Re-make - Re-model

Bryan Ferry and his Orchestra - Bitter - Sweet (2018)

Ett tidigare inlägg har jag också kallat Re-make - Re-model. Det handlade då om Roxy Musics debutplatta vars första låt heter just Re-make Re-model. Den gången var utgångspunkten att Bryan Ferry/Roxy Music gjorde något helt nytt baserat på influenser från andra tider och genrer.

På den här LP:n gör Bryan Ferry raka motsatsen och ger Ferry/Roxylåtar skepnaden av att vara skrivna och inspelade på 1920-talet. På drygt hälften av låtarna sjunger Bryan Ferry medan resten är instrumentala. Instrumenteringen är tidstrogen med exempelvis mycket trumpet, piano, bastuba och banjo. Allt som hör hemma i en orkester på 1920-30-talet. Swing, Charleston, Ragtime, Cabaret, Brecht/Weill. Då och då har man kunnat ana att Bryan Ferry/Roxy Music även tidigare har inspirerats av den tidsepoken.

De två första låtarna, Alphaville och Reason or Rhyme, kommer från Bryans skiva Olympia (2010) som jag inte hade lyssnat så mycket på, jämfört med hans tidiga. Därför kunde jag först inte placera var de ursprungligen hörde hemma. Även om originalen är bra föredrar jag ändå dessa versioner.
Egentligen är det ganska dumt att göra jämförelser mellan originalen och de versioner som framförs i ett helt annat tidskoncept och gillar man inte den tidsepoken och musikstilen har man absolut inget att hämta i dessa versioner. Jag älskar dessa versioner utan att för den skull avfärda originalen. Tvärt om har jag fått upp öronen för några av originalversionerna som jag inte lagt märke till så mycket tidigare. Jag tänker då på låtarna från Olympia, Bête noir och Boys and Girls.
Sign of the times är desto mer bekant. Den kommer från albumet The Bride stripped bare (1978) vilket är hans femte och sista album på 70-talet då han i mitt tycke var som bäst. Båda versionerna är fantastiska.
New town och Limbo kommer båda från Bête noir (1987). Vid den tiden hade jag till viss del tappat intresset för Bryan Ferrys plattor. Jag köpte men lyssnade inte lika engagerat längre. New town har kvar baktakten från originalet och båda fungerar bra. Originalet av Limbo lider svårt av 80-talsproduktionen och fungerar bättre som instumental Chaleston a la 20-tal.
Bitter sweet är en höjdare från Country life (Roxy Music, 1974) som där inleder sida 2. Med tanke på att den fått ge namn åt skivan känns det lite förvånande att den är så pass medtonad i jämförelse med originalet som bjuder på så mycket drama. Ett break i låten då Bryan Ferry sjunger på tyska (båda versionerna) förflyttar lyssnaren omedelbart till en cabartelokal i 30-talets Berlin. Det är ingen tillfällighet att just denna användes i HBO-serien Babylon - Berlin. Där får man även se Bryan Ferry and his Orchestra framföra låten.
Dance away är också en Roxy Music-låt. Den kommer från Manifesto (1979) och gavs även ut i en discofierad version på singel. Här på Bitter-Sweet är Dance away en instrumental swingpärla men ändå fullt igenkänningsbar.
Zamba är tredje låten från Bête noir. Från början en stilla, lätt ödesmättad låt sparsamt kompad nästan bara med diskret (synt) klaviatur och bongotrummor. Här är den ännu dystrare, förstärkt av stråkar som ersättning för syntarna och ett stilla piano i stället för bongotrummor. Originalet må vara tidsbunden till 80-talet men här är den mindre tidstypisk. Den skulle kunna smälta väl in på någon av Nick Caves plattor.
Sea breezes kommer ursprungligen från Roxy Musics första sjävbetitlade album (1972) och i en något modifierad version på Bryan Ferrys soloalbum Let's stick together från 1976. Här är speltiden halverats men är liksom på föregångarna delad i två delar med ett inledande avsnitt som speglar titeln för att sedan tillfälligt avbrytas av ett avsnitt med ett helt annat, snabbare tempo. I det här senare fallet består breaket av en mer tidstypiskt 20-talstouch. Instumental.
While my heart is still breathing har sitt ursprung på Roxy Musics sista album Avalon. Skillnaden från originalet består egentligen bara i vilka instrument som används.
Bitters end kommer från Roxy Musics första album. Redan där är blickarna riktade bakåt i musikhistorien, kanske främst mot 50-talet. Även här på Bitter Sweet är det mest valet av instrument som placerar låten till stilen i ett ännu tidigare sammanhang. En instrumental version.
Chanse Meeting har liksom Sea Breezes sitt ursprung både från albumet Roxy Music och Ferrys soloplatta Let' stick together. Inledningsvis påminner den om föregångarna, om än med andra instrument, men sedan kommer här avslutningsvis tidsandan fram i form av en Charleston.
Avslutningsvis har vi Boys and Girls från albumet med samma namn (1985). 

Nu är detta inte första gången Ferry/Roxy Music-låtar förärats denna tidsresa. År 2012 kom det ett album kallat "The Jazz Age" med en orkester kallad Bryan Ferry and his Orchestra. Då var det endast instrumentala versioner av Ferry/Roxy-låtar. En av dessa, "Love is the drug" finns med i Baz Luhrman's film "The great Gatsby" från 2013 (inte att föväxla med "The great Gatsby" från 1974 med bl a Robert Redford och Mia Farrow). 

Som en (vars namn och artikels ursprung jag inte kommer ihåg) avslutar sin artikel om Bryan Ferry and his Orchestra "If all this is Ferry’s idea of how the old days sound — even when attached to his songs — it proves he cares nothing for nostalgia. Instead, “Bitter-Sweet” is as inventive and mod as anything in his catalog."

Länkar:
Alphaville
Sign of the times
Bitter-Sweet 
Dance away
Bitters end
Chance meeting