tisdag 29 mars 2016

Friends of Mr Cairo

Jon & Vangelis - The Friends of mister Cairo (1981)

Under större delen av 70-talet gjorde Vangelis mest instrumental musik. Han hade gjort samarbeten med Irene Papas som antagligen mest uppmärksammades i Grekland, men när Vangelis slog sig ihop med Jon Anderson från Yes fick fler upp öronen för den lite mer poppiga sidan av Vangelis som varit ganska bortglömd sedan hans tid med Aphridites Child i slutet av 60-talet.


Planerat, eller ej, men den här utgivningen (deras andra) kom lägligt. Syntpopparna poppade upp från alla håll och kanter vid den här tiden och de flesta var, minst sagt, ganska taffliga musiker så den här fick äran att ge lite tyngd åt genren.
Det här är version två av skivan. Den första saknar inledningsspåret, och mest kända låten, "I'll find my way home". På den här har förstautgåvans sida A blivit sida B, och vice versa.

 
Det är förstås ganska typisk Vangelis-musik ändå. Filmisk, som vanligt, särskilt i titellåten med dialog från gamla filmer och ljudeffekter som biljakt, inklusive krasch. Mr. Cairo är för övrigt en av rollfigurerna i filmen "The Maltese falcon".

 
Bra är det ju som vanligt. Med ett undantag. "Back to school" passar inte in här. Den är hemsk!
Vangelis fyller förresten år denna dag - 29 mars. Grattis!


Länkar:




fredag 25 mars 2016

Oförutsedd succé

Jesus Christ - Superstar (1970)

Det var inte många som trodde på idén att göra rockopera av historien om Jesus sista dagar, förutom Tim Rice och Andrew Lloyd  Webber då, som skrivit operan. De medverkande valde att få betalt med en engångssumma för sin insats, i stället för att få royalty på försäljningen, sägs det. Om det stämmer visade sig vara ett riktigt dåligt beslut.


Titellåten "Superstar" hade släppts som singel långt innan denna dubbel-LP ens var inspelad men gjorde inget större väsen av sig på världens topplistor, vilket kanske kan förklara varför de medverkande valde nämnd gagevariant. De lär dock ha ångrat sig bittert i efterhand.


En del av de medverkande klarade sig rätt bra efteråt, ändå. Ian Gillan, exempelvis, lär kunna leva bra på sina framgångar i Deep Purple och Mike d'Abo hade varit med i Manfred Mann vilket kanske gett en viss ekonomisk trygghet. Murray Head (i rollen som Judas och som sjunger titellåten, bland annat) kombinerade skådespeleri med musicerande och gjorde ett antal utmärkta LP efter detta gästspel. Mer känd är han kanske för att senare varit med i en annan produktion, nämligen Chess.


Tuffast lär det ha varit för Yvonne Elliman. I rollen som Maria Magdalena sjunger hon en av albumets alla största hits, nämligen "I don't know how to love him". Vem skulle inte vilja ha royalty på en sådan låt? Nåja, hon spelade rollen på scen under flera år och hade samma roll i filmatiseringen, så hon klarade sig också bra.
Samma med de övriga. En del var redan på gång som musiker och deras medverkan här hade säkert god inverkan på den fortsatta karriären, även om de inte blev kända för den stora allmänheten. 


Jag har gillat det här ända sedan jag hörde den första gången, då den var ny. Jag gör det fortfarande. Mest imponerande är insatserna från Ian Gillan (Jesus) och Murray Head (Judas) och vissa av Gillans partier skulle mycket väl kunnat platsa på någon av Deep Purples samtida plattor, typ "In rock". Murray Head är har visserligen en säregen röst, men hans egna plattor präglas av en betydligt svalare touch, tänk Kjell Alinges "Eldorado".


Till skillnad från singeln "Superstar" blev denna rockopera en stor succé, inte bara som skiva utan även som scenföreställning och film. Scenuppsättningen har spelats i mängder av uppsättningar och i den första svenska uppsättningen från 1972 spelade Agnetha Fältskog rollen som Maria Magdalena.
Den enda uppsättning jag sett är den som gick på Göta Lejon 1985 då Cornelis Vreeswijk spelade rollen som Herodes. Minnesvärd ... nja.

Länk:
Detta verk ska naturligtvis höras från början till slut (och i original)!






torsdag 24 mars 2016

Let it bleed - sista sextitalaren

Rolling Stones - Let it bleed (1969)

Det här var (förmodligen) den sista skivan jag köpte på 60-talet. Jag har daterat den med 8 december 1969, bara några dagar efter den släpptes, och prislappen sitter kvar. 25:-
För tredje året i rad blev början av december en skivsläppshöjdpunkt med ett nytt Rolling Stones-album. Vem behöver jul efter det!


En singel "Honky tonk women/You can't always get what you want" hade släppts under sommaren det året och förväntningarna var stora inför LP-utgivningen. Singeln var inköpt och det var ingen överraskning att den inte var inkluderad på LP:n när den kom. Den rutinen hade man ju fått lära sig från tidigare utgivningar.


Helt och hållet sant är påståendet ändå inte. Singelns B-sida "You can't always get what you want" finns med på LP:n men singeln saknar det inledande köravsnittet (vilket jag för övrigt aldrig uppskattat i någon högre grad) och även "Honky tonk women" finns med, fast i en helt annan version. På LP:n heter den "Country honk" med delvis annan text och framför allt en helt annan instrumentering. Som titeln antyder handlar det om old school country framförd på akustisk gitarr och fiol.
Körvarianten av "You can't ..." har blivit standardavslutning på konserterna med lokalt inhyrda körer. Det är ju lite pikant. Inledande "Gimme shelter" har varit frekvent förekommande på konserter genom åren men övriga låtar spelas inte alls så ofta, vilket är synd. Egna låtar, förutom "Love in vain" av Robert Johnson.


Medföljande affisch hamnade tydligen på väggen i musikrummet på Vasaskolan (som den hette då). Bilden är daterad 1972 och förutom plattvändaren/undertecknad ser man microphone-poet Lutti Lut alias Lotta Haglund.


Länkar, låtarna i tur och ordning:

Bonus:
Gimme shelter (unreleased extended mix) ... https://www.youtube.com/watch?v=fvCG7kgxeCc