onsdag 31 juli 2013

Din skugga stannar kvar

Lill Lindfors - Du är den ende (1966)

På papperet avskyr jag egentligen det här. I verkligheten ... är just det här ett exempel på något helt annat, nämligen undantaget från regeln!
Det flesta - i alla fall i min ålder - har hört den här plattan och har en uppfattning om varför den är bra eller inte. Det struntar jag förstås i. Här är det min åsikt som gäller. Basta!

Svenska versioner av "internationella hits" är inte något jag håller högt. Här finns förstås ett antal översättningar (det är trots allt mitten av 60-talet), men det fungerar denna gång. Det är inte bara sådana, i och för sig. Evert Taubes "Flicka i Havanna" och Åke Wihlney-Jocke Johanssons "Jag tycker inte om dig", båda i bossanovatakt fungerar perfekt och Bob Dylans "Don't think twise" i samma anda kombinerat med några "äkta" latinare som Hör min samba (Mas que nada) och Fri som en vind (Canto de ossanha) ger den här plattan det där lilla extra. Särskilt om man är lite svag för samba och bossanova.

För att en skiva ska bli riktigt bra behövs det där obeskrivbara som kanske bara är en känsla, det man inte kan peka på, men som på något sätt ändå finns där. Så är det med den här.
I praktiken är det här en samlingsskiva då flera av låtarna släppts på singel tidigare, men vilken samling!

Jag propagerar inte så gärna för CD, men köper du den här får du en del godis från nästkommande LP också.


Om du fortfarande inte är övertygad har jag länkar till ett par av låtarna.
Sedan får du tycka vad du vill.

Låt mig va ...
http://www.youtube.com/watch?v=0dWAf-8Znpw

Hör min samba ... http://www.youtube.com/watch?v=BF7mtd5j8yE

Och sedan är det ett ruskigt snyggt omslag också!

söndag 28 juli 2013

The emperor of ...

Neil Young - Neil Young (1968)

Det är klart att jag i ett tidigt skede av mitt bloggande måste ta upp en av de allra största. I varje fall i min musikvärld. Jag vet att det finns andra som instämmer. Neil Young!
Problemet är var man ska börja. Buffalo Springfield? Crosby, Stills, Nash & Young? Jag bestämde mig för att börja med hans första solo-LP. Det finns mer än en anledning att återkomma till Neil Young i andra inlägg i framtiden.

Jag har inte haft skivan ända sedan den kom ut. Därav det omslag som bilden visar. Ursprungligen fanns nämligen inte namnet med högst upp. Första upplagan är dessutom lite annorlunda mixad. Jag har inte hört den så uttalar mig inte om vilken som är bäst men det var visst Neil själv som ville att den skulle mixas om inför andra upplagan och jag litar på hans omdöme.

Det är en lågmäld LP. Särskilt om man jämför med en del av hans senare alster. Vi som följt honom genom åren har fått vänja oss vid rätt så tvära kast musikmässigt. Alla har inte varit bekväma med det. Skivbolag, till exempel. Jag kan nog förlika mig med det mesta han gjort.

Inledande "The emperor of Wyoming" är countrydoftande instrumental sak som skulle ha passat på "Pickin' up the pieces", första LP:n med Poco. Men de gamla Buffalo Springfield-polarna Jim Messina, Richie Furay och Neil Young kanske inte var så goda vänner efter uppbrottet.

Sida B inleds också instrumentalt med "String Quartet from Whiskey Boot Hill". Den är inte skriven av Neil utan av Jack Nitzsche som också spelar piano på skivan. Det är vad jag kan komma på enda gången som Neil har en stråkkvartett på någon av sina skivor. Rätta mig om jag har fel.

Avslutande "The last trip to Tulsa", måste jag också nämna. Det är en nio och en halv minut lång akustisk, fullkomligt obegriplig men ändå fängslande, berättelse om en dröm (av samma slag som Bob Dylan hade haft). Det går säkert att skriva doktorsavhandlingar om hur den ska tolkas men jag nöjer mig med att säga att den är ... intressant.

fredag 26 juli 2013

Grattis Mick

The Rolling Stones - A Bigger Bang (2005)

Det här är den enda LP med helt nytt material som Rolling Stones gett ut under det här årtusendet. Det var några nyskrivna låtar på "Fourty Licks" och även på "Grrr" men de är i övrigt samlingsskivor med redan utgivet material. Den kom åtta år efter föregående studioplatta. Nu har det gått åtta år till. Vågar man hoppas på ett helt nytt album. Jag gör det.

"A Bigger Bang" är en dubbel-LP som innehåller det som ett Stones-album ska innehålla. Rak rock, ballader och lite blues. Keith sjunger på några av låtarna och Mick spelar bas på några. Det är en relativt avskalad skiva som domineras av Charlies trummor, Keiths riff och Micks sång. Ronnie spelar inte så stor roll här. Han är med på drygt hälften av låtarna. Darryl Jones spelar bas och Chuck Leavell spelar piano här och där. Men de tillhör ju inte bandet. Jo, turnébandet.

Låtarna är genomgående så starka man förväntar sig och hoppas på. Det är ingen tvekan om att det är Rolling Stones. Ibland kan man ana lite inspiration från tidigare plattor men sämre förlagor kan man ju ha, om man säger så. Den låt jag fastnade för allra först var "Rain fall down". Efter ett antal genomlyssningar har jag svårare att lyfta fram någon särskild låt. De flesta är mer än bra.

Det här är skrivet den 26 juli 2013. Det är Mick Jaggers 70-årsdag. Grattis Mick!


onsdag 24 juli 2013

Sit this one out!

Jethro Tull - Thick as a brick (1972)

Efter en kort inledning med akustiskt gitarr börjar Ian Anderson sjunga. "I really don't mind if you sit this one out ...". Det kan ju vara avskräckande. Det verkar som om han själv är så likgiltig för vad han åstadkommit att han menar att det kan kvitta om man lyssnar på fortsättningen eller ej. Jag vet inte om det är så. Vad jag vet, eller i alla fall tycker, är att om man inte lyssnar vidare går man miste om en riktigt bra, spännande och utmanande musikupplevelse.

Avskräckande kan det också vara att skivan innehåller en enda låttitel. Speciellt för den som inte är van vid konceptalbum och progressiv rock.

Det går inte att förenkla beskrivningen till att det bara är en låt på skivan. Under de dryga 40 minuterna det tar att lyssna på skivans båda sidor händer det en hel del. Det är olika teman och en mängd tempoväxlingar sammanbundet av variationer av den inledande akustiska gitarrslingan och Ian Andersons karaktäristiska flöjt, förstås. Texterna ska enligt skivomslaget basera sig på en dikt av en åttaårig pojke. Ja ja. Skivomslaget är lite speciellt. Det är i form av en tidning. Jag har aldrig läst hela får jag väl erkänna. Antagligen kommer jag inte att gör det heller.

Ian Anderson lär själv ha sagt att den här LP:n är en parodi på konceptalbum och progressiv rock. I den kontexten får inledningsraderna en mer förståelig innebörd.

Jag tycker inte att man ska haka upp sig på om det är tänkt som parodi eller inte. Det är "bara" en riktigt bra LP som jag gärna lyssnar på ibland. Och jag står absolut ut med att lyssna från början till slut.


fredag 19 juli 2013

Easy come, easy go

Marianne Faithfull - Easy come, easy go (2008)

Efter ett par plattor där hon skrivit låtarna tillsammans med PJ Harvey, Nick Cave, Billy Corgan med flera kom så denna. Det är en cover- och, delvis, duett-platta vilket på papperet kan verka rätt trist.
Det är det så klart inte. Marianne Faithfull är aldrig trist.

Här har hon alltså inte skrivit något nytt. "Easy come, easy go blues" som gett namn till albumet sjöngs ursprungligen av Bessie Smith redan på 1920-talet. Äldre jazzstandards, som "Black coffee" och "Solitude", samsas med nyare material från exempelvis Morrissey, Brian Eno och Black Rebel Motorcycle Club. Det fungerar och blir varierat på ett bra sätt.

Drygt hälften av låtarna framförs tillsammans med gästartister. Nick Cave, Jarvis Cocker och Rufus Wainwright är några som, rätt diskret, deltar. I "Sing me back home" är det ingen mindre än Keith Richards som Marianne delar mikrofon med. Det är två röster som har en hel del gemensamt.


 
Jag har sett Marianne Faithfull på scen flera gånger. Senast var det förra året på "Stockolm Music & Arts". Bra ... såklart!
 
 


torsdag 18 juli 2013

Art-Rock/Glam-Rock

Roxy Music - Roxy Music (1972)

Jag vill minnas att debut-LP:n med Roxy Music möttes av milt ogillande från flertalet i min bekantskapskrets då den dök upp sommaren 1972. Öppningsspåret "Re-Make/Re-Model" skrämde nästan slag på en del första gången de hörde den.
Jag älskade skivan från första stund! Den liknade ingenting jag tidigare hört.
Det är ingen lättlyssnad skiva och det är kanske inte den skiva man ska börja med för den som vill bekanta sig med Roxy Music för första gången.


Det är egentligen att rätt spretigt album där låtarna inte tycks ha något gemensamt förutom Bryan Ferrys karaktäristiska röst och sångstil. Somliga kunde inte stå ut med vare sig hans sång eller låtarna.
På den här första upplagan finns inte "Virginia plain" med, den som blev Roxy Musics första hitsingel. Den släpptes strax efter att LP:n kommit ut och finns med på senare upplagor av skivan.


Man kan kategorisera musiken som Glam-rock om man vill, eller Art-rock. För min del ger jag det här en helt egen genre "Roxy Music"-musik.


måndag 15 juli 2013

Master of reality

Black Sabbath - Master of reality (1971)

Tredje LP:n från Black Sabbath släpptes endast ett och ett halvt år efter debut-LP:n "Black Sabbath". Det var lite bättre tempo på skivsläppen på den tiden. Om jag måste välja är "Master of reality" bäst av de tre. Det är i alla fall den jag då och då plockar fram och spelar i sin helhet. I min värld har dock alla tre plattorna klassikerstatus.


Jag var tonåring vid tiden då de här plattorna var nya och de spelades flitigt. Som tonåring kan man vara ombytlig i sin musiksmak och jag tappade intresset för Black Sabbath i och med fjärde plattan "Vol 4" vilket jag skyller på låten "Changes" som jag tyckte var så tråkig att den förstörde hela plattan. Jag tycker fortfarande att "Changes" är tråkig men har för övrigt inte längre något emot fyran heller.

"Master of reality" skiljer sig inte så mycket från sina föregångare. Möjligtvis håller låtarna generellt lite högre tempo än tidigare. "After forever" och "Children of the grave" är exempel på det. Den förstnämnda släpptes också som singel och tanken var säkert att följa upp framgångarna med "Paranoid".

Exemplaret jag har i min ägo är förstaupplagn med "kuvert-omslaget" och namnet i relief. Postern är tyvärr sedan länge försvunnen och skivan är rätt sliten. Den är i alla fall spelbar och hamnar som sagt då och då på skivtallriken.






fredag 12 juli 2013

The man who sold the world

David Bowie - The man who sold the world

Bowie är en artist som gjort starkt intryck på mig. Jag hade "Space oddity" på singel en gång i tiden men han föll sedan i glömska en tid tills "Ziggy Stardust" kom ut.

Det här är en platta jag återkommer till relativt ofta, trots att jag har rätt många att välja mellan. Den släpptes i USA i slutet av 1970 och i England i början av 1971. Omslaget på bilden är det amerikanska. Jag påstod att det här är det amerikanska originalomslaget när jag lade upp bilden i Facebookgruppen "LP-skivspelare i vardagsrummet ...) men blev tillrättavisad av en som svarade att ursprungligen gavs skivan ut med samma omslag som i England men att det snabbt drogs in och ersattes med det här.

 
Sanningshalten i det påståendet kan jag inte verifiera, men jag kan tänka mig att den engelska versionen blev för mycket för den amerikanska marknaden. Det engelska omslaget visar Bowie halvliggande på en divan iförd klänning och med axellångt lockigt hår.

När Bowie på allvar slagit igenom med "Ziggy Stardust" släpptes skivan igen, då med ett helt annat omslag. Det är det mest kända. Ni vet, det svart-vita omslaget med en Bowie som sparkar ena benet upp luften. Det var den versionen jag köpte då. Ursprungligen blev skivan ingen större försäljningsframgång men återutgivningen gick bättre.

Det är en mycket bra skiva där öppningsspåret "The width of a circle" är särskilt starkt. Titelspåret och "All the madmen" bör också nämnas. Förresten ... alla låtar är busbra.
Den som inte litar på mitt omdöme kan lyssna själv här http://www.youtube.com/watch?v=YFCmFvlJpK0

Om det nu är någon som har den engelska upplagan som ligger och skräpar på vinden och vill sälja plattan till mig för en billig penning är det bara att höra av sig. Ett slitet exemplar går alldeles utmärkt.



onsdag 10 juli 2013

Årets bästa


John Grant - Pale green ghosts (2013)

Det kommer ju nya skivor också. Som tur är släpps de flesta numer även på vinyl. Oavsett vad man har för åsikt om vilket som egentligen låter bäst, vinyl eller CD, så kan ingenting slå känslan av att hålla i, titta på och förstås lyssna på en LP. Enligt mig. Sedan måste det vara bra musik också.

Så till ämnet för det här inlägget. Det blir svårt. Den här plattan är nämligen så bra att jag har svårt att ge den en rättvis beskrivning! Jag vet inte när jag senast blev så tagen av en (för mig) ny artist och skiva. Det var då inte under det här årtusendet.

 
Jag börjar med det enklaste. Han sjunger väldigt, väldigt bra! Kraftfullt och mjukt på samma gång. Det räcker inte för att det ska bli en bra skiva. Han skriver väldigt bra texter. De är ömsom vackra, tänkvärda, utlämnande och sarkastiska. Ibland allt på en gång. Det räcker inte heller. Musiken då. Ja, det börjar med dramatisk electronica i titellåten och slutar med hymnliknande "Glacier". Däremellan finns både pop, rock och mer electro. Det låter rörigt men alla de här bitarna tillsammans eller var för sig gör att det blir ruskigt bra. Så är det!
 
För den som tvivlar vill jag rekommendera hans medverkan hos Jools Holland. Börja gärna med låten "GMF" http://www.youtube.com/watch?v=i-GAwjijsX8
Fortsätt med "Pale green ghosts" och "Glacier" så är jag säker på att du förstår vad jag försökt säga med inlägget.
 
Sedan är det bara att springa iväg till närmaste skivbutik och inhandla ett exemplar av skivan. Köper du den på vinyl får du en dubbel-LP i blek grön vinyl och dessutom cd:n på köpet. Bättre kan det inte bli, eller hur!
 
 

tisdag 9 juli 2013

Radiogrammofon

Radiogrammofonen var tidens musikmaskin. Det är några år in på 60-talet och två unga popsnören (min lillebror Kjell och jag) sitter och diggar singlar och EP-skivor.

 
Vad vi lyssnar på? Ingen aning, men det skulle kunna vara Amapola med The Spotnicks, eller varför inte Tennessee waltz med Alma Cogan. Tennesse waltz var extra roligt att spela för den var inspelad med betydligt högre ljud än andra skivor vilket gjorde att alla hoppade till när den började. Vi var lättroade på den tiden.
 
 
 


måndag 8 juli 2013

Min första LP

The Rolling Stones - Big hits (high tide and green grass), (1966)

Min första LP. Det var strax för jul 1966. Familjen sålde julgranar på torget i Avesta och jag måste ha lyckats sälja några stycken för jag hade pengar med mig när jag smet in i skivaffären som låg i närheten av torget. Där fanns denna, då nyutkomna, LP med mitt favoritband. Dyr (jag har förträngt hur mycket) men oemotståndlig. Det var inte bara en LP. Det var också en "bilderbok". Som sagt, oemotståndligt! Vad mina föräldrar sade om mitt "tilltag" har jag glömt. Det var kanske redan här det började spåra ur.

Ursprungsexemplaret har jag inte kvar. Det var så slitet att jag låtit det försvinna vid någon flytt eller likande. Det exemplar jag har nu är inköpt vid en resa till London i mitten av 70-talet och är identiskt med det jag hade från början.

Det är en enastående LP oavsett vilken måttstock som används. Vad kan man annars säga om följande låtlista:
  1. "Have You Seen Your Mother, Baby, Standing in the Shadow?" – 2:34
  2. "Paint It Black" – 3:45
  3. "It's All Over Now" (Bobby Womack/Shirley Jean Womack) – 3:27
  4. "The Last Time" – 3:40
  5. "Heart of Stone" – 2:46
  6. "Not Fade Away" (Norman Petty/Charles Hardin) – 1:48
  7. "Come On" (Chuck Berry) – 1:49
  8. "(I Can't Get No) Satisfaction" – 3:43
  9. "Get Off of My Cloud" – 2:55
  10. "As Tears Go By" (Jagger/Richard/Andrew Loog Oldham) – 2:45
  11. "19th Nervous Breakdown" – 3:57
  12. "Lady Jane" – 3:08
  13. "Time Is on My Side" (Norman Meade) – 2:53
  14. "Little Red Rooster" (Willie Dixon) – 3:05

lördag 6 juli 2013

Between the buttons

The Rolling Stones - Between the buttons (1967)


Plattan som har gett namn till min blogg fick jag i födelsedagspresent samma år som den gavs ut.
Jag har den fortfarande kvar. Den har varit med om mycket genom åren, som fester och flyttkalas, och är med andra ord något bedagad. Den är trots det spelbar och hamnar på skivtallriken då och då.

Det här är versionen med "Back street girl" och "Plese go home" som på den amerikanska upplagan ersattes med "Let's spend the night together" och "Ruby tuesday". På den tiden var det vanligt att släppa singlar för sig och LP-skivorna för sig. Det gav skivbolagen anledning att ge ut Greatest-Hits-LP med jämna mellanrum.

Denna LP räknas vanligtvis inte in bland Rolling Stones främsta album, vilket jag i viss mån kan instämma i, men enligt mig är det ändå mycket väl värt att lyssna på. Särskilt vill jag nämna "Who's been sleeping here".
http://www.youtube.com/watch?v=KVyeDfB1Nfc