torsdag 29 augusti 2013

Vingslag

Bernt Staf - Vingslag (1972)

Bernt Staf slog igenom stort med sin första LP "När dimman lättar" som han också fick en Grammis för. Låten "Familjelycka" blev en landsplåga. Den skriver jag kanske om vid ett annat tillfälle.

Nu ska det i stället handla om uppföljaren som heter "Vingslag" som är hans andra LP. Det är en väldigt bra platta, nästan perfekt. Men bara nästan. Den har tyvärr en skamfläck som gör att man mitt i lyssnandet hoppar till och tänker: Hur i hela friden tänkte han här!? Jag menar då "Anita Transisto" som i och för sig blev en hit men som inte på något sätt passar in bland de övriga låtarna på skivan.

Han borde ha gett ut den (enbart) på en singel i stället. Då kunde den, efter att ha varit populär en tid, förpassats till fåneriernas avskrädeshög och därefter glömts bort. Nu ligger den tyvärr mitt på LP:ns första sida och äventyrar fortsatt lyssning.


Övriga 11 låtar på skivan håller absolut högsta klass. Några med sparsamt komp, andra med "fullt ös". Bland musikerna kan nämnas Lars Wellander, Göran Lagerberg, Björn J:son Lindh, Kenny Håkansson och Ola Brunkert med flera. Eliten!

Texterna är ibland eftertänksamt poetiska, ofta rättframt politiska. Bernt Staf brukar sorteras in i kategorin Progg, vilket det finns viss fog för. Efter tre plattor på skivmärket Metronome bytte han skivbolag till Silence, proggens flaggskepp.

Om jag absolut måste framhålla några låtar speciellt får det bli inledande "Ledsagarinna till lidelse" samt "Färg, ton och ord" och "Morgonbladet". Fast de andra är ju lika bra.


Det här är en LP som borde uppmärksammas de gånger det talas om de bästa svenska plattorna genom tiderna. Jag kan dock inte påminna mig att jag hört den nämnas i de sammanhangen. Förmodligen har de flesta stängt av skivan efter tre låtar och därmed gått miste om en verklig pärla bland de svenska pop/rock-skivorna.

På YouTube finns en bildsättning av "Färg, ton och ord"
http://www.youtube.com/watch?v=rr5zADFQCCM

På Spotify kan man höra hela skivan. Det är ett tips och en rekommendation från mig.

söndag 25 augusti 2013

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 2

Stephen Stills - Stephen Stills (1970)

Del två, namn två. Stills, Stephen Stills

Crosby Stills Nash & Young hade gett ut sin LP "Déjà vu" i mars 1970 och som om det inte räckte släppte Neil Young sin "After the gold rush" i augusti (jag återkommer till den senare) och Stephen Stills sin första solo-LP i november samma år. Det var en minst sagt kreativ tid för dessa grabbar.

Vi som gillade dem var förstås glada, men det tärde på kassan.


På gruppens skivor kunde man tydligt höra det karaktäristiska hos var och en av medlemmarna och det fördes naturligtvis diskussioner om vem som var bäst. Det gör det kanske fortfarande.

Det tycktes i all fall naturligt att var och en ville göra egna skivor.

Tvåa ut (i dubbel bemärkelse) var alltså Stills.

Inledningsspåret "Love the one you're with" blev en hit och är kanske Stills mest kända låt som soloartist.
På plattan spelar hela bandet (förutom Neil Young) tillsammans med prominenta gäster som Jimi Hendrix, Eric Clapton och Ringo Starr. Bland rösterna, förutom Graham Nash och David Crosby, kan noteras, bland andra, Cass Elliot, Rita Coolidge och John Sebastian. Rock royalties!

 
 
"Black Queen" sticker ut. Det är en akustisk låt, inspelad live, där Stills får utlopp för sin fallenhet och känsla för blues, inte minst som gitarrist.
 
Stills och Young är kända för att bli osams med mer eller mindre jämna mellanrum och kanske det ligger bakom avslutande låten "We are not helpless". Neil hade nämligen en låt som heter "Helpless" på "Déjà vu". Det tog sedan många, många år innan CSN&Y spelade in en ny skiva tillsammans.
 

lördag 24 augusti 2013

Upptäcksresa

Together (1971)

Samlingsskivor kan ha vissa funktioner att fylla. Om man är välvilligt inställd.

Det finns olika typer av samlingsskivor. En sort är av typen Absolute Music där ett antal hits samlats ihop. Det är ju bra för dem som gillar det. Inga överraskningar, inga utmaningar. Sälg hitsen. Gärna flera gånger om.

En annan sort av samlingsskiva är Together ett exempel på. I början av 70-talet gav skivbolaget CBS ut samlingsskivor av ett helt annat slag. Här var huvudsyftet att presentera ett antal av bolagets artister och deras aktuella skivor. Inte en hitssamling. Poängen med det var att köparna skulle upptäcka nya artister. Det gjorde jag. Skivorna såldes till ett förvånansvärt lågt pris och hade lång speltid vilket i sig lockade till köp.


Det fanns såklart en baktanke med det hela. Att sälja respektive artists LP. Det behöver man inte vara Einstein för att begripa. Men man måste också komma ihåg att på den tiden var ny musik inte lika tillgänglig som idag. Det fanns få radiokanaler, inget Spotify och inget Youtube.

 
På den här finns välkända namn som Janis Joplin, Santana och Johnny Winter. Det finns också en del namn som för mig var helt nya vid den tiden och som jag kanske inte hade upptäckt om det inte varit för den här skivan. Det hade varit trist att gå miste om till exempel Dreams, Trees och Mick Softley.
 

Med lite tur kan man hitta den här i en skivback på någon loppmarknad och har man ännu större tur kan man hitta den i blå vinyl.

måndag 19 augusti 2013

Piece by piece

John Martyn - Piece by piece (1986)

John Martyn (Ian David McGeachy) hade jag bara halvkoll på när jag såg en konsert med honom på Mosebacke. Det var i början av 80-talet. Sedan dess är han en av mina (många) favoriter. Den här LP:n kom några år senare.


De lugna låtarna fastnade jag för först, och särskilt titellåten "Piece by piece". Den är lite Steely Dan-jazzig med slagverk eller keyboard som låter lite som vibrafon och därtill en diskret saxslinga. Läckert är bara förnamnet.
"Angeline" och "Who Believes in angels" är två andra exempel i samma anda. Det lugna är dominerande helhetsintryck av skivan även om den inleds av den lite snärtigare "Nightline" och avslutas med "John Wayne", långsam men brutal.

Det är mycket slagverk om man lyssnar noga men det är basen som fångar mig. Den ger ett alldeles speciellt djup i ljudbilden. Fretless bass står det på omslaget. Det låter bra i alla fall.

Ett extra plus till Island Art för omslaget och Mike Owens foton. Snyggt!
Det är troligt att jag återkommer med fler inlägg om John Martyn och hans skivor.


Om knappt en månad, den 11 september, skulle han ha fyllt 65 år. Han dog i januari 2009. Det var en stor förlust.

lördag 17 augusti 2013

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 1

David Crosby - If I could only remember my name (1971)

Under några år, från 1969 och framåt, kom en helt osannolik serie av fantastiska skivor från Crosby Stills Nash & Young. Dels som grupp, dels som soloskivor.

Alla hade ju gjort utmärkt musik tidigare i olika konstellationer men jag låter den här "historiebeskrivningen" börja med första LP:n med Crosby Stills & Nash. Det är dock inte den jag tänkte börja med. Jag kommer att återkomma till den och flera (kanske alla) andra med tiden.

Först ut är David Crosby (han är ju först i gruppnamnet). Dessutom hade han nyligen födelsedag (14 augusti). Hans första soloplatta är en av de mest spännande i sammanhanget, enligt min mening.

Både Graham Nash och Neil Young (men inte Stephen Stills, vad jag vet) medverkar på skivan förutom bl a medlemmar ur Grateful Dead, Jefferson Airplane och Santana.

 
Omslagsbilden ger en viss antydan om innehållet. Det är solnedgångsmusik. Långsamt, eftertänksamt, drömlikt och stilla. Första låten heter "Music is love" och sätter tonen för hela skivan. Efterföljande "Cowboy Movie" är den enda låten på plattan som kan passa in under kategorin rock. Långsamt suggestivt driv, inte helt olikt några av Neil Youngs alster, där Jerry Garcias gitarrspel får stort utrymme.
 
För den som fastnat för CSN&Y och deras pop-rockiga repertoir är den här skivan förmodligen lite svårsmält (åtminstone till en början). Några av låtarna har ingen text, som exempelvis "Songs with no Words/trees with no leaves" och "I'd swear there was somebody here", vilket kan tyckas märkligt. Här är det i stället känsla och stämning som är huvudsaken. Det finns det mycket av det på den här skivan.


 
Jag tycker att det är synd att han inte kunde samla sig och göra fler soloskivor i samma anda. De skivor han gjorde ihop med Graham Nash senare är förstås bra, men ...
 
På mittuppslaget kan man se den imponerande gästlistan av medverkande. Vad sägs om Jerry Garcia, Joni Mitchell, Nash och Young bland många andra.

 
Behöver jag påpeka att jag älskar den här skivan?
Nä, tänkte väl det.
 
Här kan du lyssna om du blivit nyfiken.
 



tisdag 13 augusti 2013

Skruvad nykterhet

Tanita Tikaram - Ancient heart (1988)

Så lustigt det kan bli ibland. Det var länge sedan jag senast lyssnade på den här skivan men just igår (12 augusti) kom jag att tänka på den och så visade det sig att det var hennes födelsedag. Det gav mig anledning att gratulera henne genom Facebookgruppen "LP-skivspelare i vardagsrummet, javisst" och så tänkte jag att jag kunde passa på att skriva några rader här också.

Det är hennes debutalbum och redan första singeln "Good tradition" blev en rätt stor hit. Flera låtar släpptes som singlar och blev även de hits. Mina favoriter är "Cathedral song" och "Twist in my sobriety".

Skivan är producerad av Peter Van Hooke och Rod Argent. De är även med som musiker, bland många andra. Det kanske är inbillning men jag tycker att det doftar mycket Rod Argent om den här skivan. Han har ett förflutet i grupperna The Zombies och Argent och jag tycker att det finns vissa likheter i stämningen här och var.



Jag kommer alltid att tänka på Marianne Faithfull när jag hör "Twist in my sobriety". Långsökt, eller ej. En viss likhet tycker jag mig finna i rösterna. Men, det i pop- och rocksammanhang något ovanliga instrumentet, oboe har de i alla fall gemensant. Lyssna gärna och jämför.

Marianne Faithfull - As tears go by
http://www.youtube.com/watch?v=XjFNc4j4VZE

Tanita Tikaram - Twist in my sobiety
http://www.youtube.com/watch?v=T5emcbg_wZk

 
 
Hon har släppt ett antal skivor efter denna utmärkta debut men jag har inte följt utvecklingen efter uppföljaren "The sweet keeper" från 1990. Jag kanske har gått miste om fler godbitar.

onsdag 7 augusti 2013

Strange brew

Cream - Disraeli gears (1967)

Cream är inte alls bäst live, som en del säger.

Den här LP:n inhandlades på rea 1968 (måste det ha varit). Den har snurrat många gånger på min(a) skivspelare genom åren och jag tycker fortfarande att det är höjdpunkten i gruppens produktion. OK, de gjorde ju bara tre och en halv studioplatta, men ändå.

Det finns bara en svag punkt. Det tyckte jag då och det gör jag fortfarande. Avslutande "Mother's lament". Varför? Den var kanske lite lustig första gången men sedan blir den allt svårare att stå ut med.

Resten, eller snarare allt före, är absolut topp. "Blue condition" har jag haft lite växlande åsikter om från tid till tid. Ibland har jag inte kunnat uppskatta det långsamma/tröga tempot i den låten. Annars (inga fler undantag) är det en platta av allra högsta klass. En av många favoriter i mitt skivarkiv. Låtar som "Strange brew", "Sunshine of your love" och "Tales of brave Ulysses" är bara exempel på storheten i det här albumet.

Omslaget är lika bra som innehållet!

Har du inte hört den ännu kan du göra det här: http://www.youtube.com/watch?v=WuhOSr7xzCY

 
 
 

 Cream live var jag till att börja med fascinerad av. Det är jag inte längre. Det är övervägande långa jam där ena solot avlöser det andra i all oändlighet. Sådant står jag inte ut med längre.
 

lördag 3 augusti 2013

Pärlband av hits

Prince - Diamonds and Pearls (1991)

Jag har alltid gillat Prince även om han aldrig tillhört mina absoluta favoriter. Det är svänget jag har fastnat för. Jag bryr mig inte ett dugg om hans texter. Det är bara en massa ord som låter bra till musiken. Sex lär det mesta handla om, men jag har aldrig lagt någon större möda på att lyssna. Det verkar mer pubertalt än sexigt.
Han har i alla fall (haft) en mycket väl utvecklad förmåga att skriva bra och medryckande låtar. Ett pärlband av Hits! Bara på den här skivan har han radat upp ett antal. Exempel: "Diamonds and Pearls", "Gett off" och "Cream".

Efter den här skivan spolade han namnet Prince och blev "Symbolen" i tio år. Sedan tröttnade han på det och blev Prince igen, fast då var det för sent. En lång rad skivor har det också kommit. Fast det är det få som uppmärksammat. Skivmässigt lever han mest på gamla meriter.


I skrivande stund är det (drygt) ett dygn kvar till min första Princekonsert och förväntningarna är höga. En tanke som slår mig är om jag skulle ha skrivit samma sak om jag väntat ett par dygn. Det får bli en kommentar bland mina konsertminnen.