Efter två rätt mediokra album slog de på tredje försöket så till med en riktig kanon-LP. Det visste jag inte då. Jag upptäckte gruppen först med deras nästkommande LP Killer som kom ut senare samma år. Det får jag nog återkomma till vid ett annat tillfälle.
Det här är en stark skiva med låtar skrivna av flera av bandets medlemmar utan att det för den skull ge ett särskilt splittrat intryck. Alice själv står som ensam kompositör på endast ett av skivans nio spår. Resten är gemensamma eller skrivna av övriga bandmedlemmar. 
Det är ingen större idé för mig att ge mig in på att göra textanalyser. Det är ändå inte de som gör att jag gillar den här plattan. En del av låttitlarna ger i alla fall lite fantasieggande associationer. Caught in a dream är en, Black juju en annan. Här finns också gruppens första hit I'm eighteen med. Det är tyvärr den enda av låtarna som fortfarande framförs på soloartisten Alice Cooper's konserter. Värd att nämnas är även Ballad of Dwight Fry med ett tema som återkommer i flera av Coopers alster. Mentalsjukdom.
Första bilden är det vanligaste omslaget, men det är inte originalet. Bilden är visserligen densamma men en av Alices armar, och framför allt ett finger som sticker fram, är bortretoucherade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar