måndag 30 november 2015

Kort och gott Chicago

Chicago - Chicago (1970)

Kan det vara albumtitlar som "My people were fair and had sky in their hair ... but now they're content to wear stars on their brows" (Tyrannosaurus Rex) som fick gruppen att döpa sitt första album till ... ingenting, förutom namnet på gruppen (som då hette Chicago Transit Authority)?
Samma sak med andra albumet, då de kortat gruppnamnet till Chicago. Det fick heta "Chicago", men kallas för det mesta "Chicago II". Gruppens namnförkortning har jag behandlat i mitt tidigare inlägg som handlade om det första albumet. http://bengtchi.blogspot.se/2014/01/listen-introduction.html

Det är inga gigantiska musikaliska förändringar som skett till album nummer två, men låtarna är liksom namnet kortare. Några vassa kanter, som Terry Kath's gitarrsolon hade slipats ner en aning, men annars är det mycket som känns igen från föregångaren. Rock, jazz och mycket blås är huvudingredienserna.


Det här blev deras stora genombrott, med låtar som "25 or 6 to 4", "Make me smile" och "Colour my world". De två sistnämnda är delar ur sviten "Ballet for a girl in Buchannon" som tar upp större delen av sida två. "Colour my world" är vad jag tycker minst om här. Det är en seg pianoballad som påminner mig om Månskenssonaten, fast inte på ett bra sätt.

Sida tre innehåller också en svit, "Memories of love" i fyra delar, som varken är rock eller jazz utan tangerar klassisk musik ungefär som på "Days of future passed" med Moody Blues


Frånsett inledande "Movin' in", med ett stick som jag älskar, är albumets absoluta höjdpunkt sviten "It better end soon" på sida fyra. Här är Chicago som allra bäst.
Sista låten heter "Where do we go from here?" Musikaliskt var det efter album tre, med det fantasifulla namnet "Chicago III", som de valde väg mot ett allt mer utslätat uttryck i mitt tycke. Mitt intresse för deras skivor sjönk en aning för varje siffra de räknade upp i titeln. "Chicago IV, "Chicago V" och så vidare. Med några få undantag. 
Omslagen följer samma linje och är konsekvent prydda av gruppens logga, om än med lite olika bakgrund. Även detta med några få undantag.

Länkar:
Movin' in ... (och resten av albumet) ... https://www.youtube.com/watch?v=Y35dBTZQVOI



lördag 21 november 2015

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 7

Stephen Stills - 2 (1971)

När CSN&Y ägde musikvärlden var en serie inlägg jag startade tidigt, men som jag av någon anledning tappade efter några gånger, kalla det för första säsongen. Dags att starta säsong 2. Kronologiskt står Stephen Stills andra LP på tur.


Produktionstakten var hög bland de här grabbarna. Det var bara drygt ett halvt år efter Stephen Stills första LP som nummer två var ute i butikerna, och snart skulle det komma ännu mer.


Liksom på föregångaren omger sig Stephen av ett imponerande gäng medmusiker. På inledningsspåret "Change partners" finns till exempel Jerry Garcia med och spelar pedal steel guitar. Några av de andra namnkunniga personerna på plattan är Eric Clapton, Billy Preston, Nils Lofgren, Ringo Starr och Dr John. David Crosby körar och Fuzzy Samuels och Dallas Taylor från CSN&Y backup band finns också med på ett hörn.


Musikaliskt skiljer de två skivorna sig inte särskilt mycket ifrån varandra. Det är en blandning av stilar med delta-bluesiga "Know you got to run" och "Word game" blandat med blåsfyllda "Open secret" och pop-rockiga "Change partners". Om jag inte minns fel var "Marianne" ganska populär på diskoteken vid den här tiden. Avslutande "Bluebird revisited" är en fortsättning på en låt av Buffalo Springfield.

Den anses inte lika stark som föregångaren, men jag  tycker att den är ungefär lika bra och den är absolut nödvändig i mitt skivarkiv.

Hela LP:n här:
https://www.youtube.com/watch?v=qrNNQY27zu0

tisdag 10 november 2015

Världen och vi - Us

Peter Gabriel - Us (1992)

Världsmusik är ett lite märkligt begrepp som dök upp som beskrivning av musik, inspirerad av (främst) asiatiskt och afrikanskt ursprung, i skarven mellan 80- och 90-tal som om att det skulle vara något nytt. Det kunde också helt enkelt vara musik som kom från ovanliga delar av världen, jämfört med England och USA som vi var vana vid.
Märkligt, för det var ju inte alls något nytt.



Det finns en massa exempel på hur populärmusik hittat idéer och inspiration från andra kulturer än det gängse utan att det fått ett eget begrepp. Spela roll. Bra musik är bra musik. Svänger det är det ännu bättre. Den här skivan svänger, om än på ett återhållsamt sätt. Det är ingen tvekan om att Peter Gabriel hittar inspiration från Afrika och i viss mån i Asien när han gjorde den här skivan.


Återhållsamt och delikat. Den här plattan smyger sig på och omfamnar en. Come talk to me är titeln på första spåret och inbjuder till ett intimt möte. Efterföljande Love to be loved är en vädjan och förhoppning om en fortsättning.



Det svänger på ett återhållsamt sätt och lyssnar man noga finns det mängder av små detaljer att upptäcka. "Steam" som är den mest kända låten är samtidigt den minst karaktäristiska låten och utgör ett näst intill irriterande avbrott mitt i lugnet.

Länk:
Denna ska helst lyssnas på i sin helhet ...