fredag 31 juli 2015

Bowie tar det piano


David Bowie - Hunky dory (1971)

På föregångaren The man who sold the world var det till stor del tung rock som gällde, men här har David Bowie valt att ta det betydligt lugnare och det är fler likheter med LP:n David Bowie/Space oddity än med The man who sold the world. Det är mer stråkar och framför allt mer piano än på hans tidigare plattor. Mer än på senare också, för den delen.


Först ut, och en av de mest kända låtarna, är Changes. Changes släpptes som singel men gjorde inte så stort väsen av sig då. Det gjorde för övrigt inte LP:n heller då den var ny.
Låten Changes inleds med ett ensamt piano innan den börjar på allvar. Låten är talande för hur Bowie (antagligen) kände vid den tiden. Det hade gått ett par år sedan Space oddity (singeln) var en hit, men sedan hade det inte velat lossna kommersiellt och han hade provat olika musikaliska uttryck utan större framgång. Inledningsraderna fångar känslan:

"Still don't know what I was waitin' for, and my time was runnin' wild, a million dead end streets and, every time I thought I'd got it made, it seemed the taste was not so sweet.
So I turned myself to face me, but I've never caught a glimpse of how the others must see the faker.
I'm much too fast to take that test, ch-ch-ch-ch-changes ... "




Andra låten är Oh! you pretty things och fortsätter i samma stil som Changes. Intressant med Oh! you pretty things är att den spelades in av Peter Noone från Herman's Hermits och gavs ut som singel innan Hunky dory kommit ut. På singeln spelar Bowie själv piano.
På sida ett finns också skivans mest kända låt Life on Mars? men den behöver knappast någon presentation. Den blev en hit lite senare när Bowie slagit igenom i större skala. De flesta har nog också sett videon som är gjord efter att han bytt frisyr till den som gällde vid tiden för Aladdin sane och Pinups. I TV-serien American Horror Story (Freak show) framför Jessica Lange låten sminkad som Bowie och iklädd en likadan kostym som Bowie har i videon. Hon sjunger dock inte lika bra som Bowie.
Fill your heart som  inleder sida två är en cover. Inte lika känd som de covers som Bowie skulle ge sig på något år senare.


Resten av plattan håller lika hög kvalitet och för den som händelsevis inte hört den här tidigare kan jag bara lämna en varm rekommendation.
Pianot hade som sagt fått stort utrymmen här, men det är inte Bowie utan Rick Wakeman som spelar piano på skivan.

Länklista:
Hunky dory (hela skivan) ... https://www.youtube.com/watch?v=YQTENuQYgjM
Jessica Lange - Life on Mars? ... https://www.youtube.com/watch?v=F5D1-VlrWcA
Tiny Tim - Fill your heart ... https://www.youtube.com/watch?v=OHIitbr1cjs



lördag 25 juli 2015

It's only country

Garland Frady - Pure country (1973)

Country är som rockmusik, ett brett spektrum av varianter. Ibland sammanfaller stilarna. Vad som är äkta, och vad som inte är det, är väl mest upp till lyssnaren. Att därför kalla en skiva för Pure country väcker mina misstankar om att någon (Garland Frady, i det här fallet) känner sig manad att peka och säga vad som är rätt eller fel.



Det som främst lockade mig att köpa skivan en gång i tiden var att Teach your children av Graham Nash är med. Allt som Crosby, Stills, Nash & Young på något sätt är inblandade i var, och är, värt att undersökas. Teach your children hade redan från början ett stänk av country i sig så att den är med och tolkas på en country-skiva är inte särskilt långsökt.
I still miss someone är skriven av Johnny Cash så i det fallet behöver man inte tvivla vilken genre det handlar om.
Märkligare kan då valet av I can see clearly now kännas. En reggaelåt av Johnny Nash. Då var det måhända ett intressant grepp att ta med en reggae låt och göra om den till country genom att fläska på med så mycket steel-guitar som möjligt. Det blev för mycket för låtens bästa, så mycket att det mest liknar en parodi.


En annan som inte bara bidrar med en låt (Silver moon), utan också producerat skivan är Michael Nesmith. Michael (f.d. The Monkees) hade själv spelat in denna låt samt ett antal LP i samma stil tillsammans med The First National Band då det begav sig.

Vad jag vet blev skivan ingen större succé och vad som hände med Garland Frady efter detta är för mig okänt. Jag känner inte till om det finns fler skivor. Synd, för jag har tyckt mycket om den här, även om dess status hos mig har bleknat en aning med åren.


Garland Frady får väl göra anspråk på att vara "äkta" country för min del. Det bryr jag mig inte om.

Man kan för den delen också välja att tolka "Pure" som "bara" och på så sätt göra det mindre dramatiskt och mästrande. Det blir som Rolling Stones ... It's only rock 'n' roll (but I like it). It's only country & western (but I like it). Visst ska saker vanligtvis nämnas vid sina rätta namn, men när det gäller musik tycker jag inte att etiketter är så viktiga. En bra låt är en bra låt, oavsett stil och genre.


Några av låtarna kan man hitta på YouTube:
Drivin' down lonesome road ... https://www.youtube.com/watch?v=iGbyS63BV3A
To be you ... https://www.youtube.com/watch?v=d3novbjaf3M
Orange silk blouse ... https://www.youtube.com/watch?v=M2-wRyvpBiw
The barroms have found you ... https://www.youtube.com/watch?v=U5yHS0rW5WM


måndag 20 juli 2015

Tidlös blues

Canned Heat - Future blues (1970)

Det här femte LP:n med Canned Heat. De fyra föregångarna är mycket bra, men är bara en startsträcka i jämförelse med vad som skulle komma med den här. För mig är detta är den absoluta höjdpunkten med bandet.


Henry Vestine hade här ersatts av Harvey Mandel, men annars är bandet intakt. Byte av gitarrist är nog inte anledningen till att plattan är så bra. Det är ändå Al Wilson (Blind Owl) som skrivit tre av skivans originallåtar, de två övriga är krediterade gruppen.
Av de fyra cover-låtarna kände jag då bara till That's all right, mama och Let's work together, så det mesta var nytt när jag hörde plattan för första gången. That's all right, mama låter för övrigt inte alls som Elvis Presleys version, och inte som Arthur Crudups original heller. De tre övriga låter mer som originalen, men framförda som om de var Canned Heats egna.


Av deras egna låtar är London blues en blues av ganska traditionellt snitt, till skillnad från resten av skivan. Om jag måste plocka ut en enda låt som favorit blir det So sad (the world's in a tangle), en dyster låt om miljöförstöring (redan då). Dyster kan man även kalla My time ain't long, särskilt med tanke på att Al Wilson blev medlem av 27-årskulbben på dagen en månad efter att skivan släpptes.


Kuriosa: Canned corn comics är ett seriemagasin som följde med skivan. Tyvärr har jag inte det kvar.

Canned Heat kunde tyvärr inte stanna på denna formtopp.
De spelar fortfarande och senast jag såg dem bjöd de på en trevlig kompetent föreställning, men eftersmaken var mer tributband än originalband. Medlemmarna har växlat genom åren och det är bara trummisen Fito de la Parra som varit med hela tiden.

Inledningsraden på titellåten är Who'll tell your future, I can't tell my past. Tidlöst?

Eftersom jag inte kan/vill utelämna något följer här länkar till alla låtar i tur och ordning:

Sugar bee ...
https://www.youtube.com/watch?v=C3mTqC9_JPE&list=PL1DAFB63D2C5420CC
Shake it and break it ...
https://www.youtube.com/watch?v=zbgIgNVUlDs&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=2
That's all right, mama ...
https://www.youtube.com/watch?v=mTTHChA30aw&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=3
My time ain't long ...
https://www.youtube.com/watch?v=mY6pO6-AeM0&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=4
Skat ...
https://www.youtube.com/watch?v=x4pUuPJdiCw&index=5&list=PL1DAFB63D2C5420CC
Let's work together ...
https://www.youtube.com/watch?v=iTii1rp2EbM&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=6
London blues ...
https://www.youtube.com/watch?v=Kdx5E7GmG8w&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=7
So sad ...
https://www.youtube.com/watch?v=G2OipJhDVC8&list=PL1DAFB63D2C5420CC&index=8
Future blues ...
https://www.youtube.com/watch?v=1u3hGbUiG1Q&index=9&list=PL1DAFB63D2C5420CC


onsdag 15 juli 2015

Den ofullbordade revolutionen

Christy Moore - Unfinished revolution (1987)

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag köpte den här LP:n från början (det är närmare trettio år sedan). Jag hade då ingen aning om vem Christy Moore var, men någonting undermedvetet sade mig tydligen att jag skulle slå till.
En bidragande orsak, gissar jag, är att A pair of Brown Eyes finns med. Det var en av mina favoritlåtar på Rum sodomy & the lash med Pogues. En annan är första låten, Biko drum, som förde tankarna till en Peter Gabriel-låt. Oavsett orsak har jag aldrig ångrat detta infall.

 
Christy Moore hade vid det laget 20-talet plattor bakom sig som soloartist och medlem av grupperna Planxty och Moving Hearts. Det visste jag ingenting om då. Nu vet jag lite mer.
Det finns mängder av irländska artister i den här genren och det är ofta tillfälligheter (som här i mitt fall) som gör att man uppmärksammar, och fastnar, för någon av dem.



Den här skivan består av både egna och tolkningar av andras låtar. Det är både traditionella irländska tongångar och modernare anslag. Det handlar förstås om Irland på olika sätt. Den sociala och politiska situationen, whisky och det vackra landskapet, men har även ett vidare perspektiv. En ofullbordad revolution.


Oavsett vilka aspekter som är mest tilltalande (eller frånstötande) i fråga om irländsk musik och de teman som behandlas kan man ta den här plattan till sig. Man kan nöja sig med att höra det man vill höra, men man kan också låta sig få en tankeställare och undra om man själv är en del av en ofullbordad revolution på ett eller annat sätt.

Spotify finns plattan i sin helhet. Rekommenderas!

YouTube-Länkar:
Biko drums ... https://www.youtube.com/watch?v=rNv-E8rb3FE
A pair of Brown Eyes ... https://www.youtube.com/watch?v=W_CJyJwldj0
Natives (live) ... https://www.youtube.com/watch?v=8QYF4WI9Gl8
Metropolita Avenue (live) ... https://www.youtube.com/watch?v=HWUzyAW3Ez4

lördag 11 juli 2015

Re-make Re-model

Roxy Music - Roxy Music (1972)

Jag kan inte svära på att jag köpte skivan direkt när den kom ut. Av någon anledning har jag inte noterat inköpsdatum som jag brukade göra. Det var i alla fall när den var helt ny.
På den tiden hängde man i skivbutiken och lyssnade på nyinkomna plattor. Om omslaget hade del i att skivan uppmärksammades ska jag låta vara osagt, men en lyssning blev det och jag föll direkt. Det gjorde inte alla andra.


Det här är en skiva som inte liknade något annat i rock/pop-genren vid den här tiden. Re-make re-model som är öppningsspåret symboliserar hela LP:n. Omforma, gör om. Strofer och inspiration från olika tider och genrer plockades in, rördes om och ut kom något helt nytt.
Nej, alla gillade sannerligen inte detta. En del tyckte musiken var för knepig, andra att Bryan Ferry sjöng för konstigt. Precis det som gjorde att jag älskade den här skivan. Det gör jag fortfarande.


Det finns inslag av 50-60-talsrock, doo-wop, free-form-jazz, tempoväxlingar och vad som nu skulle kallas electronica i form av Enos elektroniska experiment. Glamrock och art-rock var knappt uppfunnet men är förmodligen bästa beteckningen.

De vassaste kanterna slipade de av till nästa platta, men det tar jag en annan gång. Om Avalon är din referensram och anledning till att gilla Roxy Music är den här nog inget för dig.


Hedmoras första skivbörs kallade sig Roxy, efter Roxy Music om jag minns rätt.

På originalutgåvan finns inte singeln Virginia plain med. Den släpptes efter LP:n.
Några av låtarna dök upp i nyare versioner på Ferrys soloplatta Let's stick together.

I tried but I could not find a way är första textraden i Re-make re-model. I mina öron hittade de en utmärkt och spännande väg och omformade föreställningen om vad som är rockmusik.

Länk till hela skivan, inklusive Virginia plain:
https://www.youtube.com/watch?v=hyxdwE2tv6s





torsdag 9 juli 2015

Nyekiperad

Ian Dury - New Boots And Panties (1977)

Nya stövlar och brallor. Det (då) nya skivbolaget Stiff Records släppte Ian Durys första singel Sex and drugs and rock and roll som blev en hit och nystart för Ian Dury som inte haft någon större framgång med sitt tidigare band Kilburn & The High Roads.


New boots and panties som är hans första LP i eget namn följer delvis upp anslaget från singeln Sex and drugs ... (som dock inte är med på LP:n). Delvis, för det är en stilmässigt blandad samling låtar. Delvis, för ett antal mer eller mindre tydliga sexanspelningar.


Först på sida ett, och (kanske) bästa låt är Wake up and make love with me. Det är ingen tvekan om vad det handlar om, men bortsett det är låten en värdig uppföljare till Sex and ... Särskilt gillar jag den funkiga basen och det jazziga pianot som påminner lite om pianot i Time med David Bowie.
Därefter kommer en hyllning till Gene Vincent, en 50-talspastisch. Stilbrytningarna fortsätter och tempot växlar. På sida två skruvas tempot upp och avslutande Balckmail man har intensitet som förmodligen gjorde hälften av punkrockbanden från tiden bleka av avund.

 
Hösten 78 spelade han på Göta lejon. Jag kommer inte ihåg några detaljer men minns att han var mycket intensiv och hade ett imponerande starkt band  med sig. Jag vet inte om Blockheads som del i namnet ännu var etablerat vid den tiden.
 
Han gillade enligt uppgift mest second-handkläder, men de var ju nya för honom.
 
Länkar:
Wake up and make love with me ... https://www.youtube.com/watch?v=c-VeOakGGPQ
There ain't have been some clever bastards ... https://www.youtube.com/watch?v=PPvRsLWlDXw