Sista LP:n som Climax Chicago Blues Band. Efter den här kortade de sitt namn till Climax Blues Band. Om de hade varit konsekventa hade de senare kortat namnet ytterligare och tagit bort "blues" också, för något av den var det med tiden svårt att skönja. Det spelar ingen roll just nu. Det ska ju handla om denna LP.
Vid tiden då den här LP:n hamnade på skivtallriken var jag väldigt inne på jazz-blues-rock-linjen. Det kom många bra plattor i den genren då och den här föll mig också i smaken. Det påminner rätt mycket om Ten Years After vid samma tid, oavsett om man nu tar det som ett bra, eller dåligt, tecken. De var på väg någonstans och därför är det inte heller så mycket Chicagoblues på den här. Come on in my kitchen är i alla fall en juste Chicagoblues i mina öron. Därtill har vi ju S:t Michael's blues på sida två som väl får betraktas som skivans huvudnummer. Det är en rå rock-blues med såväl hetsiga gitarr- som saxsolon. Jag är också rätt svag för andrasidans öppning Who killed McSwiggin, en instrumental sak med bastardmusik som är lite egen (om än med mängder av referenspunkter).
Resten är som sagt redan på väg åt ett annat håll. De var, liksom flera band som tidigare spelat blues, nu var på väg från blues mot en allt poppigare stil. Fleetwood Mac är ett annat exempel. Det märks i övriga låtar.
Jag kan än idag lyssna på den här skivan med behållning även om jag nu har fler invändningar än jag hade då. Framsidans bild illustrerar de sista textraderna ur S:t Michael's Blues ... I'm gonna take my socks and stuff them right in your head. Om du vill höra förhistorian till dessa rader får du lyssna på plattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar