Diamonds & rust)

Dida (Gracias a la vida)

Court and spark

Joni Mitchell - Court and Spark (1974)

Det är hennes 6:e album på relativt kort tid och utvecklingen har gått från folk och pop till att här börja närma sig soft jazz. Inte mig emot. Även om band som Chicago och Blood Sweat & Tears fått mig intresserad av jazz i kombination med rock var det här en till viss del ny inriktning som ledde mig till band som Steely Dan, Doobie Brothers och The Crusaders. Joe Sample och Wilton Felder från The Crusaders är för övrigt med och spelar här på plattan.

Andra som medverkar är bland andra Robbie Robertson, Larry Carlton och inte helt oväntat Graham Nash och David Crosby.

I titellåten Court and spark, som inleder plattan, antyder en gatumusikant att han och Joni har något gemensamt, att de kompletterar varandra. Joni låter sig dock inte lockas.

Help me kommer därefter. Joni har uppenbarligen lätt för att bli kär men inser också att det kan innebära trubbel. Kärlek och förhållanden är härligt men friheten kanske uppskattas ännu mer.

Förhållanden och musikbranschen ställer krav. Då kan man fly till Paris vara oanträffbar och bli en Free man in Paris där ingen kan nå en för att be om tjänster och kräva beslut. Fri att hänga på café, promenera på Champs-Élysées och gå på kabaréer. 1974 var före mobiltelefonernas tid.

Varje låt är som en novell i miniformat. Till viss del känns de sammankopplade, men det är nog bara min föreställning om att låtarna på ett album ska hänga ihop på något sätt. Det är förmodligen snarare så att varje del är en reflektion över sådant som Joni upplevde då låtarna skrevs.

People's parties kan man eventuellt känna igen sig i om man varit på ett party där man inte känner någon, blir lite obekväm och blir snarare en observant än deltagare. Den sammanfogas med sidans sista låt Same situation som pekar på somligas rad av partners som passerar revy genom livet och där dessa bara är objekt för personens självbekräftelse. Om det är hennes egna erfarenheter eller om det är som betraktare låter jag vara osagt.

På sida två får vi ytterligare ett antal utmärkta små noveller som jag dock inte gör något försök att "analysera". Som helhet är det ett album som jag ofta kommer tillbaka till och om jag (hemska tanke) skulle bli tvungen att bara få behålla några få plattor är denna en het kandidat.

Det är förstås Jonis egna låtar med undantag för den avslutande Twisted som är en text av Annie Ross från Lambert, Hendricks & Ross skriven till ett saxofonsolo av Wardell Gray.

Länk:

Court and Spark (full album)

Ovälkomna besökare

Abba - The Visitors (1981)

Som jag påpekade i ett tidigare inlägg hade jag inledningsvis inte särskilt höga tankar om Abba. Jag tycker fortfarande att de tidigaste plattorna som helhet är ganska svaga även om de också har några riktigt starka inslag. De senare plattorna håller jag dock väldigt högt och titellåten på denna är en av mina absoluta favoriter. Synd att de inte fortsatte ett tag till och gjorde ett helt album eftersom de (då) sista singlarna var så bra. Nu är de ju på gång igen och jag ser fram emot den kommande LP:n Voyage. Första låtarna tyder på att det blir bra. Om detta bara är en engångshändelse eller inte får tiden utvisa.

The Visitors blev sista plattan innan det 40-åriga uppehållet. Då räknar jag inte in The Singles, som innehåller de två sista singlarna, och alla de övriga samlingsalbum som kommit däremellan.

De stundande uppbrotten mellan de två paren är mer eller mindre tydliga och avspeglar stämningen. Det är långt ifrån förälskelse och glädje som i exempelvis Honey, honey och I do, I do I do. Här är det snarare svek, övergivenhet och panikångest som är präglar innehållet. 

Allra värst är det nog i inledande The Visitors. Det är samtidigt det mest berörande och i mitt tycke bästa spåret, trots den mörka och ganska obehagliga inramningen. Som ett skräckfilmsscenario. 

Det ringer på dörren och den boende där (Agnetha) känner paniken komma. Det hörs mumlande röster i trappuppgången och dessa besökare är inte välkomna. Hemmets vanliga trygghet bland böcker, tavlor och inredning  känns inte längre helt säker. Vem/vilka är det som vill komma in? Paniken stegrar sig. Visst skulle de komma ... men hjälp mig!

Riktigt lika skrämmande är det inte fortsättningsvis. Särskilt muntert är det dock inte heller för det mesta. I One of us handlar det om sveket och uppbrottet ur en kärleksrelation. "One of us i lying, one of us is crying".

De är bäst att inte hänga upp sig för mycket på texterna. En av låtarna heter I let the music speak och det är gott nog. Musiken är utsökt, liksom produktionen. 

I sista låten Like an angel passing through the room kommer man dock tillbaka till temat besökare. Den här gången är det Frida som är den som är ensam och reflekterar över ett avslutat förhållande. Hon är ensam sittande framför den öppna spisen och tankarna ömsom speglar minnen, ömsom spelar minnena spratt. Hon sluter ögonen och då känns det som om en ängel passerar genom rummet.

Länk till albumet inklusive de två singlarna som släpptes efter:
The visitors

Fire on the floor

Beth Hart - Fire on the floor (2016)

Det här är uppföljaren till en av mina favoritskivor från senare år, nämligen "Better than home". Efter hennes utmärkta uppträdande på Stockholm Music & Arts 2015 såg jag verkligen fram emot denna.

Förväntningarna var högt ställda men eventuell oro kunde läggas åt sidan redan efter att ha lyssnat på första låten Jazz man. Jag är ju lite svag för den typen av blues/rock/jazz. Billie Holliday, Dinah Washington, Ella Fitzgerald med flera. Det intresset väcktes tack vare Blood Sweat & Tears, Chicago (tidiga), Chase och andra. Blues har ju också varit en väsentlig inspirationskälla för många av de rockband jag haft som favoriter från exempelvis Rolling Stones, Animals och Spencer Davies Group. Det har påverkat min musiksmak i alla år.

Åter till den här plattan. Det är inte en jazzskiva. Frånsett antydan i inledningen lutar det mer åt rock/blues/soulhållet i mina öron. Om man nu måste kategorisera musik. Det viktiga är ju att det är bra och att man gillar det. Jag gillar det här!

Det är som jag nämnt inte en jazzplatta om nu någon skulle bli avskräckt från att ge den här skivan en chans. Inledningen med Jazz Man är inte en programförklaring. Det är betydligt mer blues med rock och soul som krydda än jazz på den här plattan. På ett par ställen smygs även lite latinska rytmer in.

Jazz Man är snarare en hyllning till musikgenren och dess utövare än jazz. Love Gangster är en ballad som efter hand får en latinoptouch. Coca Cola är ingen hyllning till läskedrycken utan till en ny man som smakar som CC. Kanske en slags indirekt hyllning till drycken ändå.

I Let´s get together dras tempot upp. Beth tycks ha sumpat chansen med Coca Cola-mannen efter att ha varit ute med hans bror och här vädjar om överseende. Det verkar inte hjälpa och nästa låt heter Love is a lie. Med det tar kärleksbekymren paus och sista låt på sida ett är Fat Man och handlar om diverse trasiga existenser och levnadsöden.

På sida två återkommer hon till kärlek- och relationstemat.

I titellåten Fire on the Floor sjunger hon "Love is a fever and it´s burning me alive. It can´t be tamed or satisfied" och i Woman you´ve been dreaming of avslöjas mannen av att han pratar i sömnen. Baby shot me down är lite av en hämnd och konstaterar ändå att det är en Good day to cry. 

Avslutningsvis är tonen mildare om än melankolisk i Picture in a frame och No place like home. 

 

Ja, förväntningarna var högt ställda men de infriades med god marginal. En uppföljare "War in my mind" släpptes 2019. Den står på min inköpslista.

Jag är dock inte lika imponerad av hennes samarbeten med Joe Bonnamassa. Jag vet inte riktigt varför, men han tillför inte något som tilltalar mig. Han är en imponerande gitarrist, men jag har lite svårt för honom. Det är dock vad jag tycker.

Det som måste framhållas är Beths röst och inlevelse i låtarna. Åsa som introducerade mig för Beth Hart jämförde henne med Janis Joplin och det är inte alltför långsökt. Som en mer samtida referens vill jag dock nämna Amy Winehouse.

Några länkar:

Jazz man

Let´s get together

Fire on the floor

No place like home

Good feeling

Poco - A good feelin' to know (1972)

Poco fick leva med att befinna sig lite i skuggan av Crosby, Stills, Nash & Young och Eagles trots kopplingarna till båda. Släkthistorien är dock inte helt lätt att redogöra för. Jag förenklar det lite.

När Buffalo Springfield (där också Stills och Young var med) kraschade bildade Richie Furay och Jim Messina Poco. I första upplagan av Poco är också bland andra Rusty Young och Randy Meisner (senare Eagles) med. Till album nummer två har dock Meisner ersatts av Timothy B. Schmit (också han senare Eagles).

Go and say goodbye är skriven av Stephen Stills så med detta finns ännu en koppling till Buffalo Springfield. Till tredje plattan From the inside hade Paul Cotton kommit med i Poco. Han var tidigare med i Illinois Speed Press.

Paul Cotton skrev tre av låtarna till den här plattan, varav Ride the country är min favorit. Man ska inte tolka låttiteln som att det handlar om countrymusik/countryrock som inledningsvis var Pocos kännetecken. Det här är snarare en rockplatta även om titellåten skriven av Richie Furay nog ska klassas som countryrock. Richie har skrivit tre låtar och Timothy B. Schmit har skrivit två.

Rusty Young har en mindre framträdande (för att inte säga anonym) roll på den här plattan. Han stod för de bluegrassinslag som funnits på tidigare plattor och som här helt har fått stå tillbaka. Han ska dock få större betydelse och utrymme på senare plattor. Tyvärr avled han den 14 april 2021.

Det här är nog den Poco-platta jag spelat allra mest. Den hamnar högt på min lista över favoritalbum. I min värld står Poco inte i skuggan av CSN&Y och Eagles utan har en helt egen plats som ett av de stora banden i närliggande genre.

Med A good feelin´to know återupptäckte jag Poco. Jag hade visserligen debuten Pickin´up the pieces men hade inte följt upp den med de plattor som kom närmast efter. Om jag inte minns helt fel var det skivan med Loggins and Messina som fick mig att komma tillbaka till Poco vilket jag är tacksam för.

Som nämnt är Ride the country favoriten men resterande låtar håller även de riktigt hög klass.

Här är YouTube-länkar till låtarna i tur och ordning:

And settlin' down ... https://www.youtube.com/watch?v=xPMadlXtfE0
Ride the country ... https://www.youtube.com/watch?v=JGqV4TFHH5M
I can see everything ... https://www.youtube.com/watch?v=wEsylh6sAjQ
Go and say goodbye ... https://www.youtube.com/watch?v=qomCoCaSers
Keeper of the fire ... https://www.youtube.com/watch?v=uJVTdRMT708
Early times ... https://www.youtube.com/watch?v=k-H6vx3QkRA
A good feelin' to know ... https://www.youtube.com/watch?v=xPMadlXtfE0
Restrain ... https://www.youtube.com/watch?v=Rj9r0AsD_G4
Sweet lovin' ... https://www.youtube.com/watch?v=G4YahOOUNjI

Sluta på topp

Kent - Då som nu för alltid (2016)

För de flesta kom det som en chock när Kent aviserade sitt avslut som band med en video. En snygg video! Jag blev kanske inte chockad, men klart överraskad.

Jag kom ganska sent in i beundrarskaran. De första plattorna gjorde inte något större intryck på mig, även om jag faktiskt köpte dem. Det var först med Du & jag döden som jag verkligen fattade hur bra de var. Sent ska syndaren vakna.

Sedan dess har jag följt Kent med allt större intresse och beundran för deras album. När de så aviserade sitt avslut var det med viss oro för att de kanske inte hade något väsentligt att komma med. Denna oro kom dock på skam. Det är utan tvekan deras bästa album, i mitt tycke.

I Vi är för alltid som avslutar sida ett menar de att de snart kommer att bli bortglömda. Ingen kommer att skriva böcker om oss, ingen kommer att göra filmer om oss, ingen kommer att skriva sånger om oss. Hur det blir med sånger vet jag inte men åtminstone har det gjorts dokumentärer om Kent och böcker ser jag inte heller som uteslutet (fast det kanske redan finns). Bortglömda lär de inte bli i första taget.

De avslutar skivan med Den sista sången. Det är den sista sången vi får från Kent. Trist, men så är det tydligen.

För övrigt är det ett knippe mycket starka låtar vi får varav jag särskilt vill lyfta fram Andromeda, Den vänstra stranden och Falska profeter. Resten är för övrigt också riktigt bra.

 

Det är inte alla som vågar välja att lägga ner verksamheten när de står på toppen av sin konstnärliga och kommersiella karriär. Det finns ett antal artister som borde ha gjort likadant. 

Då som nu för alltid

En sommarskiva framför andra

 XTC - Skylarking (1986)

Skylarking är i mitt tycke inte bara den bästa skivan XTC har gjort utan också en av mina absoluta favoritskivor över huvud taget. Det är absolut inga större fel på exempelvis English settlement som exempelvis har den välkända Senses working overtime. Skylarking kändes inte lika omedelbar då den släpptes men har växt sig starkare och starkare för varje lyssning. Det är dessutom ingen nackdel att det låter mycket psykedeliskt 60-tal.

Särskilt väl passar Skylarking att plocka fram på sommaren. Ljudet av fågelkvitterhundar och surrande insekter som inleder Summers cauldron sätter tonen och väcker känslan av att ligga på rygg i gräset, känna doften av blommor och att titta på den blå himlen med (enstaka) fluffiga vita moln. En drömlik tillvaro att drunkna i. XTC går så långt att det är så här man vill dö. Som de sjunger "Drowning here in Summers cauldron ... Please don't pull me out, this is how I would like to go".

Skivan är likt en svit med ett tema där låtar delvis vävs in i varandra och Summers cauldron glider sömlöst över i låten Grass som ytterligare förstärker sommarkänslan. Mysa i gräset och kanske äta en glass. Måhända vill man ha sällskap och gräsmattan är kanske då en bra The meeting place. Om det är det man önskat kanske det leder till That's super, supergirl.

Sommaren har förstås också regniga dagar så det är nästa fas i denna svit. Ballet for a rainy day. Då kan det vara på sin plats att plocka fram ett paraply, 1000 umbrellas, även om de då skymmer utsikten. Är sommaren slut? Nåja, den är ändå en del av Season cycle. Det är inte dags att deppa ihop. Sida ett tar slut här.

Låttitlar och lösryckta textfragment har fått bli basen i mitt simpla resonemang kring sida ett. Man kan låta dessa tankar snurra vidare kring låtarna på sida två. Earn enough for two följt av Big day skulle kunna vara en logiskt följd av vad som hände på The meeting place.

Som avslutning förs man tillbaka till tankegångarna i Summers cauldron, nämligen "... this is how I would like to go". Med Dying respektive Sacrificial bonfire avslutas denna skiva/sommardag eller hela livscykeln.

Det här är givetvis min personliga och simpla bild och upplevelse av detta utmärkta album. XTC själva har säkerligen en mer komplex och djup bild och mening med sitt alster. Det får andra ta till sin uppgift att analysera. 

Just som jag hade skrivit ner mina personliga tankar om Skylarking hittade jag en YouTube-video där Jeff Party beskriver och berömmer plattan. En länk nedan för den som vill få en lite utförligare genomgång både av Skylarking och gruppen XTC. Jag kan instämma i princip allt han har att säga.

Lyssna på hela skivan här.

Jeff Perry - Skylaking

Killer

Alice Cooper - Killer (1971)

Det var först med Killer som är deras fjärde album som jag upptäckte Alice Cooper. Sent, kan tyckas. Det var någon i bekantskapskretsen som hade skivan och när jag hörde den föll jag direkt. Under my wheels går ju inte att motstå. 

1971 var ett fantastiskt musikår och Killer liksom deras föregångare Love it to death firar 50 år i år. Det är i november 50 år sedan Killer släpptes. Lite synd, kanske, att det inte firats med specialutgåvor av dessa kanonplattor. Men å andra sidan finns det förmodligen inte så mycket av värde att lägga till. Demos, andra alternativtagningar och mixar kan man nog klara sig utan.

De går ut hårt med Under my wheels och efterföljande Be my lover är nästan lika stark. Halo of flies är kanske inte lika omedelbar och på sidans sista spår Desperado dras tempot mer en aning.

På sida två är det fullt ös igen med inledande You drive me nervous följt av Yeah, yeah, yeah som är skivans något svagare spår. Dead babies och titellåten Killer avslutar skivan.

Den i mitt tycke allra bästa låten är Halo of flies som är lite mer komplex jämfört med en del av de andra låtarna men även titellåten Killer har det där lilla extra som jag uppskattar. Dead babies är ju lite skum men mycket bra och relevant för genren shockrock som väl påbörjades här.

Intressant är att är att det är Michael Bruce som skrivit låtarna om än i de flesta fall tillsammans med en eller flera av de övriga.

Jag backade tillbaka och köpte deras tredje platta Love it to death strax efter att jag köpt den här och den är lika bra. De två första (Pretties for you och Easy action) kom in i arkivet lite senare. Dessa två har jag lite svårt att förlika mig med. Många tycks anse att de är väldigt bra men jag kan inte hålla med.

Efter denna var jag trogen köpare under många år men med tiden svalande intresset. Storhetstiden var passerad i mitt tycke. Från 1980 och framåt är det mesta ganska ointressant, om än med vissa undantag.

Länk till plattan:

Alice Cooper - Killer

Vem ska man tro på?

John Lennon - Plastic Ono Band (1970)

Första riktiga LP:n med John Lennon. Jag räknar då inte in ljudexperimenten med Unfinished music och Wedding album och inte heller Live peace in Toronto. 

Nyligen förärades denna med en deluxeutgåva om 6 cd, rermixad och med massor av extramaterial. Ultimate mix, elemests mix, raw studio mix, demos mm. Intressant, men jag nöjer mig med mitt exemplar från tiden då det begav sig. Det räcker att lyssna på extramaterialet en gång på Spotify men onödigt att fylla en redan välfylld skivhylla. Den har nog med hyllvärmare ändå.

Det här är med andra ord ingen jämförelse mellan olika utgåvår i fråga av bästa mix, ljudkvalitet och pressning. Den jag har är såvitt jag kan avgöra en USA-pressning från 1970 vilket i och för sig är oviktigt i sammanhanget. Allt om denna platta har analyserats och recenserats in absurdum av experter och förståsigpåare av alla slag så detta är bara min "humle opinion" i ärendet.

Jag var i första hand en Rolling Stones-diggare p 60-talet och Beatles gjorde inte samma inryck på mig, då. Den enda skiva jag hade då var singeln All my loving. Det ändrades i viss mån med den här. Nu finns alla ordinarie Beatles-LP i hyllan, ett ganska stort antal singlar och nästan alla soloprojekt också.

Det är ingen överdrift att påstå att denna skiljer sig avsevärt från Beatlesplattorna, både vad gäller musik och texter. Jag har lite svårt att tänka mig en uppfäljare till Let it be med några låtar från den här tillsammans med några från Paul McCartneys första och George Harrisons All things must pass. Det var nog lika bra att de trots allt gick sina separata vägar.

Det är personligt och mycket känslor, allt ifrån inledande "Mother, you had me but I never had you ..." (Mother) till avslutande "... So much pain, I could never show it, my mummy's dead" (My mummy's dead). Däremellan finns titlar som Hold on John, I found out, Isolation, Remember, Love, Look at me, Well well well och God. 

Working class hero intar en särställning dels för att den rör sig utanför det personliga planet, dels för att andra artister tolkat den förtjänstfullt, som Marianne Faithfull och Jerry Williams. Det har inte varit möjligt med de övriga låtarna.

(John) Jag tror inte på magi ...., jag tror bara på mig själv. Mig själv och Yoko.

För övrigt tycker jag att Yoko Ono är underskattad.

Om du av någon anledning inte har hört den här skivan tidigare kan du göra det här:
John Lennon/Plastic Ono Band

Boop Bop, Boop Bop ...

Manhattan Transfer - Manhattan Transfer (1975)

Egentligen är det här den andra plattan med Manhattan Transfer. Det fanns nämligen en tidigare upplaga (1969-1973) som spelade in en platta kallad Jukin' (1971). I den gruppen fanns Tim Hauser som (hur det nu gick till) reformerade gruppen till det som de flesta av oss kan referera till, nämligen med Tim Hauser, Alan Paul, Janis Siegel och Laurel Massé (ersatt av Cheryl Bentyne 1978). Tim Hauser dog 2014 och har ersatts av Trist Curless.

Vissa likheter mellan de två upplagorna finns det. Framför allt är det kärleken till äldre jazz. Den tidigare upplagan sneglar också mot rock och country medan den senare lutar mer åt pop, soul och gospel. "Nya" Manhattan Transfer blir med tiden mer och mer inriktade mot modernare jazz. De är en vokalgrupp, spelar inga instrument och skriver i pricip inget eget material utan tolkar andras. Undantag från regeln på den här plattanär Clap your hands som uppges vara skriven av Ira Newborn och The Manhattan Transfer och You can depend on me där Tim Hauser och Janis Siegel lagt till lite extra text till den ursprungliga versionen.

Även om det förutom Tim Hauser, finns vissa likheter med ursprungliga Manhattan Transfer kan man i mitt tycke lämna Jukin' därhän och betrakta denna som Manhattan Transfers första LP.

Det är bra om man har en bred musiksmak och öppet sinne för att uppskatta Manhattan Transfers plattor då stilarna blandas friskt. För min del attraherades jag i första hand för deras jazz/swing-sida som Tuxedo junktion, Blue champagne och inte minst That cat is high.

Boop bop, boob bop. Så inleds skivan. Detta upprepas fyra gånger innan texten avslöjar vad vad låten handlar om, nämligen det gamla stället i Birmingham, Alabama där man träffas för att umgås och dansa natten igenom. Låten är Tuxedo junction och är en stor anledning till att jag fastnade för skivan redan första gången jag hörde den. Låten kände jag till genom Glenn Miller men jag hade inte hört den sjungas tidigare. Resten av sida ett är inte lika bra i mitt tycke så jag brukar vända på skivan efter öppningslåten. 

Sida två är däremot riktigt bra. Det höga tempot i låtarna That cat is high och You can depend on me som inleder sidan utmanar alltid en fot att försöka hålla jämn takt med basgången. Det är mer Bebop än swing. I tredje spåret Blue champagne återgår de stilmässigt till Tuxedo junction och Glenn Miller. Också i detta fall var det första gången jag hörde låten med text. 

Java jive fanns även med på plattan Jukin' i en snarlik version. Då endast ackompanjerad av gitarr men här har de lagt till trummor, bas och piano som ackompanjemang till sista versen. Därefter kommer Occapella skriven av Allen Toussaint och sidan avslutas med Heart's desire som väl ska kategoriseras som Doo wop.

Nu ska man inte avfärda sida ett så lätt. Där finns Operator som är mest känd och en top-20-hit i USA och Gloria som är Alan Pauls paradnummer. Återstår sedan Candy, Sweet taking guy och Clap your hands. Den sistnämnda var nog tänkt att fylla discotekens dansgolv. Hur det blev med den saken har jag inget minne av.

Ja, lite ojämt är det. Med så pass brett stilspektrum kan vissa bitar falla utanför somligas referensramar. Min musiksmak är bred så problemet ligger inte där. Det är bara så att några av låtarna här är mindre bra. 

Lyssna på skivan här!

Video:
Medley
(Tuxedo Junction, That cat is high, Poinciana, Operator)
Blue Champagne
Java jive
Gloria

Re-make - Re-model

Bryan Ferry and his Orchestra - Bitter - Sweet (2018)

Ett tidigare inlägg har jag också kallat Re-make - Re-model. Det handlade då om Roxy Musics debutplatta vars första låt heter just Re-make Re-model. Den gången var utgångspunkten att Bryan Ferry/Roxy Music gjorde något helt nytt baserat på influenser från andra tider och genrer.

På den här LP:n gör Bryan Ferry raka motsatsen och ger Ferry/Roxylåtar skepnaden av att vara skrivna och inspelade på 1920-talet. På drygt hälften av låtarna sjunger Bryan Ferry medan resten är instrumentala. Instrumenteringen är tidstrogen med exempelvis mycket trumpet, piano, bastuba och banjo. Allt som hör hemma i en orkester på 1920-30-talet. Swing, Charleston, Ragtime, Cabaret, Brecht/Weill. Då och då har man kunnat ana att Bryan Ferry/Roxy Music även tidigare har inspirerats av den tidsepoken.

De två första låtarna, Alphaville och Reason or Rhyme, kommer från Bryans skiva Olympia (2010) som jag inte hade lyssnat så mycket på, jämfört med hans tidiga. Därför kunde jag först inte placera var de ursprungligen hörde hemma. Även om originalen är bra föredrar jag ändå dessa versioner.
Egentligen är det ganska dumt att göra jämförelser mellan originalen och de versioner som framförs i ett helt annat tidskoncept och gillar man inte den tidsepoken och musikstilen har man absolut inget att hämta i dessa versioner. Jag älskar dessa versioner utan att för den skull avfärda originalen. Tvärt om har jag fått upp öronen för några av originalversionerna som jag inte lagt märke till så mycket tidigare. Jag tänker då på låtarna från Olympia, Bête noir och Boys and Girls.
Sign of the times är desto mer bekant. Den kommer från albumet The Bride stripped bare (1978) vilket är hans femte och sista album på 70-talet då han i mitt tycke var som bäst. Båda versionerna är fantastiska.
New town och Limbo kommer båda från Bête noir (1987). Vid den tiden hade jag till viss del tappat intresset för Bryan Ferrys plattor. Jag köpte men lyssnade inte lika engagerat längre. New town har kvar baktakten från originalet och båda fungerar bra. Originalet av Limbo lider svårt av 80-talsproduktionen och fungerar bättre som instumental Chaleston a la 20-tal.
Bitter sweet är en höjdare från Country life (Roxy Music, 1974) som där inleder sida 2. Med tanke på att den fått ge namn åt skivan känns det lite förvånande att den är så pass medtonad i jämförelse med originalet som bjuder på så mycket drama. Ett break i låten då Bryan Ferry sjunger på tyska (båda versionerna) förflyttar lyssnaren omedelbart till en cabartelokal i 30-talets Berlin. Det är ingen tillfällighet att just denna användes i HBO-serien Babylon - Berlin. Där får man även se Bryan Ferry and his Orchestra framföra låten.
Dance away är också en Roxy Music-låt. Den kommer från Manifesto (1979) och gavs även ut i en discofierad version på singel. Här på Bitter-Sweet är Dance away en instrumental swingpärla men ändå fullt igenkänningsbar.
Zamba är tredje låten från Bête noir. Från början en stilla, lätt ödesmättad låt sparsamt kompad nästan bara med diskret (synt) klaviatur och bongotrummor. Här är den ännu dystrare, förstärkt av stråkar som ersättning för syntarna och ett stilla piano i stället för bongotrummor. Originalet må vara tidsbunden till 80-talet men här är den mindre tidstypisk. Den skulle kunna smälta väl in på någon av Nick Caves plattor.
Sea breezes kommer ursprungligen från Roxy Musics första sjävbetitlade album (1972) och i en något modifierad version på Bryan Ferrys soloalbum Let's stick together från 1976. Här är speltiden halverats men är liksom på föregångarna delad i två delar med ett inledande avsnitt som speglar titeln för att sedan tillfälligt avbrytas av ett avsnitt med ett helt annat, snabbare tempo. I det här senare fallet består breaket av en mer tidstypiskt 20-talstouch. Instumental.
While my heart is still breathing har sitt ursprung på Roxy Musics sista album Avalon. Skillnaden från originalet består egentligen bara i vilka instrument som används.
Bitters end kommer från Roxy Musics första album. Redan där är blickarna riktade bakåt i musikhistorien, kanske främst mot 50-talet. Även här på Bitter Sweet är det mest valet av instrument som placerar låten till stilen i ett ännu tidigare sammanhang. En instrumental version.
Chanse Meeting har liksom Sea Breezes sitt ursprung både från albumet Roxy Music och Ferrys soloplatta Let' stick together. Inledningsvis påminner den om föregångarna, om än med andra instrument, men sedan kommer här avslutningsvis tidsandan fram i form av en Charleston.
Avslutningsvis har vi Boys and Girls från albumet med samma namn (1985). 

Nu är detta inte första gången Ferry/Roxy Music-låtar förärats denna tidsresa. År 2012 kom det ett album kallat "The Jazz Age" med en orkester kallad Bryan Ferry and his Orchestra. Då var det endast instrumentala versioner av Ferry/Roxy-låtar. En av dessa, "Love is the drug" finns med i Baz Luhrman's film "The great Gatsby" från 2013 (inte att föväxla med "The great Gatsby" från 1974 med bl a Robert Redford och Mia Farrow). 

Som en (vars namn och artikels ursprung jag inte kommer ihåg) avslutar sin artikel om Bryan Ferry and his Orchestra "If all this is Ferry’s idea of how the old days sound — even when attached to his songs — it proves he cares nothing for nostalgia. Instead, “Bitter-Sweet” is as inventive and mod as anything in his catalog."

Länkar:
Alphaville
Sign of the times
Bitter-Sweet 
Dance away
Bitters end
Chance meeting 

Ruben Blades - Musiker, skådespelare, politiker

Rubén Blades - Nothing but the truth (1988)

Den här skivan är ovanlig så till vidare att det är en avstickare från hans vanliga musikaliska linje. Han är ju framför allt känd som salsaartist. Här har han dock samarbetat med bl a Sting, Elvis Costello och Lou Reed vilket gör att det latinska har tonats ner, inte minst genom att han här sjunger på engelska i stället för spanska som är hans första språk. Han kommer från Panama.

"The hit" som inleder är hans egen. Det är en trist historia om ett gängmord men där refrängen manar till eftertanke. "Don't double-cross the ones you love. Don't double-cross the ones you need. 'Couse you never know. 'Couse on one can say when you need a friend out on the street. Don't double-cross". Det är en refräng som sätter sig och när man lyssnat på låten kan man inte låta bli att nynna på refrängen resten av dagen. Det är ett gott betyg på en bra låt.

Sting har skrivit "I can't say" och ligger i linje med de låtar han själv spelade in vid den tiden. Det är oklart i informationstexterna om det är Sting själv som sjunger i bakgrunden, men det låter så.

Tre av skivans låtar är samarbeten med Lou Reed. En av dessa är "Letters to the Vatican. Det låter kanske inte så mycket Lou Reed men vissa rader lär härröra från tidiga Reedtexter. 

Elvis Costello är inblandad i två av låtarna. Han har ju gjort så många olika musikaliska vändningar så det är svårt att peka på vad som är speciellt med hans bidrag just här. "The Miranda syndrome" vill gärna etsa sig fast. Den handlar om hur man luras av av stereotyper och falska löften. "In an office without windows they declared the world was flat and decided to create a fool for the World would believe that". På vilket sätt Carmen Miranda spelar en roll i detta har jag inte kommit på. En ätbar hatt kan i alla fall kopplas till henne.

Resten är hans egna eller skrivna tillsammans med Carlos Rios som producerat skivan tillsammans med Tommy LiPuma (och delvis Lou Reed). LiPuma har en imponerande lista av produktioner som innefattar bland många, många andra, George Benson, The Crusaders, Anita Baker, Dr John och Paul McCartney.

 

Låten "El Salvador" är enligt infotexterna en uppföljning av en låt från ett tidigare album (Buscando America) men mina kunskaper i spanska tillåter inte övrig förklaring. Då en salsa, men här en reggae.

Det är som jag nämnt en ovanlig skiva i Rubén Blades omfattande diskografi och den som tänker sig att hitta fler av liknande slag får det svårt. Därmed inte sagt att hans övriga plattor är ointressanta, tvärtom. Gillar man svängig salsa finns massor att hämta.

Förutom diger musikkatalog kan Rubén Blades också lägga ett stort antal filmroller på sin meritlista. Som om detta inte varit nog har han (haft) politiska ambitioner och ställde upp som presidentkandidat i valet 1994. Han vann dock inte men har varit Panamas turistminister mellan 2004 och 2009.

Förutom länkar till några av låtarna från plattan har jag lagt till "Bitter fruit"med Little Steven. Det är en av mina absoluta favoritlåtar där Little Steven delar sånginstserna med just Rubén Blades.

Länkar:

The hit ... https://www.youtube.com/watch?v=lhfWf6dyRyU

The Miranda syndrome ... https://www.youtube.com/watch?v=mzpoL6AA9cY

Letter to the Vatican ... https://www.youtube.com/watch?v=n95GJyCDctc

In Salvador ... https://www.youtube.com/watch?v=xwk5NAxk8Y4

Bitter fruit ... https://www.youtube.com/watch?v=NOYFct0hLU0&list=TLPQMTgwNDIwMjHM_JUFWwiudw&index=4

Kontratenor

Klaus Nomi - Klaus Nomi (1981)

Det här inlägget har varit på gång under en längre tid men jag har inte hittat en bra ingång. Nu gör jag ett nytt försök. 

På svtplay.se finns en förställning från Operan som handlar om Klaus Nomi. Det är Richard Hamrin som gestaltar Nomi och det bjuds på såväl fakta, anekdoter som musik. Huruvida sanningshalten motsvarar verklighetan kan jag inte hundraprocentigt verifiera. Att han körat bakom David Bowie har jag i alla fall sett en inspelning av. 

Det är dock en intressant gestaltning av en lite udda figur som man får. Vilka som får mest ut av föreställningen är svårt att säga. Vi som känner till Klaus Nomi sedan tidigare eller de som i och med detta fått en ny bekantskap.

Hans korta skivkarriär består endast av två album varav detta är det första. Här finns bl a Total eclipse (skriven av Kristian Hoffman) som är hans mest kända låt. Ett par låtar är Nomis egna men Hoffman har också skrivit Nomi song samt ett par låtar på efterföljande skiva. I övrigt handlar det om tokningar av några poplåtar samt klassiska verk av t ex Henry Purcell, Camille Saint-Saëns och John Dowland.

Min bekantskap med Klaus Nomi kommer ursprungligen från rockdokumentären Urgh! A Music War från 1981 där jag hörde och såg honom första gången framförande Total eclipse. En sådan upplevelse glömmer man inte. The Police, XTC, Devo med flera som medverkar i dokumentären är lättglömda i sammanhanget.

Rent musikaliskt sticker det kanske inte ut så mycket men hans uppenbarselse och sångstil fick mig att hajja till.

Vad jag förstår är Klaus inte skolad kontratenor men det är i den kategorin han röstmässigt hör hemma. Det är ett mycket speciellt röstläge som väldigt få behärskar fullt ut. En av de mest framträdande nutida kontratenorerna är Philippe Jaroussky.

Jag kan inte påstå att det här är lättlyssnat men det är väl värt att testa för den som är nyfiken på något udda.

Det börjar lite mystiskt/dramatiskt med Keys of life (egen komposition) för att sedan övergå till den lite poppigare Lightning strikes som är en cover på Lou Christies (mindre) hit från 1966. Lightning strikes ligger ganska nära originalet men efterföljande The Twist har ytterst få likheter med Chubby Checkers version. Nomi song är skriven av Kristian Hoffman och sida ett avslutas med You don't own me som Lesley Gore had den stor hit med på 60-talet.

The cold song av Henry Pursell och John Dryden som inleder sida två är barockmusik från 1600-talet. Denna följs av Wasting my time av Nomi och hans gitarrist Scott Woody. Det är skivans svagaste spår enligt mig men det kanske beror på att Total eclipse kommer efter och gör att föregångaren bleknar i jämförelse. Nomi chant knyter lite an till inledningen med (sånglös) dramatisk stämning som inledning till avslutande arian Samson and Delilah av 1800-talskompositören Camille Saint-Saëns. 

Drama.

Ja, det blev en kort karriär. Klaus Sperber (Nomi är hans artistnamn) föddes i Tyskland men flyttade till New York i mitten av 70-talet, dog i AIDS 1983. Ett operaprojekt kallat Za Bakdaz blev tyvärr aldrig fullbordat. 

Länk till hela albumet: 

https://www.youtube.com/watch?v=kXHyQWUmrNo

A new day yesterday

Jethro Tull - Stand up (1969)

Deras debutalbum fångade inte mitt intresse då det släpptes. Därför tänker jag alltid på Stand Up som deras första. Det är också med detta album som gruppens särart manifesterade sig. Vissa medlemsbyten kan även ha haft betydelse, exempelvis är det det första album som gitarristen Martin Barre medverkar på.

På Stand up har de i stort sett gått ifrån det bluesinspirerade från den första plattan This Was mot inspiration från t ex Bert Jansch, Roy Harper och även klassisk musik. Då tänker jag i första hand på Bourée (Bach) som dessutom har tydliga jazzinfluenser. De klassiska influenserna drog Ian Anderson till sin spets senare genom att stöpa om ett antal av Jethro Tulls låtar till stråkkvartetter på albumet The String Quartets från 2017. Flera av låtarna från Stand Up finns med där.

På tal om inspiration har låten Fat man starka drag av indisk musik inte minst genom att de använder citar. Det var förstås inget ovanligt vid den tiden.

Det påstås att Don Felder har snott ackordföljderna från We used to know när han skrev Hotel California. Eagles var förband till Jethro Tull under en turné 1972 och var möjligtvis inspirerade av Jethro Tull men då var inte Don Felder med i Eagles så det är kanske inte sant. Han kan förstås ha tagit det ändå. Jag kan inte avgöra och jag har aldrig tänkt på eventuella likheter.

I inledande A new day yesterday finns en del av bluestakterna kvar men sedan kommer Jeffrey goes to Leicester Square som är den första av en lång rad av akustiska låtar som finns på de flesta av Jethro Tulls plattor. Det är lite lustigt med uttalet av Leicester. Ian sjunger Liister men det borde väl vara Lester. 

Alla låtar är värda att nämnas men jag nöjer mig med att avsluta med Reasons for waiting som är en av mina absoluta favoritlåtar med Jethro Tull. 

Här är en länk till hela skivan. Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=Ru9EWlMnbF4&list=PLDD6nAEVVZxHiTWuTF7IQn3kA3MoeMki1