torsdag 31 december 2015

Svänggäng

Aston Reymers Rivaler - Kräål (1980)

När jag skrev om Peter Gabriels världsmusik för ett tag sedan var det hur musiken försiktigt smög sig på. Det här också en form av världsmusik, men det är raka motsatsen i anslaget. Här är det fullt ös från första tonen till sista tonen.

Rivalernas första LP är det en spretig mix av gammeldans, folkton och lite afrocarib. På Kräål, som är LP nummer två, har de renodlat formen och här hämtar Aston Reymer Rivaler inspirationen mest från Karibien och Tex-Mex vilket förklarar titeln på skivan, en försvenskning av creole. Denna gång blev det riktigt bra!


Kanske är det Per Cussions förtjänst att det blev så bra. När han lämnade bandet efter den här skivan tappade de de tyvärr lite av kraften (men det finns mycket bra på senare plattor också). Han började därefter i Dag Vag och gav deras LP 7 lyckliga elefanter ett extra lyft.

Med på ett hörn finns också Peps Persson och Marie Bergman som båda gjorde några låtar vid samma tid, med samma musikaliska referenser, främst calypso.

Magnus Lind spelade senare under lång tid med Perssons Pack.


Som många andra vi den tiden hämtade de inspiration från Västindien och inte bara reggae utan också calypso, som varit lite bortglömt sedan Harry Belafontes storhetstid i slutet av 50-talet och början på 60-talet. Det var inte bara Peps Persson som lämnade bluesen för reggae och calypso. Taj Mahal gjorde samma sak.

En annan god sak som Aston Reymers Rivaler förde med sig var att de gav mig var nyfikenhet på "den äkta varan". Jag hittade äldre klassiska calypsonians som exempelvis Lord Jellicoe, Lord Kitchener och Mighty Sparrow samt samtida Black Stalin.


Det är mycket bra musik på denna LP. Först en rivstart med "Lår", en calypso. Resten av sida ett är jag inte helt nöjd med, men på sida två hittar de formen igen. 


Mest känd är "Stockholms ström", men allra bäst är inledande "Lår", instrumentala titellåten "Kreål" och, likaledes instrumentala, "Samba Alpha" som avslutar plattan.

Det finns inte så mycket på YouTube så jag rekommenderar Spotify för den som vill höra ordentligt.

Länkar:
Taj Mahal - The four Mills brothers ... https://www.youtube.com/watch?v=plTwui1rmVA
Black Stalin - Nothing come easy ... https://www.youtube.com/watch?v=I43fLfUxsog





tisdag 29 december 2015

Journey To Addis via Philadelphia

Third World - Journey To Addis (1978)

Reggae hör sommaren till, men får i detta nu fungera som tröst i det råa vintermörkret och kylan med en påminnelse om att efter vinter kommer vår och sommar än en gång.


Third World hade uppenbarligen tagit intryck av The Sound Of Philadelphis, Phillysound, och satsade på att vinna discopubliken genom att göra en cover på O'Jays "Now that we've found love". Det blev en lyckad mix av disco och reggae som dock avskräckte många reggaepuritaner. Å andra sidan fångade de en ny publik som inte var så genrefixerade.


Det finns förstås en hel del för reggaepuritanerna också, men det märks att Third World är på väg mot ett annat håll. Bra platta rakt igenom och allra bäst är titellåten, African woman och Now that we've found love. I varje fall den som frågar mig.



Kvaliteten på den här skivan som är pressad på Jamaica är sisådär. Det är utmärkt ljud om man tänker på dynamiken, men pressningen med massor av bubblor drar ju ner totalintrycket avsevärt.

Journey to Addis Abeba, med en mellanlandning i Philadelphia.

Länkar till YouTube (fast jag rekommenderar Spotify, för något bättre kvalitet):
One cold vibe ... https://www.youtube.com/watch?v=4j9LJUiQRZE
Cold sweat ... https://www.youtube.com/watch?v=8czzOkVZKTs
African woman ... https://www.youtube.com/watch?v=MLb6Zga-Q5c
Now that we've found love ... https://www.youtube.com/watch?v=XXeY74ttezU
Journey to Addis ... https://www.youtube.com/watch?v=mvV2scZxfQw

måndag 30 november 2015

Kort och gott Chicago

Chicago - Chicago (1970)

Kan det vara albumtitlar som "My people were fair and had sky in their hair ... but now they're content to wear stars on their brows" (Tyrannosaurus Rex) som fick gruppen att döpa sitt första album till ... ingenting, förutom namnet på gruppen (som då hette Chicago Transit Authority)?
Samma sak med andra albumet, då de kortat gruppnamnet till Chicago. Det fick heta "Chicago", men kallas för det mesta "Chicago II". Gruppens namnförkortning har jag behandlat i mitt tidigare inlägg som handlade om det första albumet. http://bengtchi.blogspot.se/2014/01/listen-introduction.html

Det är inga gigantiska musikaliska förändringar som skett till album nummer två, men låtarna är liksom namnet kortare. Några vassa kanter, som Terry Kath's gitarrsolon hade slipats ner en aning, men annars är det mycket som känns igen från föregångaren. Rock, jazz och mycket blås är huvudingredienserna.


Det här blev deras stora genombrott, med låtar som "25 or 6 to 4", "Make me smile" och "Colour my world". De två sistnämnda är delar ur sviten "Ballet for a girl in Buchannon" som tar upp större delen av sida två. "Colour my world" är vad jag tycker minst om här. Det är en seg pianoballad som påminner mig om Månskenssonaten, fast inte på ett bra sätt.

Sida tre innehåller också en svit, "Memories of love" i fyra delar, som varken är rock eller jazz utan tangerar klassisk musik ungefär som på "Days of future passed" med Moody Blues


Frånsett inledande "Movin' in", med ett stick som jag älskar, är albumets absoluta höjdpunkt sviten "It better end soon" på sida fyra. Här är Chicago som allra bäst.
Sista låten heter "Where do we go from here?" Musikaliskt var det efter album tre, med det fantasifulla namnet "Chicago III", som de valde väg mot ett allt mer utslätat uttryck i mitt tycke. Mitt intresse för deras skivor sjönk en aning för varje siffra de räknade upp i titeln. "Chicago IV, "Chicago V" och så vidare. Med några få undantag. 
Omslagen följer samma linje och är konsekvent prydda av gruppens logga, om än med lite olika bakgrund. Även detta med några få undantag.

Länkar:
Movin' in ... (och resten av albumet) ... https://www.youtube.com/watch?v=Y35dBTZQVOI



lördag 21 november 2015

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 7

Stephen Stills - 2 (1971)

När CSN&Y ägde musikvärlden var en serie inlägg jag startade tidigt, men som jag av någon anledning tappade efter några gånger, kalla det för första säsongen. Dags att starta säsong 2. Kronologiskt står Stephen Stills andra LP på tur.


Produktionstakten var hög bland de här grabbarna. Det var bara drygt ett halvt år efter Stephen Stills första LP som nummer två var ute i butikerna, och snart skulle det komma ännu mer.


Liksom på föregångaren omger sig Stephen av ett imponerande gäng medmusiker. På inledningsspåret "Change partners" finns till exempel Jerry Garcia med och spelar pedal steel guitar. Några av de andra namnkunniga personerna på plattan är Eric Clapton, Billy Preston, Nils Lofgren, Ringo Starr och Dr John. David Crosby körar och Fuzzy Samuels och Dallas Taylor från CSN&Y backup band finns också med på ett hörn.


Musikaliskt skiljer de två skivorna sig inte särskilt mycket ifrån varandra. Det är en blandning av stilar med delta-bluesiga "Know you got to run" och "Word game" blandat med blåsfyllda "Open secret" och pop-rockiga "Change partners". Om jag inte minns fel var "Marianne" ganska populär på diskoteken vid den här tiden. Avslutande "Bluebird revisited" är en fortsättning på en låt av Buffalo Springfield.

Den anses inte lika stark som föregångaren, men jag  tycker att den är ungefär lika bra och den är absolut nödvändig i mitt skivarkiv.

Hela LP:n här:
https://www.youtube.com/watch?v=qrNNQY27zu0

tisdag 10 november 2015

Världen och vi - Us

Peter Gabriel - Us (1992)

Världsmusik är ett lite märkligt begrepp som dök upp som beskrivning av musik, inspirerad av (främst) asiatiskt och afrikanskt ursprung, i skarven mellan 80- och 90-tal som om att det skulle vara något nytt. Det kunde också helt enkelt vara musik som kom från ovanliga delar av världen, jämfört med England och USA som vi var vana vid.
Märkligt, för det var ju inte alls något nytt.



Det finns en massa exempel på hur populärmusik hittat idéer och inspiration från andra kulturer än det gängse utan att det fått ett eget begrepp. Spela roll. Bra musik är bra musik. Svänger det är det ännu bättre. Den här skivan svänger, om än på ett återhållsamt sätt. Det är ingen tvekan om att Peter Gabriel hittar inspiration från Afrika och i viss mån i Asien när han gjorde den här skivan.


Återhållsamt och delikat. Den här plattan smyger sig på och omfamnar en. Come talk to me är titeln på första spåret och inbjuder till ett intimt möte. Efterföljande Love to be loved är en vädjan och förhoppning om en fortsättning.



Det svänger på ett återhållsamt sätt och lyssnar man noga finns det mängder av små detaljer att upptäcka. "Steam" som är den mest kända låten är samtidigt den minst karaktäristiska låten och utgör ett näst intill irriterande avbrott mitt i lugnet.

Länk:
Denna ska helst lyssnas på i sin helhet ...




lördag 24 oktober 2015

High flying byrds

The Byrds - Mr Tambourine man (1965)

En av anledningarna till att jag upptäckte Bob Dylan var singeln "Mr Tambourine man" med The Byrds. Dylan och Dylan-låtar hade visserligen gjort sig påminda tidigare, men med Byrds blev det mer rock än folk, vilket tilltalade mig. Dylan själv var förstås själv på spåret, men det upptäckte jag först i efterhand.

Inte många kunde motstå Jim (Roger) McGuinns karaktäristiska 12-strängade Rickenbacker i introt till titellåten, och Chris Hillmans basspel spelar större roll än vad som var vanligt på den tiden. Trots skivkontrakt och bandmedlemmarnas tidigare erfarenheter ville skivbolaget använda studiomusiker på plattan. Nu blev det inte så, och det var nog bra.



Med bakgrund i folkmusik är det inte så märkligt att Pete Seegers "The bells of Rhymney" finns med, eller att det är fyra Bob Dylan-låtar på plattan. Det märkliga är väl att de gör om dem till poplåtar.


Det är dock inte en cover-platta i vanlig bemärkelse, även om hälften av låtarna är av andra kompositörer. På den tiden var det inte så vanligt att bara framföra eget material. Förutom att de hittade en egen ton i de låtar de plockat upp hade de en utmärkt låtskrivare i Gene Clark, som på egen hand eller tillsammans med Jim McGuinn skrev de övriga låtarna på skivan.

En av Gene Clarks låtar på LP:n, "I knew I'd want you" är även baksida till singeln som startade det hela för min del. Jag har alltid tyckt minst lika mycket om den som framsidan.

Vare sig det är egna, eller andras låtar, så är det en riktigt bra LP och min uppmaning är att lyssna. Den enda invändning jag har är avslutningsspåret. Jag väljer att ta det som en försäkran om att det var mer på gång (vilket det också var). Fåglarna flög högt redan från början.

Länkar:
Mr Tambourine man ... https://www.youtube.com/watch?v=W1eiWirAFgs&list=PLCFC50EEED1CD2A3E
I knew I'd want you ... https://www.youtube.com/watch?v=RDUQiGjN6fU&list=PLCFC50EEED1CD2A3E&index=8
I feel a whole lot better ... https://www.youtube.com/watch?v=-SF0LiuLJ40&list=PLCFC50EEED1CD2A3E&index=2
The bells of rhymney ... https://www.youtube.com/watch?v=uVICv5-a4TY&list=PLCFC50EEED1CD2A3E&index=6
Chimes of freedom ... https://www.youtube.com/watch?v=G-4QfiFEw9A&index=11&list=PLCFC50EEED1CD2A3E


söndag 18 oktober 2015

En magisk resa

The Beatles - Magical mystery tour (1967)

Om man ska säga något om The Beatles ska det väl vara noga genomtänkt. Det ska vara förenat med respekt, vördnad och total underkastelse gentemot legenderna. Ikonernas ikoner inom popmusiken.
Var ska man börja, och med vad?


Jag är lite mer respektlös än man kan förvänta sig av en som, ändå, har vuxit under deras korta aktiva storhetstid! Och Magical Mystery Tour är inte en LP, på riktigt. Därför börjar jag med den.
De flesta känner till att Magical Mystery Tour ursprungligen var en dubbel-EP, men blev till en LP i USA genom att lägga till några singelspår som "utfyllnad". En samlings-LP, om man så vill. Numer räknar de flesta ändå in den som en reguljär LP.


Denna dubbel-EP:n kom bara ett halvår efter Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. 1967 var verkligen ett bra år för The Beatles och deras fans. Personligen vill jag placera Magical Mystery Tour minst lika högt som Sgt Pepper.
Om man över huvud taget kan kalla några Beatles-låtar mindre kända är det möjligtvis (nästan) instrumentala "Flying", lite anonymt placerad mitt på sida 1 (på LP:n) och efterföljande "Blue jay way". Det ska dock inte läsas som att de skulle vara mindre bra, bara lite mindre kända. Hos mig står de mycket högt i kurs.


Till de mer kända låtarna hör "The fool on the hill" och titellåten, som Paul McCartney på senare år plockat upp på sina konserter. Allra bäst av EP-låtarna, för min del, är sista spåret "I am the walrus". 

Utfyllnadsspåren är inte heller fy skam med "Strawberry fields forever" som absolut höjdpunkt. Sammanfattningsvis är detta en magisk musikalisk resa. Mysteriet är filmen med samma namn.

Länk:
Man ska givetvis lyssna på hela LP:n ... https://www.youtube.com/watch?v=L66V3qNVOU4





lördag 10 oktober 2015

Bob, Don & Paul

Donovan - Fairytale (1965)

Det är 50 år sedan. Donovans andra LP Fairytale (Songs for sunshine people) släpptes i oktober 1965.
Englands svar på Bob Dylan gjorde inte så stort intryck på Robert Zimmerman om jag minns rätt. Jag tänker på det man kunde se i  Don't look back, filmen om Bob Dylans turné i England 1965. Det är länge sedan jag såg den så minnet kanske spelar mig ett spratt.

För min del har den här LP:n dock satt starka spår. Det märker jag nu när jag spelar den för första gången på många år. Det är som om jag hörde den igår. Tio gånger.


Det är klart att Donovan var inspirerad av Bob Dylan, men Donovan knöt tydligt an till den engelska vistraditionen och gjorde sin version utifrån det, dock på samma sätt som Dylan gjorde i sitt förhållande till den (om är kortare) amerikanska, som Woody Guthrie och andra.

När jag lyssnar på Fairytale idag tänker jag av någon anledning mer på Paul Simon än på Bob Dylan. Det är ju inte totalt skilda världar, men de kanske är det lite mjukare anslaget och rösten som gör det. Oväsentligt, dock.


Den mest kända låten från den här skivan är förstås "Colours", vilken uppenbarligen är inspirerad av en traditionell sång*. Sparsmakat med gitarr och munspel som huvudsakligt ackompanjemang, men en låt utmärker sig, "Sunny Goodge street", en jazzig utstickare i sammanhanget. Den låten har uppenbarligen en speciell betydelse för Donovan eftersom en del av texten är skriven på omslagets framsida.
Min speciella favorit är i alla fall "Try for the sun", som gjort särskilt starkt intryck. Resten är också väldigt bra!

Länkar:
Colours ... https://www.youtube.com/watch?v=hoEle04qu_U
Try for the sun ... https://www.youtube.com/watch?v=btHdFS98W7s
Sunny Goodge street ... https://www.youtube.com/watch?v=icEZMAcyMuA
Ballad of Geraldine ... https://www.youtube.com/watch?v=t5jv5UF2ZPo
* Folk songs ... https://www.youtube.com/watch?v=Q_DpEaKsFm4


tisdag 6 oktober 2015

Första eller andra steget

(Small) Faces - First step (1970)

Steve Marriott lämnade Small Faces och fortsättningen för gruppen verkade osäker. Visserligen hade gruppen flera låtskrivare, som Ronnie Lane och Ian McLagan, men att tappa sin frontfigur har ändå sina sidor.
Ett första steg var att plocka in Ronnie Wood och Rod Stewart från nerlagda Jeff Beck Group på gitarr respektive röst.


På den amerikanska upplagan av skivan hette gruppen fortfarande Small Faces. Omslaget här är från den amerikanska upplagan. Den försökte väl koppla till det rykte som Small Faces hade, men om det var lyckat eller ej kan man diskutera. Första steget är ostadigt och lite vinglande. Eller var det steg två.




Skivan släpptes några månader efter Rod Stewarts första soloplatta, och några månader före Rod Stewarts andra soloplatta.
Ibland kan det bli för mycket av "det goda". Eftersom resten av Faces är inblandade även i Rods soloplattor skulle det, i mitt tycke, ha varit på sin plats att sovra lite bland materialet och de borde ha nöjt sig med att ge ut två plattor i stället för tre under detta halvår. En med Faces och en med Rod Stewart.


Det här är inte en särskilt bra platta. Punkt. Inledningsspåret "The wicked messenger", en Bob Dylan-cover, bådar ganska gott och Ronnie Lanes "Stone" är rätt bra, men för övrigt är det ganska visset och sista låten på sida ett, "Around the plynth", är sex minuter av obeskrivbar smörja som förmodligen var kul att spela in, men som lyssnare blir man bara förbannad.
Ett annat spår är också värt att nämna. "Flying" ger ett hopp om att bättre låtar är på väg. Det var det också, men Rod The mod lade mer energi på sin solokarriär än på bandet Faces. Den spårade förresten också ur efter ett tag.

Länkar:
The wicked messenger ... https://www.youtube.com/watch?v=PL3VgQD7NRg
Flying ... https://www.youtube.com/watch?v=8AACF4gVciw
Stone ... https://www.youtube.com/watch?v=uYq_6I1I1Ag


lördag 12 september 2015

Smekningar och rop

Murray Head - Between us (1979)

Murray Head är möjligtvis mest känd för One night in Bankock från musikalen Chess (1985) och Superstar från rockoperan  Jesus Christ Superstar (1970), med full rätt. Två gånger ett "one hit wonder" med 15 års mellanrum, kan man tycka. Om man inte vet bättre.


"Rollen" som Judas i originalinspelingen av Jesus Christ Supertar är första kontakten med Murray Head för de flesta (för mig i alla fall). Det var dock inte som bara som sångare som han var verksam på den tiden. Han var även skådespelare. Någon kanske kommer ihåg honom i filmen Sunday bloody sunday (1971).

Ett par år efter Jesus Christ Superstar gav han ut sin första egna LP och sedan har det släppts plattor med någorlunda jämna mellanrum.

Det var nog inte rätt timing att ge ut lågmälda skivor i slutet av 70-talet och hade det inte varit för Kjell Alinge hade kanske även jag missat denna pärla.

Allra bäst är de två första låtarna. Los Angeles och How many ways. Det är två låtar mjuka som en smekning. Smekningar kan verka lite sövande men i låt tre får man en uppiggande klapp på kinden i form av låten Rubbernecker som börjar med ett trumslag och reggaerytmer. Därefter vaggas man åter nästan till söms av Mademoiselle för att därefter väckas upp av en riktig örfil.


Första sidan avslutas med Sorry - I love you med ett anslag fullt värdig soundtracket till en scen i en skräckfilm. Här kan man känna igen Murray så som han lät i Jesus Christ Superstar. Mycket drama, stråkar, kyrkorgel och framför allt ett pressat röstläge - som ett desperat rop.

Länkar:
Los Angeles ... https://www.youtube.com/watch?v=Gb7vi7Yn1B4
Mademoiselle ... https://www.youtube.com/watch?v=62lmpIGA_EM
Sorry - I love you ... https://www.youtube.com/watch?v=v_DPdiOvxPM




måndag 17 augusti 2015

Barbara Hörberg


Barbara - Barbara chante Barbara (1964)

Barbara är en ikon i Frankrike, mindre känd i Sverige. Själv hade jag ingen aning om hennes existens och storhet förrän på senare år. Franska artister har aldrig varit mitt största fokus. Piaf, Francois Hardy, Brel, Patachou, Brassens och några till har förstås haft ett gott öga (öra) till, men inte så många fler.


Många franska låtar har dock letat sig in i medvetandet via svenska översättningar, inte minst genom Lars Forsells förtjänst, men oftast har det stannat vid det och oftast man har inte brytt sig om att leta fram originalen.

När jag sent om sider introducerades till Barbara kändes det på något sätt bekant, även om jag inte riktigt kunde peka på vad, och jag lät det vara med det.

När Rikard Wolff spelade in en skiva med egna tolkningar av Barbaras låtar kom den där känslan åter, att det var något bekant över Barbaras musik, men sedan föll det åter i glömska.


Aha-upplevelsen kom ganska nyligen då jag såg programmet om Barbro Hörberg på TV. Hon berättade om hur hon blivit bekant med Barbara under vistelser i Paris på 60-talet och även att hon tolkat några av Barbaras låtar på sina skivor. Då först förstod jag var jag hade hört låtarna från början.

Länkar:
A mourir pour mourir ... https://www.youtube.com/watch?v=Akw5oM-IJjI
Nantes ... https://www.youtube.com/watch?v=sSv1UoETKKw
Au bois de Saint-Amand ...https://www.youtube.com/watch?v=rtd2fIIwuxI





lördag 8 augusti 2015

Nature boy

George Benson - In flight (1977)

Jag upptäckte George Benson genom någon av Warner Brothers samlings-LP i mitten av 70-talet. Det gavs ut en rad dubbel-LP med ett urval av etikettens artister till specialpris för att locka oss skivköpare att upptäcka nya artister. Ett mycket bra grepp på den tiden. Utan dessa samlingsskivor hade jag kanske gått miste om en rad läckra plattor av gitarristen George Benson.


Även om han sjunger då och då var det som jazzgitarrist han etablerade sig från början, både i eget namn och som medlem av exempelvis Miles Davis band på 60-talet.
Skivan inleds med Nature boy som är välkänd framför allt genom Nat King Cole. Inledningsvis följer låten förväntad struktur men övergår småningom i ett samspel mellan gitarr och röst på samma maner som Jojje Wadenius sånghärmade gitarrspelet när han var med i Made In Sweden och Blood,Sweat & Tears (om det är bekant).
Det är inga egna kompositioner på plattan, utan tolkningar av andras låtar. Mest bekant för mig vid tiden var The world is a ghetto som jag kände till som titellåt från en LP med War. Här är den övervägande instrumental och har fått ett något uppskruvat tempo. Det fungerar alldeles utmärkt.


Det är kanske likheten med Jojje Wadenius som gjorde att jag fastnade för Bensons plattor från början, men det finns också likheter med Crusaders plattor från den här tiden som jag var väldigt förtjust i.
Några plattor senare fick gitarren mindre utrymme och han blev mer sångare än gitarrist. Då tappade jag intresset.


Här är han i alla fall i högform och en föregångare till det som 10-15 år senare skulle bli en ny genre - Acid jazz. En av de bästa inom den genren, Ronnie Jordan, är en direkt fortsättning på vad George Benson gjorde här.

Låna gärna ett öra eller två till denna utmärkta platta.

Länk till albumet på Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=gDQoffbYn0E




fredag 31 juli 2015

Bowie tar det piano


David Bowie - Hunky dory (1971)

På föregångaren The man who sold the world var det till stor del tung rock som gällde, men här har David Bowie valt att ta det betydligt lugnare och det är fler likheter med LP:n David Bowie/Space oddity än med The man who sold the world. Det är mer stråkar och framför allt mer piano än på hans tidigare plattor. Mer än på senare också, för den delen.


Först ut, och en av de mest kända låtarna, är Changes. Changes släpptes som singel men gjorde inte så stort väsen av sig då. Det gjorde för övrigt inte LP:n heller då den var ny.
Låten Changes inleds med ett ensamt piano innan den börjar på allvar. Låten är talande för hur Bowie (antagligen) kände vid den tiden. Det hade gått ett par år sedan Space oddity (singeln) var en hit, men sedan hade det inte velat lossna kommersiellt och han hade provat olika musikaliska uttryck utan större framgång. Inledningsraderna fångar känslan:

"Still don't know what I was waitin' for, and my time was runnin' wild, a million dead end streets and, every time I thought I'd got it made, it seemed the taste was not so sweet.
So I turned myself to face me, but I've never caught a glimpse of how the others must see the faker.
I'm much too fast to take that test, ch-ch-ch-ch-changes ... "




Andra låten är Oh! you pretty things och fortsätter i samma stil som Changes. Intressant med Oh! you pretty things är att den spelades in av Peter Noone från Herman's Hermits och gavs ut som singel innan Hunky dory kommit ut. På singeln spelar Bowie själv piano.
På sida ett finns också skivans mest kända låt Life on Mars? men den behöver knappast någon presentation. Den blev en hit lite senare när Bowie slagit igenom i större skala. De flesta har nog också sett videon som är gjord efter att han bytt frisyr till den som gällde vid tiden för Aladdin sane och Pinups. I TV-serien American Horror Story (Freak show) framför Jessica Lange låten sminkad som Bowie och iklädd en likadan kostym som Bowie har i videon. Hon sjunger dock inte lika bra som Bowie.
Fill your heart som  inleder sida två är en cover. Inte lika känd som de covers som Bowie skulle ge sig på något år senare.


Resten av plattan håller lika hög kvalitet och för den som händelsevis inte hört den här tidigare kan jag bara lämna en varm rekommendation.
Pianot hade som sagt fått stort utrymmen här, men det är inte Bowie utan Rick Wakeman som spelar piano på skivan.

Länklista:
Hunky dory (hela skivan) ... https://www.youtube.com/watch?v=YQTENuQYgjM
Jessica Lange - Life on Mars? ... https://www.youtube.com/watch?v=F5D1-VlrWcA
Tiny Tim - Fill your heart ... https://www.youtube.com/watch?v=OHIitbr1cjs



lördag 25 juli 2015

It's only country

Garland Frady - Pure country (1973)

Country är som rockmusik, ett brett spektrum av varianter. Ibland sammanfaller stilarna. Vad som är äkta, och vad som inte är det, är väl mest upp till lyssnaren. Att därför kalla en skiva för Pure country väcker mina misstankar om att någon (Garland Frady, i det här fallet) känner sig manad att peka och säga vad som är rätt eller fel.



Det som främst lockade mig att köpa skivan en gång i tiden var att Teach your children av Graham Nash är med. Allt som Crosby, Stills, Nash & Young på något sätt är inblandade i var, och är, värt att undersökas. Teach your children hade redan från början ett stänk av country i sig så att den är med och tolkas på en country-skiva är inte särskilt långsökt.
I still miss someone är skriven av Johnny Cash så i det fallet behöver man inte tvivla vilken genre det handlar om.
Märkligare kan då valet av I can see clearly now kännas. En reggaelåt av Johnny Nash. Då var det måhända ett intressant grepp att ta med en reggae låt och göra om den till country genom att fläska på med så mycket steel-guitar som möjligt. Det blev för mycket för låtens bästa, så mycket att det mest liknar en parodi.


En annan som inte bara bidrar med en låt (Silver moon), utan också producerat skivan är Michael Nesmith. Michael (f.d. The Monkees) hade själv spelat in denna låt samt ett antal LP i samma stil tillsammans med The First National Band då det begav sig.

Vad jag vet blev skivan ingen större succé och vad som hände med Garland Frady efter detta är för mig okänt. Jag känner inte till om det finns fler skivor. Synd, för jag har tyckt mycket om den här, även om dess status hos mig har bleknat en aning med åren.


Garland Frady får väl göra anspråk på att vara "äkta" country för min del. Det bryr jag mig inte om.

Man kan för den delen också välja att tolka "Pure" som "bara" och på så sätt göra det mindre dramatiskt och mästrande. Det blir som Rolling Stones ... It's only rock 'n' roll (but I like it). It's only country & western (but I like it). Visst ska saker vanligtvis nämnas vid sina rätta namn, men när det gäller musik tycker jag inte att etiketter är så viktiga. En bra låt är en bra låt, oavsett stil och genre.


Några av låtarna kan man hitta på YouTube:
Drivin' down lonesome road ... https://www.youtube.com/watch?v=iGbyS63BV3A
To be you ... https://www.youtube.com/watch?v=d3novbjaf3M
Orange silk blouse ... https://www.youtube.com/watch?v=M2-wRyvpBiw
The barroms have found you ... https://www.youtube.com/watch?v=U5yHS0rW5WM


måndag 20 juli 2015

Tidlös blues

Canned Heat - Future blues (1970)

Det här femte LP:n med Canned Heat. De fyra föregångarna är mycket bra, men är bara en startsträcka i jämförelse med vad som skulle komma med den här. För mig är detta är den absoluta höjdpunkten med bandet.


Henry Vestine hade här ersatts av Harvey Mandel, men annars är bandet intakt. Byte av gitarrist är nog inte anledningen till att plattan är så bra. Det är ändå Al Wilson (Blind Owl) som skrivit tre av skivans originallåtar, de två övriga är krediterade gruppen.
Av de fyra cover-låtarna kände jag då bara till That's all right, mama och Let's work together, så det mesta var nytt när jag hörde plattan för första gången. That's all right, mama låter för övrigt inte alls som Elvis Presleys version, och inte som Arthur Crudups original heller. De tre övriga låter mer som originalen, men framförda som om de var Canned Heats egna.


Av deras egna låtar är London blues en blues av ganska traditionellt snitt, till skillnad från resten av skivan. Om jag måste plocka ut en enda låt som favorit blir det So sad (the world's in a tangle), en dyster låt om miljöförstöring (redan då). Dyster kan man även kalla My time ain't long, särskilt med tanke på att Al Wilson blev medlem av 27-årskulbben på dagen en månad efter att skivan släpptes.


Kuriosa: Canned corn comics är ett seriemagasin som följde med skivan. Tyvärr har jag inte det kvar.

Canned Heat kunde tyvärr inte stanna på denna formtopp.
De spelar fortfarande och senast jag såg dem bjöd de på en trevlig kompetent föreställning, men eftersmaken var mer tributband än originalband. Medlemmarna har växlat genom åren och det är bara trummisen Fito de la Parra som varit med hela tiden.

Inledningsraden på titellåten är Who'll tell your future, I can't tell my past. Tidlöst?

Eftersom jag inte kan/vill utelämna något följer här länkar till alla låtar i tur och ordning:

Sugar bee ...
https://www.youtube.com/watch?v=C3mTqC9_JPE&list=PL1DAFB63D2C5420CC
Shake it and break it ...
https://www.youtube.com/watch?v=zbgIgNVUlDs&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=2
That's all right, mama ...
https://www.youtube.com/watch?v=mTTHChA30aw&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=3
My time ain't long ...
https://www.youtube.com/watch?v=mY6pO6-AeM0&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=4
Skat ...
https://www.youtube.com/watch?v=x4pUuPJdiCw&index=5&list=PL1DAFB63D2C5420CC
Let's work together ...
https://www.youtube.com/watch?v=iTii1rp2EbM&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=6
London blues ...
https://www.youtube.com/watch?v=Kdx5E7GmG8w&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=7
So sad ...
https://www.youtube.com/watch?v=G2OipJhDVC8&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=8
Future blues ...
https://www.youtube.com/watch?v=1u3hGbUiG1Q&index=9&list=PL1DAFB63D2C5420CC


onsdag 15 juli 2015

Den ofullbordade revolutionen

Christy Moore - Unfinished revolution (1987)

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag köpte den här LP:n från början (det är närmare trettio år sedan). Jag hade då ingen aning om vem Christy Moore var, men någonting undermedvetet sade mig tydligen att jag skulle slå till.
En bidragande orsak, gissar jag, är att A pair of Brown Eyes finns med. Det var en av mina favoritlåtar på Rum sodomy & the lash med Pogues. En annan är första låten, Biko drum, som förde tankarna till en Peter Gabriel-låt. Oavsett orsak har jag aldrig ångrat detta infall.

 
Christy Moore hade vid det laget 20-talet plattor bakom sig som soloartist och medlem av grupperna Planxty och Moving Hearts. Det visste jag ingenting om då. Nu vet jag lite mer.
Det finns mängder av irländska artister i den här genren och det är ofta tillfälligheter (som här i mitt fall) som gör att man uppmärksammar, och fastnar, för någon av dem.



Den här skivan består av både egna och tolkningar av andras låtar. Det är både traditionella irländska tongångar och modernare anslag. Det handlar förstås om Irland på olika sätt. Den sociala och politiska situationen, whisky och det vackra landskapet, men har även ett vidare perspektiv. En ofullbordad revolution.


Oavsett vilka aspekter som är mest tilltalande (eller frånstötande) i fråga om irländsk musik och de teman som behandlas kan man ta den här plattan till sig. Man kan nöja sig med att höra det man vill höra, men man kan också låta sig få en tankeställare och undra om man själv är en del av en ofullbordad revolution på ett eller annat sätt.

Spotify finns plattan i sin helhet. Rekommenderas!

YouTube-Länkar:
Biko drums ... https://www.youtube.com/watch?v=rNv-E8rb3FE
A pair of Brown Eyes ... https://www.youtube.com/watch?v=W_CJyJwldj0
Natives (live) ... https://www.youtube.com/watch?v=8QYF4WI9Gl8
Metropolita Avenue (live) ... https://www.youtube.com/watch?v=HWUzyAW3Ez4

lördag 11 juli 2015

Re-make Re-model

Roxy Music - Roxy Music (1972)

Jag kan inte svära på att jag köpte skivan direkt när den kom ut. Av någon anledning har jag inte noterat inköpsdatum som jag brukade göra. Det var i alla fall när den var helt ny.
På den tiden hängde man i skivbutiken och lyssnade på nyinkomna plattor. Om omslaget hade del i att skivan uppmärksammades ska jag låta vara osagt, men en lyssning blev det och jag föll direkt. Det gjorde inte alla andra.


Det här är en skiva som inte liknade något annat i rock/pop-genren vid den här tiden. Re-make re-model som är öppningsspåret symboliserar hela LP:n. Omforma, gör om. Strofer och inspiration från olika tider och genrer plockades in, rördes om och ut kom något helt nytt.
Nej, alla gillade sannerligen inte detta. En del tyckte musiken var för knepig, andra att Bryan Ferry sjöng för konstigt. Precis det som gjorde att jag älskade den här skivan. Det gör jag fortfarande.


Det finns inslag av 50-60-talsrock, doo-wop, free-form-jazz, tempoväxlingar och vad som nu skulle kallas electronica i form av Enos elektroniska experiment. Glamrock och art-rock var knappt uppfunnet men är förmodligen bästa beteckningen.

De vassaste kanterna slipade de av till nästa platta, men det tar jag en annan gång. Om Avalon är din referensram och anledning till att gilla Roxy Music är den här nog inget för dig.


Hedmoras första skivbörs kallade sig Roxy, efter Roxy Music om jag minns rätt.

På originalutgåvan finns inte singeln Virginia plain med. Den släpptes efter LP:n.
Några av låtarna dök upp i nyare versioner på Ferrys soloplatta Let's stick together.

I tried but I could not find a way är första textraden i Re-make re-model. I mina öron hittade de en utmärkt och spännande väg och omformade föreställningen om vad som är rockmusik.

Länk till hela skivan, inklusive Virginia plain:
https://www.youtube.com/watch?v=hyxdwE2tv6s





torsdag 9 juli 2015

Nyekiperad

Ian Dury - New Boots And Panties (1977)

Nya stövlar och brallor. Det (då) nya skivbolaget Stiff Records släppte Ian Durys första singel Sex and drugs and rock and roll som blev en hit och nystart för Ian Dury som inte haft någon större framgång med sitt tidigare band Kilburn & The High Roads.


New boots and panties som är hans första LP i eget namn följer delvis upp anslaget från singeln Sex and drugs ... (som dock inte är med på LP:n). Delvis, för det är en stilmässigt blandad samling låtar. Delvis, för ett antal mer eller mindre tydliga sexanspelningar.


Först på sida ett, och (kanske) bästa låt är Wake up and make love with me. Det är ingen tvekan om vad det handlar om, men bortsett det är låten en värdig uppföljare till Sex and ... Särskilt gillar jag den funkiga basen och det jazziga pianot som påminner lite om pianot i Time med David Bowie.
Därefter kommer en hyllning till Gene Vincent, en 50-talspastisch. Stilbrytningarna fortsätter och tempot växlar. På sida två skruvas tempot upp och avslutande Balckmail man har intensitet som förmodligen gjorde hälften av punkrockbanden från tiden bleka av avund.

 
Hösten 78 spelade han på Göta lejon. Jag kommer inte ihåg några detaljer men minns att han var mycket intensiv och hade ett imponerande starkt band  med sig. Jag vet inte om Blockheads som del i namnet ännu var etablerat vid den tiden.
 
Han gillade enligt uppgift mest second-handkläder, men de var ju nya för honom.
 
Länkar:
Wake up and make love with me ... https://www.youtube.com/watch?v=c-VeOakGGPQ
There ain't have been some clever bastards ... https://www.youtube.com/watch?v=PPvRsLWlDXw