lördag 30 november 2013

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 6

Crosby Stills Nash & Young - 4 Way Street (1971)

Vi visste det inte då, men denna Dubbel-LP blev på sätt och vis en tack- och avskedsföreställning för Crosby Stills Nash & Young. I varje fall på skiva. I varje fall för rätt lång tid.
Gruppen var hetare än lava vid den här tidpunkten. Det lär ha varit hetare än lava också i relationen mellan medlemmarna om man ska tro på vad som skrivits på sina håll. Det är också ett hett album!

 
De må ha haft slagsmål inför (eller efter) spelningarna men när de är på scen är de som en mysig familj även om det, precis som på studioskivorna, är en huvudansvarig för varje låt. Det är i alla fall ett utsökt samspel rakt igenom, oavsett vad som skett bakom kulisserna.
 
En del av låtarna var nya för publiken.  Det är låtar från soloskivor ännu inte hade släpps. En del låtar framfördes också lite annorlunda än publiken kanske förväntat. Ett exempel är Neil Youngs Cowgirl in the sand, som här framförs akustiskt. Det är rätt stor skillnad från versionen han tidigare presenterat på Everybody knows this is nowhere - LP:n.


Graham Nash framför Chicago, och Right between the eyes från sin kommande LP Songs for beginners och David Crosby, bland annat, The Lee shore och Triad, som tidigare spelats in av Jefferon Airplane.

 
Det som gjorde stort intryck på mig när skivan var ny, var de utsträckta gitarrduellerna mellan Neil Young och Stephen Stills, som i Carry on och Southern man. Detta imponerar inte lika mycket på mig idag som det gjorde då, men jag måste erkänna att jag med stort nöje fortfarande lyssnar på Neil Youngs taggtrådsgitarr.
 
Skivan är uppdelad i en akustisk och en elektrisk avdelning. Vilken jag föredrar beror på i vilken sinnesstämning jag är och i vilket sammanhang jag spelar den.
 
Det är uppenbart av bilderna att denna platta har varit med om ett och annat. Det är till och med så illa att mittuppslaget saknas. Det är vad jag kallar fester! Jag hittar förhoppningsvis ett lite mer välbevarat exemplar i någon skivbörs eller på någon skivmässa, någon gång. 

lördag 23 november 2013

Ny inriktning

Eric Burdon & The Animals - Winds of change (1967)

The Animals (It's my Life, We got to get out of this Place, House of the Rising sun osv.) lade ner verksamheten efter några mycket framgångsrika år i blues/pop-svängen. Burdon behövde kanske lite draghjälp så han behöll The Animals som tillägg  i "band"-namnet, eller The New Animals som det står i framsidestexten. Den enda som blev kvar från det gamla Animals, förutom Burdon, var trummisen Berry Jenkins (som bara var med i bandet det sista året).

 
En ny inriktning var det också på denna LP. Eric Burdon hade tagit starka intryck av "The summer of love" och de psychedeliska strömningarna som var starka vid den här tiden. San Fransiscan nights på sida två vittnar, om inte annat, om det.
 

Det som är mest gripande med den här skivan är förstasidans inledande "svit" Winds of change - Poem by the sea - Paint it black - The black plague. Låtarna har (tror jag) inget annat gemensamt an att de vävs samman på ett mycket smakfullt sätt

Inledande Winds of change beskriver musikhistorien, ur Eric Burdons perspektiv, med en lång rad av namnreferenser. Edukationsuppfostrande. Avslutande The black plague berättar om pestens härjningar till ödesmättat ackompanjemang av klockspel och besvärjelser. Ruggigt, men fängslande.

 

De fyra första låtarna på skivan är som nämnts effektivt sammanhållna som en enhet, men resten är rejält splittrat. Det betyder inte att det är dåligt. Nej, det är bra låtar, men utan direkt koppling till varandra. Ett par låtar till måste jag också nämna, Good times och Anything.

Det här är en så bra platta att den återvänder till skivtallriken relativt ofta, och med lika stor behållning varje gång.

Här finns mycket att upptäcka.

lördag 16 november 2013

Instickat

Climax Chicago Blues Band - Tightly knit (1971)

Sista LP:n som Climax Chicago Blues Band. Efter den här kortade de sitt namn till Climax Blues Band. Om de hade varit konsekventa hade de senare kortat namnet ytterligare och tagit bort "blues" också, för något av den var det med tiden svårt att skönja. Det spelar ingen roll just nu. Det ska ju handla om denna LP.

 
 
Vid tiden då den här LP:n hamnade på skivtallriken var jag väldigt inne på jazz-blues-rock-linjen. Det kom många bra plattor i den genren då och den här föll mig också i smaken. Det påminner rätt mycket om Ten Years After vid samma tid, oavsett om man nu tar det som ett bra, eller dåligt, tecken. De var på väg någonstans och därför är det inte heller så mycket Chicagoblues på den här. Come on in my kitchen är i alla fall en juste Chicagoblues i mina öron. Därtill har vi ju S:t Michael's blues på sida två som väl får betraktas som skivans huvudnummer. Det är en rå rock-blues med såväl hetsiga gitarr- som saxsolon. Jag är också rätt svag för andrasidans öppning Who killed McSwiggin, en instrumental sak med bastardmusik som är lite egen (om än med mängder av referenspunkter).
Resten är som sagt redan på väg åt ett annat håll. De var, liksom flera band som tidigare spelat blues, nu var på väg från blues mot en allt poppigare stil. Fleetwood Mac är ett annat exempel. Det märks i övriga låtar.


 
Jag kan än idag lyssna på den här skivan med behållning även om jag nu har fler invändningar än jag hade då. Framsidans bild illustrerar de sista textraderna ur S:t Michael's Blues ... I'm gonna take my socks and stuff them right in your head. Om du vill höra förhistorian till dessa rader får du lyssna på plattan.

söndag 10 november 2013

Att vilja men inte kunna

T Rex - The Slider (1972)

Nej, det handlar inte om en feltolkning av Torsson ifall någon gjorde den associationen. Det är inte heller en antydan att Marc Bolan skulle ha varit oduglig. Det handlar i stället om mig och att jag skulle vilja tycka att T Rex var ett så fantastiskt band som så många andra tycker. Jag vill, men jag kan inte.


Därmed inte sagt att jag tycker det är dåligt det som Bolan gjorde med T.Rex. Det är bara det att jag inte tycker det är så där jättebra heller. Mina fötter vaknar visserligen till liv och börjar stampa takten redan efter några sekunder av inledande Metal guru, men resten av kroppen förblir märkligt nog likgiltig.

 
Då och då ger jag Bolan och T.Rex en ny chans. Som nu. Men det slutar alltid på samma sätt. Hitsinglarna Metal guru och Telegram Sam går ju inte att avfärda. De är väl värda sin hit-status.  Resten förblir lite trist hur många gånger jag än försöker. Det tyckte jag när plattorna var nya och det tycker jag fortfarande.


De plattor Bolan gjorde med Tyrannosaurus Rex tycker jag faktiskt är mycket bättre än de han åstadkom senare.

lördag 9 november 2013

Inget missförstånd

Gene Clark - No other (1974)

Gene Clark är nog mest känd för sin medverkan i The Byrds under deras första framgångsrika år.

Innan The Byrds gled in i gränslandet till countryn, för att inte säga att de skapade en ny genre, countryrock, lämnade han bandet. Därefter spelade han bland annat in ett par (ironiskt nog), klart countryinriktade, plattor med Dillard & Clark.


Det finns country även på denna platta. Redan på inledande Life's greatest fool slår han an den tonen. På sida två finner man True one som också är country, med steelguitar och allt. Dessa två låtar hade passat utmärkt på The Byrds LP Sweetheart of the rodeo, då de hade valt countryn framför psykedelia. Fast då hade han ju redan lämnat gruppen.


Låt dig inte skrämmas av countryinfluenserna. Det finns så mycket mer. Det är en fantastisk LP om man uppskattar välgjord musik i denna genre och tidsepok. Den är relativt samtida med exempelvis Eagles Hotel California och Joni Mitchells Court and spark, om det kan vara en ledstjärna.

Har du inte hört den ännu är det verkligen dags. Den finns på Spotify och Youtube, om du inte vill investera i vinyl eller cd.

 
En av låtarna heter Some misunderstanding. Det är väl vad som hände när skivan släpptes. Det här är en LP som, när den kom ut, inte fick den uppmärksamhet den förtjänade, blev missförstådd och snabbt bortglömd (inte av mig, dock). Med tiden har den i alla fall fått viss upprättelse.

Jag gillar omslaget men det säger verkligen ingenting om innehållet.

lördag 2 november 2013

På tredje försöket

Alice Cooper - Love it to Death (1971)

Efter två rätt mediokra album slog de på tredje försöket så till med en riktig kanon-LP. Det visste jag inte då. Jag upptäckte gruppen först med deras nästkommande LP Killer som kom ut senare samma år. Det får jag nog återkomma till vid ett annat tillfälle.

 

Det här är en stark skiva med låtar skrivna av flera av bandets medlemmar utan att det för den skull ge ett särskilt splittrat intryck. Alice själv står som ensam kompositör på endast ett av skivans nio spår. Resten är gemensamma eller skrivna av övriga bandmedlemmar.

 
Det är ingen större idé för mig att ge mig in på att göra textanalyser. Det är ändå inte de som gör att jag gillar den här plattan. En del av låttitlarna ger i alla fall lite fantasieggande associationer. Caught in a dream är en, Black juju en annan. Här finns också gruppens första hit I'm eighteen med. Det är tyvärr den enda av låtarna som fortfarande framförs på soloartisten Alice Cooper's konserter. Värd att nämnas är även Ballad of Dwight Fry med ett tema som återkommer i flera av Coopers alster. Mentalsjukdom.
 
 
 
Första bilden är det vanligaste omslaget, men det är inte originalet. Bilden är visserligen densamma men en av Alices armar, och framför allt ett finger som sticker fram, är bortretoucherade.