Elton John - Don´t shoot me, I´m only the piano player (1973/2017)
Den har just fyllt 50 år. Eltons sjätte LP på mindre än fyra år. Exakt hur länge den funnits i mitt arkiv kan jag inte verifiera, men gissningsvis med några dagar eller veckors marginal har den funnits här lika länge. Att döma av skicket är det den Eltonplatta som spelats mest här hemma. Om det därmed är hans bästa låter jag dock vara osagt. Det finns ju väldigt många att välja bland.
Det fanns därmed en viss anledning att införskaffa ett bättre exemplar och när jag noterade att Bob Ludwig ansvarat för en remaster av skivan tänkte jag att det var dags. Försent skall syndaren vakna och remastern som kom 2017 var förstås redan utgången när jag vaknade till liv i ärendet.
Så lätt gav jag naturligtvis inte upp. Om man bor bara ett par kvarter från en av världens bästa skivaffärer (Pet sounds) där jag (av någon underlig anledning) är stamkund löste det sig. Det tog visserligen lite tid, men till slut fick de fram ett exemplar. Proffs!
Nu kan jag åter lyssna utan allt knaster (och till och med hack) som den gamla plattan med tiden hade berikats med. Bäst är respektive skivsidors första låtar Daniel respektive Have mercy on the criminal men också resten av låtarna är mycket bra även om jag (som redan då) tröttnat lite på Crocodile rock.
Bild- och texthäftet ligger tyvärr löst i denna nya upplaga men det gör inte så mycket. Så blev det med tiden även i den gamla. En av bilderna väcker lustiga minnen till liv. Intill texten till Have mercy on the criminal poserar Elton iklädd rosa kostym och matchande platåskor. Vid den tiden hade jag liknande klädstil. Jag hade ett par platåskor lika höga som de Elton har på sig, fast mina var svarta. Ursprungligen var de dekorerade med en silverfärgad blixt men den målade jag över i svart. Någon gräns måste man ju sätta.
På omslaget till mitt gamla exemplar står att albumet innehåller låtarna Crocodile rock och Daniel, två singlar som släpptes innan LP:n. Relevant då, mindre intressant nu. Det trycket är borttaget från min nya utgåva.
Titeln refererar dels till ett möte med Groucho Marx, dels till en film av Francois Truffaut (Shoot the piano player), samt ett citat av Oscar Wilde (Don´t shoot the piano player, he´s doing his best).
Snopet om (med största sannolikhet att) det snart kommer en 50-årsjubileumsutgåva med massor av extramaterial. Den står ju på tur. Jag skulle kanske ha väntat lite.
Länk:
