onsdag 27 maj 2015

Simon utan Garfunkel

Paul Simon - Paul Simon (1972)

De senaste dagarna har man kunnat läsa om Art Garfunkels besvikelse över att Simon & Garfunkel gick skilda vägar då de stod på toppen. Det var tydligen på initiativ av Paul Simon som detta hände.
Art klarade sig ganska bra ändå men fick hitta andra låtskrivare att förse honom med material. Det är däremot ett annat kapitel.

På sin första soloplatta efter uppbrottet från Art lyckas Paul Simon få till ett av den tidens allra starkaste album. Inte bara den tidens, utan ett album som får det mesta i samma genre att blekna.

 

Somliga blev säkert besvikna för att det inte fanns någon låt som var en direkt uppföljare till titellåten på Bridge over troubled water, men, å andra sidan - hur skulle det vara möjligt. En del likheter med "föregångaren" kan man skymta, ifall man vill, men det går jag inte in på.


Samma genre, förresten. Singer/songwriter är nog vanligaste beteckningen på Paul Simon men jag skulle vilja kalla den här för en bluesplatta. Det är visserligen bara ett par låtar med blues i titeln, Paranoia blues och Hobo's blues, men stora delar av plattan har en tydlig anstrykning av blues och även swing. Det senare är förstås mest tydligt i Hobo's blues, där jazzviolinisten Stephane Grappelli är tongivande.

Alla låtar är värda att nämna men jag vill särskilt lyfta fram sista låten på sida ett, Armistice day, framför allt för det otroligt läckra gitarrspelet.


Sedan har vi ju de två mest kända låtarna. Reggaedoftande Mother and child reunion och Me and Julio down by the schoolyard som är en förgångare till vad som skulle komma på senare plattor som Graceland och Rhythm of the Saints. Det är också ett annat kapitel.


Genom åren har Paul och Art tillfälligtvis återförenats några gånger, men Simon & Garfunkel på riktigt blev de aldrig igen. Det gör kanske inte så mycket eftersom det var Paul skrev låtarna, men visst skulle Arts röst här och där ha tillfört ytterligare något lite extra.

Länkar:
Armistice day ... https://www.youtube.com/watch?v=TlKazFeT8hI&index=5&list=PL7DBEF652B63E3686
Hobo's blues ... https://www.youtube.com/watch?v=aGpHP95Pl60&index=9&list=PL7DBEF652B63E3686
Peace like a river ... https://www.youtube.com/watch?v=jE2DZFKHjb8&index=7&list=PL7DBEF652B63E3686
Duncan ... https://www.youtube.com/watch?v=an_QJ7rCmEw&list=PL7DBEF652B63E3686&index=2



söndag 24 maj 2015

Något magiskt?

Procol Harum - Something magic (1977)

Procol Harum opus 10, om man räknar in Live with the Edmonton symphony Orchestra. Eftersom föregångaren kallades Procol's ninth så räknar PH också in den (andra gör inte det).
Det är deras sista innan ett långt uppehåll då Gary Brooker gjorde några soloplattor, som dock inte gjorde så stort väsen av sig.


Upplägget påminner om tidigare plattor. Några låtar med stor orkester, några av mer traditionell rockkaraktär. Vilket man föredrar är förstås upp till var och en. Jag gillar storslagenheten i de orkestrala delarna, flirten med det Beethovenska.


Titellåten, som inleder, är en riktigt pampig sak. Symfonisk rock! För mig är det en utmärkt fortsättning på Grand Hotel och låten kunde med fördel ha förlängts på "bekostnad" av några svagare spår som kommer lite senare på sida ett av plattan.
Spår två, Skating on thin ice, har också en föregångare på Grand Hotel (min favoritplatta med Procol Harum). En vals väl värdig Wien.
Sida två består av en "symfonisk dikt" kallad The worm and the tree. Symboliken kan appliceras på allt möjligt men jag bryr mig inte om att spekulera i vad som egentligen är meningen. Jag nöjer mig med att njuta av musiken och strunta i de talade avsnitten.


Om den här LP:n är magisk eller inte är förstås upp till var och en att ha en åsikt om. Det är tydligen många som avfärdar den med en fnysning. Jag tycker, liksom jag gjorde då den var ny, att den är fullt i klass med deras mer hyllade album.

Lyssna på hela skivan och döm själva:
https://www.youtube.com/watch?v=mwbSPDMN4-4


tisdag 19 maj 2015

Helicon

Four Seasons - Helicon (1977)

I början av sextiotalet var det singlar som spelades på radiogrammofonen. En av mina favoritskivor var "Big Girls don't cry" med "Four Seasons. Det är kanske inte deras mest kända, men det var min favorit. Utmärkande för gruppen var Frankie Vallies falsettsång. Efter ett antal hits då i början av 60-talet föll de i glömska.

I mitten på 70-talet kom de plötsligt - och tillfälligt - igen med en LP och några hits. För att följa upp det nyväckta intresset kom en LP till i samma stil, den här, men den lyckades inte alls befästa den förväntat bestående återkomsten.


Det är lite synd enligt mitt tycke, för det här är en förhållandevis bra platta i genren lättsmält välproducerad popmusik, lite dansvänlig mitten-av-sjuttitalet-disco.
De försvann igen, men falsettsångaren Frankie Valli fick strax efter en hit med låten "Grease" från filmen med samma namn ... för att sedan åter försvinna. Ingen kommentar ...

 
Det här är inte en platta som tillhör kategorin " ... skivor du måste höra innan du dör", men är lyssningsbar om du är på det humöret. Min favorit är "Rhapsody", men titellåten "Helicon" sticker också ut från mängden. "Take me to Helicon ..." det mytomspunna grekiska berget skulle symbolisera att gruppen förväntade sig att inspirationen och låtskapandet skulle säkra en bestående serie placeringar på topplistorna. Så blev det inte.
 
Länkar:
Rhapsody (singelversion) ... https://www.youtube.com/watch?v=26Fix572DoI
 
 



söndag 10 maj 2015

Titeltrassel

David Bowie - David Bowie/Space oddity (1969/1972)

David Bowies första LP kom 1967 och hette kort och gott David Bowie. Hans andra LP som kom 1969 hette också David Bowie, fast i USA fick den heta Man of Words/man of Music. Omslaget blev där också något modifierat. Den nya titeln kom på plats och färgsättningen ändrades en aning, men inte till oigenkännlighet.

 
Singeln Space oddity hade blivit en hit, men när LP:n kom gjorde den ingen större succé och glömdes snabbt bort. En andra singel, en omarbetad version av Memory of a free festival, visade sig inte på några hitlistor. Även om den inte handlar om Woodstock-festivalen (som fortfarande var aktuell vid den tiden) kan man ju tycka, så här i efterhand, att den borde ha fått viss genomslagskraft. Så blev det inte.


När Bowie så småningom slagit igenom med Ziggy Stardust gavs LP:n ut på nytt och tog sig då upp en bit på topplistona. Den hade då fått namn efter den mest kända låten, Space oddity, och omslaget hade anpassats till hans nya image. En nonsenslåt, Don't sit down, hade tagits bort. Det var ingen förlust.


Första låten Space oddity är såklart en klassiker som de flesta känner igen, men det finns fler godbitar. Några av låtarna håller inte riktigt lika hög klass, men det finns inga dåliga låtar.
Unwashed and somewhat slightly dazed som följer, ger en föraning om vad som skulle komma några år senare. Samma gäller för förstasidans avlutning Cygnet committee, min favorit på plattan (just idag, i alla fall).


På sida två sticker The wild eyed boy from Freecloud ut och avslutande Memory of a free festival är en utsökt avslutning på en, tyvärr lite förbisedd, skiva.

På senare tid har den återutgivits i sin ursprungliga form, med originalomslag och med Don't sit down åter på plats. Det sistnämnda var ju inte nödvändigt, men ändå.

Oavsett titel är det en utmärkt LP. Den är väl värd att uppmärksammas. Så det så!

Lyssna på hela skivan!
https://www.youtube.com/watch?v=tiLRsVPHUPU