Court and spark

Joni Mitchell - Court and Spark (1974)

Det är hennes 6:e album på relativt kort tid och utvecklingen har gått från folk och pop till att här börja närma sig soft jazz. Inte mig emot. Även om band som Chicago och Blood Sweat & Tears fått mig intresserad av jazz i kombination med rock var det här en till viss del ny inriktning som ledde mig till band som Steely Dan, Doobie Brothers och The Crusaders. Joe Sample och Wilton Felder från The Crusaders är för övrigt med och spelar här på plattan.

Andra som medverkar är bland andra Robbie Robertson, Larry Carlton och inte helt oväntat Graham Nash och David Crosby.

I titellåten Court and spark, som inleder plattan, antyder en gatumusikant att han och Joni har något gemensamt, att de kompletterar varandra. Joni låter sig dock inte lockas.

Help me kommer därefter. Joni har uppenbarligen lätt för att bli kär men inser också att det kan innebära trubbel. Kärlek och förhållanden är härligt men friheten kanske uppskattas ännu mer.

Förhållanden och musikbranschen ställer krav. Då kan man fly till Paris vara oanträffbar och bli en Free man in Paris där ingen kan nå en för att be om tjänster och kräva beslut. Fri att hänga på café, promenera på Champs-Élysées och gå på kabaréer. 1974 var före mobiltelefonernas tid.

Varje låt är som en novell i miniformat. Till viss del känns de sammankopplade, men det är nog bara min föreställning om att låtarna på ett album ska hänga ihop på något sätt. Det är förmodligen snarare så att varje del är en reflektion över sådant som Joni upplevde då låtarna skrevs.

People's parties kan man eventuellt känna igen sig i om man varit på ett party där man inte känner någon, blir lite obekväm och blir snarare en observant än deltagare. Den sammanfogas med sidans sista låt Same situation som pekar på somligas rad av partners som passerar revy genom livet och där dessa bara är objekt för personens självbekräftelse. Om det är hennes egna erfarenheter eller om det är som betraktare låter jag vara osagt.

På sida två får vi ytterligare ett antal utmärkta små noveller som jag dock inte gör något försök att "analysera". Som helhet är det ett album som jag ofta kommer tillbaka till och om jag (hemska tanke) skulle bli tvungen att bara få behålla några få plattor är denna en het kandidat.

Det är förstås Jonis egna låtar med undantag för den avslutande Twisted som är en text av Annie Ross från Lambert, Hendricks & Ross skriven till ett saxofonsolo av Wardell Gray.

Länk:

Court and Spark (full album)

Ovälkomna besökare

Abba - The Visitors (1981)

Som jag påpekade i ett tidigare inlägg hade jag inledningsvis inte särskilt höga tankar om Abba. Jag tycker fortfarande att de tidigaste plattorna som helhet är ganska svaga även om de också har några riktigt starka inslag. De senare plattorna håller jag dock väldigt högt och titellåten på denna är en av mina absoluta favoriter. Synd att de inte fortsatte ett tag till och gjorde ett helt album eftersom de (då) sista singlarna var så bra. Nu är de ju på gång igen och jag ser fram emot den kommande LP:n Voyage. Första låtarna tyder på att det blir bra. Om detta bara är en engångshändelse eller inte får tiden utvisa.

The Visitors blev sista plattan innan det 40-åriga uppehållet. Då räknar jag inte in The Singles, som innehåller de två sista singlarna, och alla de övriga samlingsalbum som kommit däremellan.

De stundande uppbrotten mellan de två paren är mer eller mindre tydliga och avspeglar stämningen. Det är långt ifrån förälskelse och glädje som i exempelvis Honey, honey och I do, I do I do. Här är det snarare svek, övergivenhet och panikångest som är präglar innehållet. 

Allra värst är det nog i inledande The Visitors. Det är samtidigt det mest berörande och i mitt tycke bästa spåret, trots den mörka och ganska obehagliga inramningen. Som ett skräckfilmsscenario. 

Det ringer på dörren och den boende där (Agnetha) känner paniken komma. Det hörs mumlande röster i trappuppgången och dessa besökare är inte välkomna. Hemmets vanliga trygghet bland böcker, tavlor och inredning  känns inte längre helt säker. Vem/vilka är det som vill komma in? Paniken stegrar sig. Visst skulle de komma ... men hjälp mig!

Riktigt lika skrämmande är det inte fortsättningsvis. Särskilt muntert är det dock inte heller för det mesta. I One of us handlar det om sveket och uppbrottet ur en kärleksrelation. "One of us i lying, one of us is crying".

De är bäst att inte hänga upp sig för mycket på texterna. En av låtarna heter I let the music speak och det är gott nog. Musiken är utsökt, liksom produktionen. 

I sista låten Like an angel passing through the room kommer man dock tillbaka till temat besökare. Den här gången är det Frida som är den som är ensam och reflekterar över ett avslutat förhållande. Hon är ensam sittande framför den öppna spisen och tankarna ömsom speglar minnen, ömsom spelar minnena spratt. Hon sluter ögonen och då känns det som om en ängel passerar genom rummet.

Länk till albumet inklusive de två singlarna som släpptes efter:
The visitors