Som jag påpekade i ett tidigare inlägg hade jag inledningsvis inte särskilt höga tankar om Abba. Jag tycker fortfarande att de tidigaste plattorna som helhet är ganska svaga även om de också har några riktigt starka inslag. De senare plattorna håller jag dock väldigt högt och titellåten på denna är en av mina absoluta favoriter. Synd att de inte fortsatte ett tag till och gjorde ett helt album eftersom de (då) sista singlarna var så bra. Nu är de ju på gång igen och jag ser fram emot den kommande LP:n Voyage. Första låtarna tyder på att det blir bra. Om detta bara är en engångshändelse eller inte får tiden utvisa.
The Visitors blev sista plattan innan det 40-åriga uppehållet. Då räknar jag inte in The Singles, som innehåller de två sista singlarna, och alla de övriga samlingsalbum som kommit däremellan.
De stundande uppbrotten mellan de två paren är mer eller mindre tydliga och avspeglar stämningen. Det är långt ifrån förälskelse och glädje som i exempelvis Honey, honey och I do, I do I do. Här är det snarare svek, övergivenhet och panikångest som är präglar innehållet.
Allra värst är det nog i inledande The Visitors. Det är samtidigt det mest berörande och i mitt tycke bästa spåret, trots den mörka och ganska obehagliga inramningen. Som ett skräckfilmsscenario.
Det ringer på dörren och den boende där (Agnetha) känner paniken komma. Det hörs mumlande röster i trappuppgången och dessa besökare är inte välkomna. Hemmets vanliga trygghet bland böcker, tavlor och inredning känns inte längre helt säker. Vem/vilka är det som vill komma in? Paniken stegrar sig. Visst skulle de komma ... men hjälp mig!
Riktigt lika skrämmande är det inte fortsättningsvis. Särskilt muntert är det dock inte heller för det mesta. I One of us handlar det om sveket och uppbrottet ur en kärleksrelation. "One of us i lying, one of us is crying".
De är bäst att inte hänga upp sig för mycket på texterna. En av låtarna heter I let the music speak och det är gott nog. Musiken är utsökt, liksom produktionen.
I sista låten Like an angel passing through the room kommer man dock tillbaka till temat besökare. Den här gången är det Frida som är den som är ensam och reflekterar över ett avslutat förhållande. Hon är ensam sittande framför den öppna spisen och tankarna ömsom speglar minnen, ömsom spelar minnena spratt. Hon sluter ögonen och då känns det som om en ängel passerar genom rummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar