Det är klart att jag i ett tidigt skede av mitt bloggande måste ta upp en av de allra största. I varje fall i min musikvärld. Jag vet att det finns andra som instämmer. Neil Young!
Problemet är var man ska börja. Buffalo Springfield? Crosby, Stills, Nash & Young? Jag bestämde mig för att börja med hans första solo-LP. Det finns mer än en anledning att återkomma till Neil Young i andra inlägg i framtiden.
Jag har inte haft skivan ända sedan den kom ut. Därav det omslag som bilden visar. Ursprungligen fanns nämligen inte namnet med högst upp. Första upplagan är dessutom lite annorlunda mixad. Jag har inte hört den så uttalar mig inte om vilken som är bäst men det var visst Neil själv som ville att den skulle mixas om inför andra upplagan och jag litar på hans omdöme.Det är en lågmäld LP. Särskilt om man jämför med en del av hans senare alster. Vi som följt honom genom åren har fått vänja oss vid rätt så tvära kast musikmässigt. Alla har inte varit bekväma med det. Skivbolag, till exempel. Jag kan nog förlika mig med det mesta han gjort.
Inledande "The emperor of Wyoming" är countrydoftande instrumental sak som skulle ha passat på "Pickin' up the pieces", första LP:n med Poco. Men de gamla Buffalo Springfield-polarna Jim Messina, Richie Furay och Neil Young kanske inte var så goda vänner efter uppbrottet.
Sida B inleds också instrumentalt med "String Quartet from Whiskey Boot Hill". Den är inte skriven av Neil utan av Jack Nitzsche som också spelar piano på skivan. Det är vad jag kan komma på enda gången som Neil har en stråkkvartett på någon av sina skivor. Rätta mig om jag har fel.
Avslutande "The last trip to Tulsa", måste jag också nämna. Det är en nio och en halv minut lång akustisk, fullkomligt obegriplig men ändå fängslande, berättelse om en dröm (av samma slag som Bob Dylan hade haft). Det går säkert att skriva doktorsavhandlingar om hur den ska tolkas men jag nöjer mig med att säga att den är ... intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar